Illustrerad av Inger Edelfeldt
SAGA Egmont
Moa och Pelle: en kärlekshistoria
Copyright © 1981, 2017 Kerstin Johansson og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711765036
1. E-boksutgåva, 2017
Format: EPUB 2.0
Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.
Lindhardtogringhof.dk
Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen
Skolbussen skulle inte komma än på ett tag. Ändå satt Moa och Pelle och väntade. De ville vara säkra på att inte bussen for iväg utan dem. Det var faktiskt en ganska viktig dag. En dag som de skulle minnas.
De hade tänkt på den här dagen. Talat om den. Dagen då de skulle börja den riktiga skolan. Ibland hade de längtat. Ibland hade de gruvat sig.
När Pelle varit olydig kunde hans pappa säga: ”Vänta tills du börjar skolan! Där får du nog lära dig!” Och Moa, hon tänkte på alla barnen. Hon som var så blyg. Men Pelle fanns ju. Den vetskapen kändes skön och trygg.
Den här dagen var lika viktig som födelsedagen för tio dagar sedan. När de fyllde sju år. På samma dag. Och ändå var de inte syskon. Bara goda vänner. De hade alltid varit tillsammans. Och alla födelsedagar hade de firat ihop. Den här gången hade kalaset varit hos Moa. Pelle kom ihåg hur de tokskrattat när de tillsammans skulle blåsa ut alla fjorton ljusen i tårtan. Efteråt hade de krupit ihop under källartrappan och talat om att de blivit stora.
Det var faktiskt viktigt det där att fylla sju år. Från att man var sex till man blev sju år. Det var som att kliva i en trappa. Ett steg till.
Det fanns två gårdar i Lillån som låg nära varandra. I den ena gården bodde Moa med sin familj och i den andra bodde Pelle med sin mamma och pappa. De här två barnen hade alltid varit tillsammans. De hade suttit i samma sandhög och grävt ihop. De hade bakat och ätit och sovit tillsammans. Nästan varje stund på dagen hade de varit ihop.
Moa tyckte om att sova på morgonen. Det hade hon alltid gjort. Pelle var morgonpigg. Varje morgon så länge de kunde minnas, gick Pelle utanför Moas hus och väntade på att hon skulle vakna. Fram och åter och fram och åter brukade han vanka. Moas mamma, som hette Birgit, brukade öppna fönstret och be honom komma in, men det ville han inte. Det hörde liksom till att gå där tills Moa visade sig, röd och morgonsömnig i fönstret. Klä sig, äta frukost och så småningom komma ut alldeles klarvaken. Så brukade deras dagar börja.
Både Moas mamma och Pelles mamma borde ha stått här vid vägkanten och följt med barnen till skolan den här första dagen, men allting hade hänt. Moas mamma hade brutit foten för en vecka sedan. Hon satt nu på en köksstol med ett gipsat ben som stod rakt ut. Inte kunde man ta sig till Storbyn med det benet. Men Pelles mamma hade sagt: ”Jag ska följa barnen, inte ska du ängslas!” Men tänk så förargligt. Dagen innan skolan skulle börja gick en av kossorna och fick kalvförlamning och låg där som ett spektakel och kunde inte komma upp ur båset. Och så måste Pelles mamma också vara hemma och vänta på veterinären, för båda papporna måste ut i skogen och arbeta.
De båda barnen tyckte inte att det gjorde så mycket att inte mammorna kunde bli med. Pelle tyckte nästan det var bra. Hans mamma syntes så mycket. Hon pratade så högt och skrattade. Hemma gjorde det ingenting. Där var det bara trevligt. Men nere i Storbyn. Pelle hade nog sett andra mammor där. De hade inte synts så förskräckligt mycket. Pelle visste att det var skamligt, men ibland skämdes han litet för sin mamma. Det kunde vara inne på det fina postkontoret. Hans mamma skojade och skrattade så högt, så hon fick alla de andra också att skratta. De andra kvinnorna nere i Storbyn var liksom tunnare. Både i rösten och i ögonen och i allting.
Han hade fått nya kläder. De styva jeansen skavde litet grann, men han var glad över att mamma inte bråkat för att han inte ville ha de där stora som hon först ville köpa. Jeans ska vara trånga. Fast man bor i en liten by med bara två gårdar, så vet man väl hur jeans ska se ut. Moa hade också nya jeans. Precis likadana.
Moa hade redan lärt sig läsa. Pelle undrade om det skulle bli svårt för honom. Moa var litet viktig för att hon förstod sig på de där små krumelurerna. Hon påstod att de kunde bli sagor. Men kunde Moa lära sig på egen hand, kunde väl han förstå om de lärde honom.
– Det syns att det är höst, sa Moa.
– Hur då? frågade Pelle. Han tyckte det såg ut som sommar.
Då visade Moa honom på rallarrosorna där i dikeskanten. Hur de blålila klockorna inte var blålila längre, utan hela blomman hade skrumpnat ihop.
Pelle tänkte: Det är för att Moa kan se sådana där saker, för att hon är så där klok, som jag tycker om henne. Ibland på kvällarna när han tänkte på henne, kröp han under täcket, och då vågade han viska det rätta ordet KÄR. Det var för att hon var så söt. Och för att hon tittade så sött. För att hon var så fin och skör. Och för att hon var så rolig.