Mellanspel i Miramont: ungdomsroman

Copyright © 1977, 2017 Kerstin Johansson og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711765005

1. E-boksutgåva, 2017

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen

1

Det hade mörknat för länge sedan, och det var inte lika hett i bilen längre. Svetten hade torkat på kroppen, och jag tänkte: Minst en timme ska jag stå i duschen. Om det nu finns någon dusch. Det jag fått veta om Mette och hennes hus var inget vidare uppmuntrande.

I framsätet grälade dom. Vi borde ha varit framme vid det här laget. Pappa hade sagt åtta och klockan var över nio. Mamma ville att vi skulle försöka få ett hotellrum, men pappa är ju inte klok med sina principer. Har man sagt att man ska komma på torsdagkväll, kan man inte infinna sig på fredagmorgon.

– Gud, vad jag är hungrig! gnällde jag där jag satt i baksätet.

Det tog skruv. Vid nästa hotell som dök upp, saktade pappa in farten och parkerade.

– Jaså, det duger att stanna nu, sa mamma surt.

Vad hon var fånig. Det var ju för att hjälpa henne som jag gnällt. Hon blir alltid förbannad när pappa bryr sig mer om vad jag säger.

Men pappa kom ut från hotellet om en stund. Inga rum lediga.

– Du skulle ha hört på mig och försökt för flera timmar sen, sa mamma triumferande. Vid den här tiden finns inga rum att få.

– Göra er till lags! fräste pappa.

Men vid nästa lilla franska by vi körde igenom stannade han ändå och försökte igen. Med samma resultat.

– Där ser du! sa mamma.

Det jag tycker illa om hos morsan, det är att hon aldrig kan sluta tjata. Nu vet vi, att hon är sur. Varför kan hon inte sluta?

Vi kunde inte heller använda civilisationens vanligaste hjälpmedel. Mette hade ingen telefon. Och det var kanske svårt att telefonera på en fransk telefon. Andra knappar och skit. Varför hade vi inte kunnat fara på den där charterresan till Jugoslavien som vi tänkt från början? Slippa sitta i en trång äcklig bil och svettas! Och vara hungrig! Och hälsa på hos den där människan med sonen. Som man skulle vara hövlig emot. Mammas uttryck. Hövlig! ”Kom nu ihåg, att vi är gäster hos Mette. Antagligen är han väl både överlägsen och bortskämd, men jag vill inte att du skämmer ut oss och är så där tvär och oförskämd som vanligt.” Förhållningsorder.

På kartan som jag studerade, verkade det som om det var ungefär tio mil innan vi skulle vara framme. Kvart över nio. Vid halvelvatiden skulle vi kanske stå utanför Mettes port smutsiga och dödshungriga. Gud, vad hon skulle bli glad! Den mötande trafiken bländade. Pappa svor och mamma ojade sig över farorna.

– Dom kör ju som dårar. Vi skulle ha lämnat bilen hemma. Flugit tryggt och bekvämt och varit framme på några timmar.

– Låter det så nu, sa pappa.

– Vad du är grinig, snäste mamma.

Så här är det alltid. Innan man far på en resa så känns allt så underbart. Sol och frihet och äventyr. Bo på nya ställen varje kväll. Slippa snålblåst och regn och plugget och den vanliga tristessen. Man glömmer bort hur påfrestande det är att sitta ihopklämd i en bil och ha två kubikmeter luft till sitt förfogande. Och nötas mot varandra. Tre viljor och tre temperament. Vi är riktigt trevliga människor för det mesta. Lite naiva kanske. Var och en på sitt sätt. Pappa stor och generös och villig att göra allt för att vara till lags. Mamma ganska snäll och otroligt barnslig. Målar tavlor som det inte ens är klass på. Vill vara kreativ. Skapa nånting. Om hon åtminstone låtit bli att skänka bort sina alster till höger och vänster. Det måste vara pinsamt för dem som får dem i present och som av artighet är tvungna att hänga upp dem på väggarna. Det borde vara en mänsklig rättighet att välja sina tavlor själv.

Det var på en charterresa som mamma förra hösten träffat Mette och blivit inbjuden till konstnärsbyn. En fransk by med idel konstnärer. Så hade mamma uttryckt det. Mette var också konstnär. Också!

Jag hade inte sett vad Mette gjorde. Glasmosaik hade morsan talat om. Det verkade skumt. Glas gav sådana skeneffekter. Hon var nog lika dålig som morsan. De hjälpte varandra med inbördes beundran. Mette var visst danska, men hade bott i Sverige i många år. Mamma trodde hon var skild, för hon talade aldrig om sin man. Morsan hade inte heller sett hennes konst, för på den där resan gjorde hon ingenting. Hon gick mest omkring. Studerade, sa hon. Hon behövde ensamheten när hon arbetade. Kunde inte koncentrera sig med andra människor i närheten. Hon ville arbeta ostörd. I ateljé.

Jag satt och höll utkik efter hotell. Vi körde igenom små fattiga byar och städer. Vi hade vikit av från de stora vägarna nu. Inga sköna bra motell med vanlig komfort här inte. Det verkade som om hotellen blev ynkligare och smutsigare för varje mil vi bilade. Där framme lyste åter neonljus grällröda och talade om att där fanns mat och dryck och säng och vila. Få tvätta sig. Och dricka sig otörstig! För dem som kom i tid.

Pappa parkerade. Torkade sig i pannan. Och försökte igen.

Utanför hotellet stod några unga pojkar och hängde. De granskade vår kärra litet närgånget, tyckte jag. Vi skulle låsa den ordentligt. Nej, jag fick inte bli som farsan som såg en inbrottstjuv i varenda kille som stod sysslolös. Det måste vara ganska trist att bo på en sån här plats. Skrabbiga gamla hus och ett ynka fult hotell.

Nu kom pappa. Han såg glad ut.

– Joodå, sa han. Visst är det litet påvert. Men dom har lovat oss mat också. Nog ska man kunna sova över här en natt. Det finns ett enda rum kvar. Med en extra bädd. Där får du sova, Erika.

Jag var villig att sova i badkaret om så vore.

Det var verkligen ett ynkligt ställe. Men ändå gulligt. Det luktade redan kött. Stekt härligt kött. Det fräste och doftade, och jag gladde mig. Lukter av mat är ljuvliga. Av ny mat. Inte gammalt os av måltider som varit.

Pappa stod redan vid bardisken och blev serverad en drink av hotellvärden. Morsan och jag kånkade upp bagaget. Pappa tyckte väl, att han gjort sitt. Kört sjuttio mil och skaffat oss tak över huvudet. Behövde så väl ta igen sig. Som han sa.

Tvättrummet hade ingen dusch. Och toaletten var ett hål i golvet. En liten nedsänkning av cement. Man fick inte sitta, när man skulle dit. Mamma var hurtfrisk, och sa att det bara var pjåsk att jag bråkade … Nöden har ingen lag … Snart skulle vi få middag … Hon skulle också gå ner till baren och få en drink före maten … Skulle inte jag också? … Ibland låtsas dom glömma bort att jag är sexton år. Försöker behandla mig som vuxen. När det passar dom. Som nu.

Jag svarade inte. Kanske jag ville ha sen. När jag tvättat av mig gammal svett. Bytt trosor och fått på mig en ren blus. Det blev att tvätta sig bit för bit.

Jag var nästan klar, när jag upptäckte djuren.

Först tre stycken. Sedan en massa i hörnen som sprang åt olika håll. Äckliga små djur. Kanske kackerlackor. Jag fick fort på mig kläderna fast jag var blöt. Gud, varför hade jag slängt dem jag haft på mig på golvet. Tänk om något djur krupit in i dem också! Om det är någonting jag hatar, så är det smådjur. Jag skakade kläderna så gott jag kunde.

Mamma och pappa stod fortfarande vid bardisken.

– Mamma! ropade jag lågt.

Både mamma och pappa vände på huvudena. De höjde sina glas mot mig och pappa skrattade. Skrattade när han såg mig. Av lycka för att jag fanns. Pappa älskar mig. Det vet jag.

– Kom ner ska du få nåt läskande, sa han. Du är väl torr i halsen.

– Är det någonting på tok? sa mamma. Hon märkte att jag såg förstörd ut. Hon ställde ifrån sig glaset och sprang uppför trappan till mig.

– Kom får du se! sa jag och gick före henne in i tvättrummet som inte hade en dörr utan bara ett draperi.

Mamma tyckte inte det var så farligt. Där vi skulle sova fanns det nog ingenting sånt, sa hon.

Vi vek upp sängkläderna och tittade men såg ingenting. Lakanen var litet grå men utan tvivel tvättade. Dåligt tvättade.

– Jag vägrar att sova bland sån där äcklig ohyra, skrek jag.

– Bli inte hysterisk, sa mamma och såg kallt på mig.

– Om du vill sova med råttor och ohyra och lort så är det din sak, men jag vägrar. Vi hittar säkert nånting som är bättre än det här. Värre finns ju inte.

Mamma suckade.

– Jag ska tala med pappa.

Men han var över huvud taget inte intresserad av småkryp. Han hade redan druckit två drinkar. Han kunde inte köra bil. Han orkade inte. Ville mamma kanske överta ratten? Förresten låg mat redan i stekpannan. Vi kunde bara inte sticka. Så gör man inte.

Mamma var bekymrad. Vad skulle vi göra? De snälla små ägarna till hotellet fjäskade verkligen för oss. Log med sina tandlösa munnar och verkade förtjusta. Jag kunde inte franska. Kunde inte skrika till dem att det fanns ohyra på rummet och att deras gamla hotell luktade skit. Att jag ville bort därifrån.

Pappa var stenhård. De där småkrypen angrep inte folk, sa han. Jag skulle somna ifrån alltihop och i morgon skulle vi vara nere hos Mette. Bada i havet och njuta av livet.

Jag satt ytterst på en stol och tjurade. Medan värdfolket dukade fram vår måltid, kom pappa till slut fram med ett förslag. Vi skulle äta vår sena middag. Sedan när allt blev lugnt och stilla, kunde jag smyga mig ut i bilen och sova där. Då slapp jag ohyran. Han själv var så trött, sa han, så han brydde sig inte om sånt där småstrunt. Dög inte rummet han skaffat, så för all del. Bilnycklarna kunde jag få låna.

Mamma var villrådig. Tänk om hon också skulle … Inte kan vi väl skicka ut barnet i natten. Banditer. Rånmord och våldtäkt … Mamma är bra på skräckvisioner.

Men middan var underbar. Sån där filé, som man kan skära med en gaffel, och frasig sallad. Först måste vi förstås äta den där obligatoriska soppan. Men även den var god. Och vinet. Tungt, rött, sövande. Det kunde jag behöva. Mammas målande beskrivning hade gjort mig skraj.

Värden stod bakom sin bardisk. Skulle han stå där och vakta hela natten, tänkte jag irriterad. Han var glad och pratsam, och pappa briljerade med sin franska. Mamma log och försökte se ut som om hon begrep vad dom sa. Jag var så trött av vinet att ögonen kändes åttkantiga, och jag hade ingenstans att sova. Upp till hotellrummet ville jag inte gå, och ut till bilen kunde jag inte gå … ännu. Den som ändå vore en katt, tänkte jag. Då skulle jag ha kunnat rulla ihop mig i den fransnötta fåtöljen borta vid receptionsdisken, och det skulle ha sett alldeles naturligt ut.

Pappa beställde in konjak till kaffet. Jag fick litet också. Tänkte dom fylla mig! Värdinnan sprang runt bordet där vi satt. Rantade beskäftigt fram och åter med glas och karotter och bytte askfat. Bakom bardisken stod värden och glodde.

Inga andra gäster syntes till. De hade väl krupit ner i sina sängar till kackerlackorna, antog jag.

Äntligen verkade det lugnare. Gumman hade dukat av och försvunnit, och vi såg inte heller lilla gubben.

– Rasande snällt folk, sa pappa.

– Det är det de får betalt för, sa jag krasst.

– Nog betalar jag gärna en liten slant till de här gamla människorna som gör sig så mycket besvär för vår skull. Små svenska bortskämda flickor vet nog inte hur det är att vara gammal och alltid stå till pass. Jag tyckte de riktigt lyste av godhet.

Pappa hade rätt och jag skämdes litet.

– Jag tror rätta stunden är inne nu, sa pappa.

– Men är du riktigt säker på att du vill ligga där ute ensam? sa mamma oroligt.

Jag smög mig försiktigt mot utgången. Ingen människa syntes till. Det var svart och tyst ute vid bilen. Ett par katter strök omkring som mörka skuggor och for in under träden, när jag närmade mig. Jag kröp ihop så gott jag kunde i baksätet. Det var en sån mjuk ljumhet i luften och jag hörde cikadornas gnissel. Det var nästan spännande att rymma från sitt eget hotellrum.

Trafiken var inte så tät nu. En och annan bil dånade förbi och svepte sina strålkastare över bilen, där jag låg ihopkrupen. Det prasslade i träden och jag lyssnade på nattens ljud. Katterna slogs visst. Höga ilskna jamanden hördes. Fastän jag var så trött, hade jag svårt att somna. Nacken kändes som om den höll på att gå av och det var svårt att hitta en skön sovställning. Alla hotellets fönster var släckta, och det var bara neonskylten som gav ifrån sig ett svagt sken.

Jag tänkte på mammas skräckvisioner. Tänk om nån biltjuv kom då jag låg här. Han skulle mörda mig. Skjuta mig av rädsla. Hjärtat bultade så det hördes. Om jag hade vågat, hade jag försökt ta mig in till hotellet. Just nu tyckte jag att inte några kackerlackor var så farliga. Jag kunde ha sovit i extrasängen med dom halvgrå lakanen. Det var tusen gånger värre att ligga här ensam i bilen och vänta på mördare. Cikadornas ton hade blivit högre och gällare. Hundskall hördes, men inga människoljud. En bil dånade förbi. Strax efteråt hörde jag steg. Steg som knastrade i gruset. Steg som var på väg till vår bil. Jag skrek högt och gällt. Då såg jag pappas ansikte utanför bilfönstret.

– Vad är det? Varför skriker du? frågade han förskräckt.

– Gud vad du skräms, snyftade jag.

– Nu kommer du med in. Värden kom och väckte mig. Vet du vad han sa? Jo. ”Unga fröken är visst ute på promenad. Jag undrar om jag kan få låsa porten?” Du har tvingat karlen att sitta uppe till närmare två på natten med dina fåniga påhitt. Han kan ju inte tro att vi är riktigt kloka.

Hade pappa inte varit så kategorisk. Inte så befallande, hade jag med glädje följt med in. Nu samlade jag in det mod jag hade kvar och vägrade att komma med.

– Men vad ska jag säga då? sa pappa.

– Säg att jag är allergisk. Mot kackerlackor, sa jag.

Pappa skakade på huvudet åt min halsstarrighet och gick tillbaka. O pappa, hade jag velat skrika. Varför frågade du inte litet till? Drog in mig med våld. Nu låg jag här lika ensam och utlämnad.

Strax efteråt sov jag emellertid. Jag tordes inte vara vaken ensam i natten.

2

Nerifrån dalen såg byn vacker ut. Den låg på toppen av en kulle. Man såg vitgrå murar och tinnar och små torn och gluggar till fönster. Bilen klättrade på en smal kurvig serpentinväg högre och högre, och man började urskilja de raserade husen.

Byn? tänkte jag. Kan man kalla det här för en by?

– Du menar väl inte att det är på det här stället vi ska bo? sa pappa.

– Jag tycker det ser romantiskt ut, sa mamma. Bara namnet. Miramont.