Där inga prästkragar växer

Copyright © 1990, 2017 Kerstin Johansson og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711765166

1. E-boksutgåva, 2017

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen

1

Fröken kallade henne för Slösa. Fast hon aldrig hade några pengar att slösa bort. Det var nog för att hon hade svart hår som var rakt och ostyrigt som den där Slösa. Nej, som Spara skulle man se ut. Ha tjocka ljusgula flätor och kläder där alla knappar var ordentligt knäppta.

Hon förstod att fröken hade rätt. En Slösa var hon. En slarv-Maja, och en ganska elak och bortskämd flicka. Det sa de att hon var. Kamraterna frågade:

— Är du enda barnet? Du är så bortskämd!

Inte var hon enda barnet. Och hon var inte alls sin mammas älsklingsbarn. Det var hennes storebror som hette Johan som var det. Han var så duktig och ordentlig. Hennes mamma sa alltid:

— Se på din storebror! Han slänger inte kläderna runt omkring sig. Han gör sina plikter och glömmer inte bort att gå till skolan. Han sitter inte och drömmer. Försök att …

Flickan hette Karolina. Efter sin farmor. Det var inte fint att heta Karolina. Det var ett omodernt namn. Man skulle heta Anna-Stina eller Elsy eller Britta eller Karin Eng. Så hette den vackraste flickan i klassen. Hon hade ljusa korkskruvslockar och mörkblå ögon. Alla flickor i klassen ville gå armkrok med henne. De gick där fram och åter på skolgården. Karin Eng i mitten och tio flickor minst på varje sida. De bara gick där fram och åter, fram och åter. Karolina ville inte ens en gång gå ytterst i raden av Karin Engs många beundrarinnor.

Hon hade nog själv velat vara den vackra Karin Eng. Hon som gick där i mitten. Karolina visste att det tillhörde en av hennes elakheter att vara avundsjuk. Karolina hade nog hört talas om häxan Avundsjuka.

Det första årtal som Karolina kom ihåg var år nittonhundratjugoåtta. Det var det året som det var strejk i gruvan. Pappa var hemma från jobbet och ibland var det roligt. Som när hela familjen for ut på skidutflykt. Pappa hade själv snickrat skidorna. Brättat dem och tjärat dem. Och satt på bindningar av läderremmar. Fast de lossnade ibland och ena skidan for iväg. Det hände ju. Mamma var med på skidutflykterna. I mörkblå skidbyxor som var vida nertill. Fastän rynkade och instoppade i pjäxorna, så att snö inte skulle komma in. Själv hade Karolina kjol och kappa och svarta strumpor som kliade.

Karolina var dålig att åka i backarna. Hon trillade ofta. Hennes skära underbyxor var alltid blöta när de kom hem. Mamma var bekymrad och sa till pappa:

— Det är för eländigt! Jag måste få till ett par långbyxor åt ungen. Hon får väl blåskatarr. Om jag bara hade något tyg, skulle jag väl …

Men Karolina tyckte att det var bra att inte mamma hade något tyg. Hon trodde inte att mamma kunde sy skidbyxor som dög. Karolina var högfärdig också.

Fastän det var roligt att pappa var hemma alla dagar, var det hemskt ibland. Det där året när det var strejk i gruvan, grälade mamma och pappa ofta om pengar. Femtio kronor fick man i strejkunderstöd, och det skulle räcka länge. Och fastän mamma lagade tjock vit sås med bara litet fläsk i och de aldrig hade slottsstek på söndagarna, så tog pengarna slut för fort. Mamma tyckte förskräckligt illa om strejken. Det var kanske för att hon inte hade nog mat att ge till familjen.

På Kooperativa fick man köpa på kredit för femtio kronor. Sen var det slut på krediten. Då fick man gå till privathandlarna. Fastän familjen var medlemmar i Kooperativa, måste de gå till Erikssons Speceriaffär. Handlaren hade varit spydig mot mamma när hon bett att ”få skriva upp”. Han hade sagt:

— Jasså, nu duger man!

Det var hemskt den där gången då kassören från Tolvan kom hem till dem. Karolina visste vad Tolvan var. Tolvan var facket. Det hade pappa förklarat. Karolina trodde att ett fack, det var som ett skåp, men det var det inte, sa pappa. Tolvan var deras förening. Arbetarnas förening. Pappa försökte alltid förklara.

Han som kom hette Torén. Han hade varit hos dem flera gånger och mamma brukade bjuda på kaffe. Men nu kom han för att pappa inte hade betalat kontingenten. Den hette så avgiften alla måste betala till facket. Mamma bråkade och ville inte att pappa skulle ge den där Torén några pengar. Pappa försökte att få henne att vara tyst. Fastän de hade främmande, skrek de åt varandra. Det var enda gången Karolina hörde pappa säga:

— Tyst, kärring!

Det var oerhört att säga det till mamma. Och grälet som bröt ut när Torén gått. Karolina försökte stänga ute alla orden, men hon hörde ändå.

— Tror du det är så muntert att se dig ge bort den sista tian för den där onödiga strejken, när man inte har mat att ge till sina barn, skrek mamma.

Vem har rätt? tänkte flickan som var åtta år. Det där ”miljonbolaget” brukade mamma harmset kalla gruvbolaget. Och ändå ville inte mamma att de skulle strejka för att få mer i avlöningskuvertet. Och var det fel att en kassör kom hem och ville ha pengar till strejkkassan?

Pappa sa att det var nödvändigt att arbetarna höll ihop.

— Men barna då! skrek mamma. När man inte har någon mat att ge dem.

Karolina tyckte så synd om pappa. Bli så där utskämd inför sin arbetskamrat. Hon visste att hon borde hålla mun, men hon kunde inte låta bli att säga:

— Jag håller med pappa. Och jag är då aldrig hungrig.

Blicken som mamma gav henne!

Det var det året som Karolinas pappa hade så tråkigt att han började måla tavlor. Han tog fram sitt gamla målarskrin som han hade haft innan han gift sig. Han kom hem med oljefärger. Zinkvitt och smaragdgrönt och marinblå färg och indigo och engelskt rött, det hette så fast det var brunt. Färgerna hade så vackra namn. Karolina visste inte om mamma tyckte om att han köpte dyr duk och målarfärger.

På dagarna brukade pappa sitta ute i någon backe och försöka få till ett motiv. Det hette så det han målade. Motivet var fjällen och himlen och björkarna. Men verkligheten såg annorlunda ut. Pappa lade upp små klickar av målartuberna på en skiva som han kallade palett. Sen blandade han ihop de olika färgerna. Det var pappa som visade hur man kunde göra grön färg av blått och gult. Men det var viktigt att inte sudda till det så det blev orent, sa han.

Karolina brukade sitta alldeles tyst bredvid honom och beundra det han målade av. Det kunde vara fjället på andra sidan sjön som också var gruvan. Det motivet målade han ofta. Gruvfjället var som en hög svart jättetrappa som inte alls såg ut som ett fjäll.

Karolina brukade göra sagor om gruvfjället. Hon hittade på att där, under något av de höga trappstegen, fanns ingången där den stora farliga jätten bodde. Han hade sina rum längst inne i berget, och han hade en drake som vaktade ingången. Den där draken som han hade i sin tjänst var ofta ute på jakt efter en skön prinsessa till jätten. För Karolinas del var det inte så farligt. Hon skulle ändå inte duga. Hemma hade de en sagobok som Bauer hade ritat och målat. Där såg man hur prinsessor som blev bortrövade skulle se ut. Prinsessan skulle vara lika vacker som Karin Eng, tänkte Karolina, och hittade på en saga om hur Karin blev bortrövad av den grymma draken. Hon blev fången och instoppad i det hemska bergrummet där solens strålar och månens milda sken aldrig nådde.

Karolina visste att hon hittade på. Det var roligt att hitta på. Se inne i skallen hur Karin Engs alla kamrater stod där och gapade och inte gjorde ett dugg för att rädda henne ur drakens hemska klor. De bara stod där och skrek.

Men efter ett tag tyckte Karolina synd om Karin Eng som satt instängd i jättens hemska berg och hon beslöt sig för att rädda henne. Det var svårt. Men till slut kunde hon hitta en hemlig gång. Ett litet gulligt troll hjälpte henne. Långt inne i berget fann de till slut Karin Eng och kunde befria henne från alla kedjor. De ledde henne försiktigt genom en mörk gång ut ur berget. Men hennes vackra ljusa lockar hade raknat. När de sedan kom tillbaka till skolan började Karolinas hår knollra sig så fint. Men Karin Engs hår var fortfarande alldeles spikrakt. Nu var det Karolina som gick där i mitten och alla flickorna i klassen ville gå där arm i arm med henne. Men Karin Eng, hon fick nu gå där längst ut med spikrakt hår och …

Visst var det barnsligt att hitta på. Men det var så roligt att göra sagor. Mamma sa jämt:

— Vad ska det bli av flickebarnet? Hon har sån hemsk fantasi.

Men Karolina visste hur det var i verkligheten. Där inne i fjället där arbetade karlar. De som nu strejkade. Men när det inte var strejk, då var de där. De sprängde sönder berget, lastade malmen på vagnar som for bort från gruvan. Det som blev kvar, var vanligt gråberg som inte var värt någonting. Karlarna som brukade finnas inne och utanför berget, det var skjutare och ortdrivare som sprängde tunnlar i berget. Det var brytare och lastare. Det fanns basar. Det var de som bestämde. Det fanns kranskötare och det fanns timmermän som byggde gruvstugor och ibland pallade upp orter. Karolinas pappa var timmerman.

Men nu när det var strejk i gruvan hade det blivit som en vana för pappa att måla. Han satt ihopkrupen bakom någon sten och försökte få till en tavla. Och Karolina satt bredvid honom. Hon tyckte om att pappa målade.

Det var år nittonhundratjugoåtta, det året som det var strejk, som pappa en dag kom hem med en docka. En blunddocka! Hjärtat for nästan ända upp i halsen, så glad blev Karolina. Och rädd blev hon också. Vad skulle mamma säga? Skulle hon få behålla den? Dockan hade skär klänning. Av siden. Och blundögon. Och riktigt hår. Och små skor av skinn. De mest bedårande små skor. Dockan hade en underklänning med spetsar.

Karolina satt blick stilla hela tiden som mamma grälade på pappa om dockan.

— Du är så barnslig, sa mamma. Nu när vi har så dåligt med pengar. Och inte har hon namnsdag en gång. Du skämmer bort henne!

Karolina vågade inte tro att hon skulle få ha dockan kvar. Men än så länge kunde hon hålla i den, se på den. Dockan hade ögonfransar. Och Karolina visste att dockan hette Rosa.

Hon fick behålla dockan. Fast de hade ont om pengar.

Efteråt skämdes Karolina mycket. Hon hade inte kommit sig för att gå fram till mamma och pappa och ta i hand och tacka. Men pappa hade nog sett hennes ögon.

Det kändes så fel att efter grälet gå fram och ta i hand och niga. Det vågade hon inte.

När Karolina var liten, förra året eller då förra, innan hon börjat i skolan, då hade hon trott att hon ägde många många dockor. De bodde uppe i Zakrissons hus på andra sidan staketet. Längst uppe i huset fanns det ett runt fönster. På eftermiddagarna brukade solen skina på det, och det blänkte och glittrade som diamanter. Där uppe på vinden bodde hennes dockor och de var levande och de kunde tala. Gamla Plåtis, han som gick där i Gruvstaden och hade långt vitt skägg och var så liten som en dvärg, han var dockornas pappa. När hon berättade det för de stora, då skrattade de åt henne. De sa:

— Är du dockornas mamma då?

Det var klart att hon var.

Hon hade namn på alla dockorna. En hette Harriet. En pojkdocka hette Felix. Felix var som en av Stenmarkspojkarna, så där lite fräck. Karolina fick ofta gräla på Felix.

Men den allra finaste dockan uppe på vinden hette Rosa. Rosa var precis som dockan som hon nyss fått och mamma och pappa grälat om. Den som hon nu hade i sin famn, hon var som Rosa som bodde på dockornas vind för länge sen. Hon kände igen henne. Rosa hade alltid funnits. Och nu, lyckan var nästan för stor.

Visst hade det varit roligt med dockorna på vinden, dem som hon trott på när hon var liten. Men att den finaste hade kommit till henne! Nu skulle Rosa få bo med Karolina i lilla alkoven. Se på Karolina med sina stora blå porslinsögon. Hon skulle ha Rosa att viska hemligheter till. Att leka sagor med.

En gång för länge sen hade mamma stått i köksfönstret och fått syn på Karolina när hon klivit uppför den stora breda yttertrappan till Zakrissons hus. Mamma hade kommit rusande och hämtat hem henne. Karolina hade gråtit och försökt förklara för mamma att dockorna bodde där uppe. Men mamma hade sagt att hon bara inbillade sig. Det fanns inga dockor där. Det var bara en vanlig skräpig vind där uppe.

Sen på kvällen hade mamma berättat om det för pappa. Karolina hade legat i lilla alkoven. Hon hörde när mamma sa:

— Hon tror på fullt allvar att hon har dockor som bor där! Vad ska vi göra?

Men pappa hade svarat:

— Barn är så där. Hon leker bara. Hon har bara livlig fantasi.

— Ja, det ska gudarna veta, sa mamma och suckade. Hon har en hemsk fantasi. Inte hittar Johan på sådana där historier.

Den kvällen hade tårar runnit nerför Karolinas kinder. Det var som om mamma förstörde hennes dockvind och gjorde den till ett vanligt skräprum.

Nog mindes Karolina den tiden när hon lekte att dockorna bodde på Zakrissons vind. Och ändå satt hon här med Rosa i famnen. Det var som om dockan från vinden hade flyttat hem till henne. Fastän dockorna på vinden varit ett påhitt, en inbillning, var det här med Rosa ett under. Sånt som de talade om i söndagsskolan. Under som Jesus gjorde.

I kväll ska jag inte glömma att läsa ”Gud-somhaver”, tänkte hon.

2

Det hade kommit en ny flicka till klassen. Hon hette Marja. Hon var så fin, tyckte Karolina. Hon hade mjukt lent hår som var ljusbrunt och ögonen var gråblå och snälla. Den nya flickan hade ännu ingen kamrat. Hon gick alltid ensam på skolgården.

Så var det när någon kom mitt i en termin. Då hade alla hunnit skaffa sig en ”bästis”. Karolina ville så gärna bli vän med den nya, men hon visste inte riktigt hur det skulle gå till. Karolina brukade vara med Elsy, men Karolina var inte så säker på om hon ville vara Elsys bästa vän. Det var bara Elsy som ville det.

— Vad ska vi göra i eftermiddag? brukade Elsy fråga. Men ändå var det Elsy som bestämde. Ibland hade Karolina tänkt gå till flickorna Sundström som hon kände. Men det kunde hon inte göra. Då skulle Elsy säga:

— Då följer jag med!

Men Karolina ville inte ha med Elsy till dem. Det gick bara inte an. Och nu hade Karolina tröttnat på att vara Elsys bästa vän. Hon ville så gärna bli vän med den nya flickan.

En dag efter skolan smet Karolina ifrån Elsy. Hon hade räknat ut hur hon skulle göra. Hon låtsades att hon behövde gå på toaletten, men sprang i stället till den andra porten på andra sidan skolan där inte Elsy stod och vaktade. Hon såg Marja gå där på vägen och hann upp henne utanför Wallerströms Bokhandel. Där stannade de båda. De såg allvarligt på varandra. Marjas ögon var så milda, tyckte Karolina. De läste i varandras ansikten. En isande kall vind drog från fjällen, men de kände det inte.

— Ska vi gå hem till mig? frågade Karolina.

De tog varandra i hand och Marja följde med. Det var så naturligt. En liten stund tänkte Karolina på att Marja kanke inte fick gå till någon kamrat direkt efter skolan utan att fråga först. Men sådana tankar dunstade bort.

Det var som om en varm ström, en len våg av vänskap for igenom Karolina. Hon hade sett i Marjas ögon att de var vänner. Att de alltid skulle vara vänner. Karolina tänkte på hur de skulle dela allt. Berätta hemligheter för varandra. Bli bänkkamrater. Vara med varandra på rasterna. Följa varandra hem när skolan var slut på eftermiddagen. Läsa läxor ihop. Förhöra varandra på det som var svårt. Psalmverser och multiplikationstabellen och sånt.

Karolina kände att hon aldrig hade tyckt så mycket om någon förut.

— Jag har en docka som kan blunda, sa hon. Har du?

Marja nickade.

— Min har skär klänning, sa Karolina.

— Min har blå, sa Marja.

De hade bara gått en liten bit, när Marja tvärstannade. Hon släppte Karolinas hand och sa:

— Jag ska bara …

Och så sprang hon. Hon var borta.

Karolina såg efter henne när hon svängde om hörnet bortanför Wallerströms Bokhandel, och hon såg henne inte mer. Det kändes så snopet. Det var som om hon hade förlorat en dyrbar gåva. Nyss hade de gått hand i hand. Karolina hade trott att de var vänner.

När Karolina var liten brukade hon inbilla sig saker som aldrig hade hänt. Mamma var väldigt förskräckt över det. Man kunde aldrig riktigt veta om det var sant det som Karolina berättade eller om det bara var påhittat. Och nu, fastän hon var åtta år och stor, var det lika. Hon visste inte själv. Hade hon bara önskat att få bli vän med Marja? Önskat det så hett att det hade känts som om det hade varit på riktigt?

Hon tittade upp mot gatan. Den var ganska tom nu. Alla skolbarn hade hunnit försvinna. En gammal tant skyndade fort och kutigt iväg med två matkassar. Karolina gick ner mot Wallerströms Bokhandel. Där i skyltfönstret låg bara några tråkiga böcker. Inga berättelseböcker och sagor, utan sådana som handlade om geografi eller om planeterna. Längst in mot hörnet i skyltfönstret stod en jordglob. Fröken hade sagt att jorden var som en jordglob, fast mycket mycket större. Karolina hade svårt att förstå det.

Skulle hon stå här vid Wallerströms skyltfönster och glo på en jordglob som inte alls såg ut som jorden. Stå här och inte veta om det var i onödan. Marja skulle kanske aldrig komma. Fastän Karolina nyss hade känt hennes hand i sin, var det som om det aldrig hade hänt.

Jag ska räkna till tusen, bestämde Karolina. Har hon inte kommit då, då går jag härifrån.

— Nej, tänkte hon sen. Jag ska räkna till hundra. Det räcker.

— Ett två tre fyra fem …

Hon såg upp mot Gruvfjället. Nu hade strejken tagit slut och allt var som vanligt igen. Det hade blivit vanliga vardagar.

Pappa satt inte ute i en skogsbacke och målade tavlor. Nu gjorde mamma i ordning matsäck till hans unikabox varje kväll och pappa for med spårvagnen tidigt om mornarna. Klockan fem måste han stiga upp. Det visste Karolina. Ibland skämdes hon när hon tänkte på att hon inte ville stiga upp den tiden och hjälpa till och koka kaffe åt honom. Nej, pappa fick vakna alldeles själv, för mamma hon sov hon också.

— Tjugofyra — tjugofem … viskade hon.

Men till hundra skulle hon räkna. Har man bestämt någonting, så ska man också … Men hon trodde inte att Marja skulle komma tillbaka. Hon kanske inte alls ville vara med mig, tänkte hon. Hon ville väl inte bli min bästa vän. Det var kanske bara jag som trodde det, tänkte hon modstulet. Jag är som Elsy, hon trodde ju att jag var hennes bästa vän … Karolina fortsatte att rabbla:

— Fyrtiotvå — fyrtiotre —