Barnen i Nya skogen
är översatt från engelska av Sven-Ingmar Pettersson efter

The Children of the New Forest

Copyright © 1983, 2017 Frederick Marryat og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711791035

1. E-boksutgåva, 2017

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen

Förord

Kapten Frederick Marryat (1792-1848), som har skrivit den här spännande boken, levde själv ett liv fullt av resor och äventyr. Redan vid fjorton års ålder gick han till sjöss och i tjugofem års tid tjänstgjorde han på olika fartyg, både under krigstid och fredstid. Sedan slog han sig ner på landbacken och blev författare. Naturligtvis handlar de flesta av hans böcker om livet till sjöss, men ”Barnen i Nya skogen”, hans sista bok, är ett undantag. Händelserna där utspelas förstås i Nya skogen. Och var ligger då Nya skogen? Det vet du säkert om man i stället för Nya skogen säger New Forest, den berömda skogen i södra England där halvvilda ponnyer än i dag lever ett liv i frihet.

Händelserna i den här boken ägde rum under mitten av 1600-talet, en orolig tid i Englands historia. Landet härjades av ett inbördeskrig. Kungen, Karl I, och hans anhängare, ”kavaljererna” utkämpade bittra strider runt om i landet mot parlamentets armé under ledning av Oliver Cromwell. Hans anhängare fick öknamnet ”rundhuvuden”, eftersom de aldrig bar peruk och hade håret kortklippt. Det gick illa för kavaljererna och framför allt för kungen själv. Han blev tillfångatagen och förd till slottet Hampton Court, men lyckades fly därifrån. Över hela landet letade Cromwells folk efter Karl I. Var höll han sig gömd? Var det kanske i Nya skogen?

1
Rundhuvuden i skogen!

Söder om Nya skogen, inte långt från staden Lymington, låg år 1647 ett stort och mäktigt gods som hette Arnwood. Ägaren, överste Beverley, var en av kungens trognaste kavaljerer och hade kämpat i många strider under inbördeskriget. Det sista och avgörande slaget stod vid Naseby och det blev ett förödande nederlag för kavaljererna. Överste Beverley stupade i striden.

Hemma på Arnwood fanns hans hustru och fyra barn. Mrs Beverley, som under en lång tid hade varit sjuk av oro för sin man, tog nyheten om hans död så hårt att hon själv måste läggas i en för tidig grav några månader senare. De fyra barnen bodde kvar på godset tillsammans med sin moster, miss Judith Villiers, en dam med mycket bestämda åsikter.

De flesta av traktens män var ute i kriget, men några av de äldre fanns kvar i Nya skogen. Skogvaktaren och jägaren, Jacob Armitage, en av överste Beverleys trognaste tjänare, var en av dem. Han bodde i en liten stuga ett par kilometer från godset. Innan överste Beverley gick ut i kriget bad han Jacob att hjälpa och stödja mrs Beverley och de fyra barnen så mycket han kunde. Översten ville till och med att Jacob skulle bosätta sig på Arnwood medan han själv var borta. Det gick inte att övertala den gamle jägaren till det. I hela sitt liv hade han bott i skogen, den kunde han inte lämna. Men han lovade översten att troget tjäna familjen på alla sätt och han höll sitt löfte. Beverleys båda söner blev ofta hans följeslagare på hans långa strövtåg i skogen.

En dag begav Jacob Armitage sig ut för att jaga rådjur. Miss Judith hade nämligen eftertryckligt sagt ifrån att nu ville hon fylla matkällaren med kött av viltet från skogen. Det dröjde inte länge förrän Jacob fick syn på en grann rådjursbock som gick och betade helt fridfullt i en glänta. Försiktigt krypande på alla fyra ålade han sig inom skotthåll. Djuret märkte honom inte där han låg gömd biand höga ormbunkar och slånbärsbuskar. Men tydligen var det något annat som störde bocken, för plötsligt satte han huvudstupa av ut ur gläntan och försvann in bland snåren. I nästa ögonblick såg Jacob en liten trupp ryttare komma galopperande. De gjorde halt under en stor ek knappt tjugo meter från honom. Jacob hade aldrig sett några av Cromwells soldater, för hittills hade de inte haft några uppdrag i Nya skogen, men han förstod att det måste vara rundhuvuden. De hade på sig järnhjälmar, murriga kläder och lädermundering. Så tråkiga de såg ut i jämförelse med kavaljerernas färggranna uniformer!

Jacob, som absolut inte ville bli upptäckt, kröp djupare ner bakom en slånbärsbuske. Nya skogen är kungens egendom, tänkte han. Och jag är kungens skogvaktare. De kanske ser mig också som sin fiende, och vem vet vad de då kan hitta på.

Till Jacobs besvikelse gav truppens ledare sina män order om att sitta av. Jacob tryckte bakom sin buske och vågade knappt andas. Men han var nyfiken också och slutligen lyfte han en aning på huvudet och kikade försiktigt genom bladverket. Männen höll på att torka svetten av sina svarta hästar med ormbunksblad. En kraftig karl, tydligen ledaren för truppen, stod med handen tryckt mot sin hästs krökta nacke. Hästen verkade pigg och stark trots att den var blank av svett.

– Nu vet vi att våra hästar orkar en hel del, sa han till sina män. Torka dem väl, det kan de behöva. Vi hinner bara pusta ut i en halvtimme. Sedan måste vi i väg igen.

– Jag har hört att den här skogen är väldigt stor och lätt att gå vilse i, sa en av soldaterna. Är det inte så, James Southwold? Du är ju född och uppvuxen här.

– Jo, det stämmer, svarade en pigg, ung man. Jag har bott i Nya skogen i hela mitt liv.

Jacob Armitage spetsade öronen. Han kände igen den unge mannen. James Southwold var en av dem som hade gått ut i kriget för att slåss för sin kung. Jacob hade tyckt bra om James, som alltid hade verkat gladlynt och pålitlig. Och nu hade han blivit en förrädare, en som hade gått över till fienden. Gamle Jacob blev både förvånad, ledsen och arg.

– Om du har vuxit upp här i skogen, James, så känner du den väl utan och innan? frågade truppens ledare. Känner du till några bra gömställen här? Någonstans där både folk och hästar kan känna sig säkra?

– Jag känner till en dalsänka halvannan kilometer från Arnwood där vår trupp kan gömma sig. Inte en människa kommer att upptäcka oss där. Och om jag får säga min mening, så kan det mycket väl tänkas att kungen och hans män gömmer sig just där.

– Då rider vi dit genast, sa ledaren och fortsatte: Sa du Arnwood? Är det inte Beverleys egendom? Han som stupade vid Naseby?

– Det stämmer, svarade James. Där har jag ofta – alltså förr i världen innan jag hade bättre vett – där har jag ofta rumlat om och druckit gott öl.

– Det ska du snart få göra igen, sa ledaren. Gott öl är inte till bara för kavaljerer.

– Tänk om Karl rentav håller sig gömd i den där fine kavaljerens hus? sa en annan av soldaterna.

– Knappast troligt, åtminstone inte under dagen, svarade ledaren. Men om natten vill kavaljererna gärna ha tak över huvudet. Därför ska vi vänta tills det blir natt.

– Jag har varit med om att leta igenom många av deras fina hus, sa en tredje soldat. Det tjänar nästan aldrig något till. Där finns alltid hemliga dörrar och gångar och dubbla väggar och tak. Man kan snoka runt i evigheter utan att hitta något misstänkt.

– Ja, du har rätt, deras bostäder är fulla av sådana där syndiga påhitt, sa ledaren. Men det finns ett bra sätt att komma åt lönnutrymmen, och det är att sätta eld på huset. Southwold, känner du till själva byggnaden?

– Jag känner till köket och källaren. Men i de övre våningarna har jag aldrig varit.

– Det behövs inte heller. Visa oss bara ingången till källaren.

– Vägen dit kan jag, svarade James. Det är där de har ölet.

– Ja, ja, det är bra, Southwold, men nu har vi ett arbete som måste göras innan det vankas något öl. Spänn sadelgjordarna, soldater! Vi ger oss av till dalen. Om han som vi söker inte är där, ska vi själva gömma oss där tills i natt. Då ska vi sätta fyr på hela Arnwood. Det blir en brasa, det, som kommer att lysa upp hela trakten! Själva ska vi omringa huset och se till att ingen slipper ut. Sitt upp, jämlikhetsmän!

Soldaterna svingade sig i sadlarna och gav sig av i trav med James Southwold i spetsen. Jacob låg kvar bakom busken tills de var utom synhåll. Då reste han sig sakta, tog upp sitt gevär och sa lågt för sig själv:

– Det måste vara en försynens skickelse att jag fick höra det här. Och en sådan tur att jag inte tog hunden med mig, för han hade inte kunnat hålla sig lugn så länge. Vem kunde väl ana att den trevlige James Southwold skulle gå och bli en förrädare? Mer än en förrädare! Nu ska han vara med om att bränna ner det hus där han alltid har blivit så väl behandlad. Världen är bra ond och jag tackar den Högste att jag bor i skogen. Men nu har jag ingen tid att förlora.

Den gamle skogvaktaren slängde geväret över axeln och satte kurs mot sin egen stuga. Han gick med snabba steg.

– Kungen har alltså flytt, fortsatte han sitt resonemang under vägen. Och rundhuvudena tror att han finns i Nya skogen, kanske rentav på Arnwood. Jag måste prata med miss Judith ögonblickligen. ”Sitt upp, jämlikhetsmän!” befallde den där storvuxne ledaren. Vad är en jämlikhetsman, tro?

Läsarna undrar kanhända samma sak och därför ska jag försöka förklara det.

En stor del av parlamentets armé kallade sig jämlikhetsmän därför att de tyckte att alla människor skulle vara jämlika och all egendom delas lika. Det är ju i och för sig inget ont i det, men jämlikhetsmännen var förblindade av sitt hat. De hatade alla som var rikare än de själva. Allra mest hatade de kungens kavaljerer som för det mesta var rika adelsmän. Fick de tag i en person som tillhörde en förnäm adelssläkt behandlade de den personen grymt och skoningslöst. Oliver Cromwell, som var en klok man, förstod att sådana metoder bara skulle skada hans parti. Han hade en hel del bekymmer med sina jämlikhetsmän och till slut måste han ta i med hårdhandskarna. Flera av dem dömdes och avrättades.

Gamle Jacob visste ingenting om allt det där. Men han visste att Arnwood skulle brännas ner följande natt och att familjen måste flytta omedelbart. Han tackade Gud för att han hade fått veta vad som skulle hända och påskyndade sina steg.

Hemma i sin stuga lade han ifrån sig geväret, sadlade sin ponny och gav sig i väg till Arnwood. Klockan tre på eftermiddagen stod han framför husets dörr. Det var november månad och om några timmar skulle det vara beckmörkt.

– Det blir nog svårt att övertala miss Judith, mumlade Jacob och klingade i klockan vid dörren. Hon är lika styvnackad som stolen hon brukar sitta på. Jag tror inte hon lämnar Arnwood om så landets alla rundhuvuden hotar henne. Men vi får väl se. Vi får väl se.

2
Arnwood brinner!

Alla Arnwoods manliga tjänare, utom en, Benjamin, hade följt överste Beverly ut i kriget och eftersom ingen hade kommit tillbaka trodde man att de också hade stupat. Kvar på godset fanns alltså bara Benjamin och tre tjänsteflickor.

Av de fyra föräldralösa barnen var två pojkar, Edward var fjorton år, Humphrey tolv, Alice elva och lilla Edith åtta. Ända sedan deras mor dog hade de lämnats mycket åt sig själva och fått göra ungefär vad de ville. Benjamin och den sjuttiosexårige Jacob Armitage var deras enda ”lekkamrater”. Barnen var särskilt förtjusta i Jacob och fick ofta följa med honom ut i skogen. Det var det roligaste de visste. Den snälle men ganska enfaldige Benjamin tålde hur mycket skoj som helst och barnen retades ständigt med honom.

En av tjänsteflickorna, Agatha, var miss Judiths personliga passopp. De andra båda hade fullt upp att göra med att laga mat och sköta hushållet.

Det var därför inte alls förvånande att pojkarna blev riktiga bråkstakar och flickorna små yrhättor. Miss Judith såg de sällan till. Visserligen skickade hon efter dem en gång om dagen eftersom det var hennes plikt, men de behövde bara stanna en kort stund.

De föräldralösa barnen lämnades alltså mycket åt sig själva. Det skadade dem egentligen inte, tvärtom. De var alltid i rörelse ute i det fria och det gjorde dem självständiga, påhittiga och friska. Hela deras liv skulle snart förändras, och de var väl rustade att klara av den förändringen.

Det var Benjamin som öppnade dörren för Jacob.

– God dag, Benjamin. Jag måste genast tala med miss Judith.

– Har du med dig något vilt i dag, då? frågade Benjamin flinande. Annars tror jag inte att du blir väl mottagen.

– Nej, det har jag inte. Men som jag sa, så har jag viktiga saker att tala med miss Judith om, så skicka genast upp Agatha.

– Ja, ja. Och jag ska inte säga ett ord om något vilt.

Ett par minuter senare följde Jacob efter Agatha in till miss Judith. Hon var en mycket strikt och prydlig dam i femtioårsåldern. Den gamle skogvaktaren bockade sig vördnadsfullt.

– Du har något viktigt att säga mig, hör jag.

– Något mycket viktigt, miss Judith. För det första kan jag tala om att hans majestät kung Karl har flytt från Hampton Court.

– Vad säger du? Har hans majestät flytt?

– Ja. Och man tror att han gömmer sig någonstans i Nya skogen. Miss Judith, hans majestät befinner sig väl inte här i huset?

– Hans majestät befinner sig inte här i huset, Jacob. Men om han hade gjort det, hade jag hellre fått tungan avskuren än jag hade erkänt det. Till och med för dig, Jacob.

– Miss Judith, jag har mer att säga er … mellan fyra ögon.

– Försvinn, Agatha! Gå ner i köket. Och låt bli att stanna utanför dörren och tjuvlyssna.

Agatha störtade ut ur rummet och drämde igen dörren så hårt att miss Judith hoppade högt.

– En ouppfostrad flicka! utropade hon. Fortsätt, Jacob.

Han berättade i detalj det som han hade fått höra samma förmiddag i skogen.

– De där uslingarna kommer att sätta eld på Arnwood i natt, sa han till slut. Huset måste utrymmas, miss Judith. Vi har ingen möjlighet att försvara oss mot en så övermäktig fiende.

– Och vart skulle vi ta vägen? frågade miss Judith lugnt.

– Jag vet inte. Jacob lät mycket villrådig. Jag har ju min stuga förstås, men den är liten och kanske inte passande för en fin dam som ni, miss Judith.

– Nej, verkligen inte, och jag tänker inte flytta mig härifrån. Tror du att en äkta Villiers låter skrämma sig av en hop råa soldater? Hända vad som hända vill, jag sitter kvar på min stol. Så nu vet du det, Jacob Armitage. Förresten tror jag inte att faran är så stor. Benjamin får rida in till Lymington med ett brev som jag ska skriva till myndigheterna där. De kommer att skicka hit folk som kan hålla vakt.

– Men barnen kan ändå inte stanna kvar här i natt, miss Judith, envisades Jacob. Jag tänker inte lämna dem i sticket. Jag lovade översten …

– Tror du det är farligare för barnen än för mig? sa miss Judith vasst. De vågar inte göra någon av oss illa. Det enda som kanske händer är att de bryter sig in i källaren och dricker upp vårt öl. Och viltet – jag hoppas verkligen att du hade med dig en råbock hit i dag – det tar de kanske också för sig av. Men de vågar inte vara oförskämda mot en dam av släkten Villiers, det kan du lita på, Jacob.

– Jag är rädd för att de vågar vad som helst, miss Judith. I varje fall kommer de att skrämma barnen. I natt har de det bättre i min stuga än här.

– Gör som du vill med barnen, för all del. Men gå nu ner och säg till Agatha att jag behöver henne här och se till att Benjamin sadlar en häst. Jag ska skriva brevet nu.

Jacob var glad att han i alla fall skulle få ta hand om barnen. Det var mer än han hade vågat hoppas. Det var lönlöst att säga emot miss Judith, hon vek inte en tum när hon väl hade bestämt sig och det visste Jacob. Han funderade på om han skulle berätta något för tjänstefolket, men det fick han aldrig tillfälle till. Det hade Agatha redan gjort. Hon hade trots allt tjuvlyssnat vid dörren. När hon hörde att huset skulle sättas i brand under natten rusade hon ner i köket och berättade allt för de andra tjänarna.

– Jag tänker då inte stanna och bli ihjälbränd! utropade kokerskan just när Jacob öppnade dörren till köket. Usch, Jacob, sådana hemska nyheter du kommer med. Vad sa miss Judith?

– Hon vill att Benjamin ögonblickligen ska rida till Lymington med ett brev som hon just nu sitter och skriver. Och du, Agatha, ska gå upp till henne.

– Men vart ska vi ta vägen? undrade Agatha ängsligt.

– Miss Judith tänker stanna där hon är.

– Det tänker inte jag! utbrast husan Martha, som Benjamin var lite smått förtjust i. Jag kan väl få sitta bakom dig på hästen när du rider till Lymington, Benjamin? Nu springer jag och packar ihop mina saker.

Det hade Benjamin alls ingenting emot. Han gick ut till stallet för att sadla en häst. Agatha gick motvilligt upp till miss Judith och kokerskan försvann in i sitt rum.

De ger sig i väg allihop och lämnar henne ensam kvar, tänkte Jacob. Men min plikt är att rädda barnen. Jag tänker inte lämna kvar dem här i huset i natt.

Han gick ut för att leta reda på dem och hittade dem lekande i trädgården. Edward kom genast springande emot honom.

– Nu, Edward, måste du visa att du är din fars äldste son, sa han allvarsamt. Vi ska lämna det här huset med detsamma och gå till min stuga. Vi har ingen tid att förlora.

– Men varför, Jacob?

– Därför att Cromwells soldater tänker sätta eld på Arnwood i natt.

– Men Arnwood är ju min egendom nu! utbrast Edward. Det är väl ingen som vågar sätta eld på min egendom?

– De både vågar och kommer att göra det, svarade Jacob.

– Vi måste slåss, Jacob! Vi kan barrikadera alla dörrar. Jag kan skjuta med gevär och är rätt så pricksäker, det vet du ju. Du och jag och Benjamin, vi ska allt ge dem, vi!

– Kära barn, vad kan vi tre göra mot en hel trupp beridna soldater? Om vi bara hade haft en enda liten chans att rädda Arnwood skulle Jacob Armitage vara den förste att ställa upp. Men det är alldeles omöjligt, Edward. Och tänk på dina systrar. Du vill väl inte att de ska kvävas i lågorna eller skjutas ihjäl av de där vettvillingarna som kallar sig jämlikhetsmän? Nej, nej, Edward, du måste göra som jag säger och det genast. Vi måste packa ihop det som ni och flickorna behöver och lasta det på Billy. Sedan måste ni följa med till min stuga.

– Det blir välan livat, sa Humphrey, som också hade hunnit fram nu. Kom, Edward.

Men Edward Beverley var inte så lått att övertala. Jacob fick hålla på en god stund innan pojken gick med på att överge sitt hem. Slutligen stod i alla fall ponnyn Billy fullastad och de var färdiga att ge sig av när Edward plötsligt frågade:

– Men vart ska moster Judith ta vägen?

– Hon vägrar att lämna huset, svarade Jacob. Hon tänker stanna och tala med soldaterna.

– Då stannar jag också! utbrast Edward. Vågar hon som är så gammal, så tänker då inte jag vara feg och springa och gömma mig.

– Du gör naturligtvis som du vill, sa Jacob lugnt. Men det skulle vara mycket oförståndigt att lämna dina systrar kvar här. De och Humphrey måste sova i min stuga i natt. Du kan väl ändå följa med oss dit och hjälpa småflickorna genom snåren. Sedan kan du gå tillbaka hit.

Det gick Edward med på. Humphrey skickades för att hämta småflickorna som fortfarande lekte i trädgården. De blev överlyckliga när de fick höra att de skulle få sova över hos Jacob. Innan de tre yngre barnen var tillbaka passade Jacob på att ge Edward ett par förtroenden till.

– Här är nyckeln till min stuga, sa han och räckte pojken en stor nyckel. Du måste ta dina systrar i handen och gå dit. Humphrey får leda Billy. Och nu ska jag tala om något för dig som jag inte vill säga när dina syskon hör på. Hela Nya skogen vimlar antagligen av Cromwells män, för kungen har flytt och de tror att han gömmer sig i Nya skogen. Därför får du inte lämna Humphrey och småflickorna förrän jag kommer tillbaka. Lås dörren så fort det börjar mörkna. Du vet var jag har mina ljus. Tänd ett av dem. Min bössa är laddad och hänger ovanför spisen. Du måste göra vad du kan om de skulle komma och försöka ta sig in. Men framför allt, lova mig att du stannar tills jag kommer. Jag blir kvar här ett tag och ser om jag kan hjälpa din moster på något sätt.

Det var listigt påhittat av Jacob att vädja till Edwards beskyddarinstinkt. Han lovade att inte lämna sina syskon och en kort stund senare gav det unga sällskapet sig i väg bort från Arnwood. När de gick ut genom grinden red Benjamin förbi dem med Martha bakom sig. I famnen höll hon ett bylte som var nästan lika stort som hon själv. De passerade barnen utan att säga ett ord till dem.

– Vart i all sin dar skulle Martha ta vägen? undrade Alice.

Edward svarade inte, men Humphrey sa:

– Konstigt! Det verkar som om hon tänkte vara borta länge, eftersom hon släpar med sig ett så stort bylte.

Jacob vände tillbaka till köket, där Agatha och kokerskan höll på att packa ihop sina tillhörigheter i stora knyten.

– Har du varit uppe hos miss Judith, Agatha? frågade Jacob.

– Ja. Och hon sa till mig att stanna, för jag skulle stå bakom hennes stol när soldaterna kom så att hon kunde ta emot dem som det anstår henne, sa hon. Men det tänker jag då visst inte göra. Nog för att soldaterna lämnar henne i fred, men mig ger de sig säkert på.

– Sa Benjamin när han skulle vara hemma igen?

– Han kommer inte tillbaka, i varje fall inte förrän i morgon bitti. Då skulle han rida hit och se om något hade hänt. Martha har följt med honom.

– Jag har ett par saker till att tala med miss Judith om, sa Jacob bekymrat. Jag är rädd att soldaterna inte behandlar henne så respektfullt som hon tror. Agatha, gå upp till henne igen och säg att jag vill tala med henne.

– Nej du, jag sätter inte min fot i det rummet mer. Vi måste i väg nu. Det är redan mörkt ute.

– Vart ska ni ta vägen då?

– Till Gossip Allwood. Det är halvannan kilometer dit och vi måste släpa på våra tunga bylten hela vägen.

– Jag ska hjälpa er att bära, Agatha, om du bara går upp till miss Judith. Säg att jag vill tala med henne.

Då gav Agatha med sig och snart stod Jacob ännu en gång och bockade för miss Judith. Agatha försvann som en pil.

– Miss Judith, ni måste lämna Arnwood och komma med till min stuga. Jag vill göra ett sista försök att övertala er.

– Det kan du inte, Jacob. Jag lämnar inte Arnwood, inte ens om hela Cromwells armé kommer hit. Det har jag sagt och det står jag vid.

– Men miss Judith …

– Nog nu, Jacob Armitage! Du tar dig för stora friheter. Lämna mig och kom aldrig mer hit. Skicka upp Agatha.

– Hon har gett sig av och det har kokerskan också. Martha följde med Benjamin för en stund sedan. När jag går blir ni alldeles ensam i huset.

– Så de har vågat ge sig av?

– De vågade inte stanna, miss Judith.

– Lämna mig nu, Jacob, och stäng dörren efter dig. Jacob tvekade och då höjde miss Judith otåligt rösten: Gör ögonblickligen som du har blivit tillsagd!

Vad kunde den gamle skogvaktaren göra annat än lyda? Han insåg att det inte gick att rubba den envisa damen. Med en sista trött blick på henne gick han och stängde dörren efter sig, som hon hade befallt.

På gårdsplanen väntade Agatha och kokerskan med sina bylten. Jacob följde dem till Gossip Allwood, som hade en liten ölstuga en bit från Arnwood.

– Men kära hjärtanes! Hur ska det gå för barnen? Stackare! Och Martha, som också har gett sig i väg!

Det var Agatha som plötsligt kom att tänka på barnen. Hon hade varit så rädd för egen räkning att hon alldeles hade glömt dem. Också kokerskans minne tycktes klarna, för hon började småsnyfta.

Här gäller det att vara försiktig, tänkte Jacob. Överste Beverleys barn – en förhatlig kavaljers barn – skulle säkert bli illa behandlade om rundhuvudena fick tag på dem. Kunde han lita på de här båda kvinnorna? Nej, tänkte Jacob. Kvinnfolk har så lätt för att prata bredvid mun.

– Ingen vill väl göra små barn något ont, det begriper ni väl? sa han därför. Barnen är jag inte bekymrad för. Men de kommer nog att uppföra sig ganska ohyfsat mot miss Judith.