Kriminalroman
SAGA Egmont
Ett bländande mörker
Copyright © 2000, 2017 Karl Arne Blom og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711707135
1. E-boksutgåva, 2017
Format: EPUB 2.0
Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.
Lindhardtogringhof.dk
Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen
Denna bok tillägnas Katarina,
som önskar få en alldeles egen
Vi förväntar oss av er att ni skall vara mänskliga. Det kan bara ske genom handling, genom att man praktiskt tar ansvar för medmänniskorna. Men ”medmänskligheten” tar sin början i ansvaret för det egna jaget. / … / Jag varnar er för ett ”självförverkligande” som urartar i ”egomani”. Vi förväntar oss av er ett ”självförverkligande” som närs av att man finns där för sin partner. Och varje människa som ni möter är er partner.
(Ur tal till avgångsklasserna vid Kurpfalzgymnasium i Schriesheim, Baden-Württemberg, av rektor Werner Rendel)
Helvetets mörker är genomlyst
och jag finner dig också där.
Du är en oändlig avgrund
av förlåtelse och nåd,
och hela skapelsen
dras ned i dina djup.
(Ur dikten Evigheten upplyser tiden av en karmelitnunna)
så kom hösten, mättad med sin tunga, fräna doft av förgänglighet.
Varje årstid har sin egen lukt och färgsättning, hösten den kraftigaste och mest överväldigande, tänkte han medan han gick med långsamma steg längs skogstigen. Han såg mot trädkronorna. Löven hade inte släppt ännu. Det rofyllda och mättade gröna hade förändrats till skiftande, sprakande nyanser i gult och rött. Sedan skulle det bruna komma och så skulle de falla.
Från marken skulle då stiga den slutgiltiga, smärtsamt påträngande lukten av förruttnelse medan den kalla och klibbigt fuktiga dimman gjorde det omöjligt att tydligt se konturerna av de kala, nakna spretande grenarna. Då brukade det vissa dagar låta höstligt om stegen mot marken som var så sank att den fjädrade; ett vemodigt suckande ljud då fotsulorna klev på de multnande löven.
Han hade alls inget emot denna årstid. Den fyllde honom inte med svårmod, verkade inte tröttande och drev honom inte att förbanna det ofta infernaliskt påträngande regn som periodvis kunde falla dagar, veckor i sträck.
Kurt Hägg gick sina promenader här i skogspartiet två gånger dagligen, förmiddag och sen eftermiddag, året runt, oavsett vädret. Om så regnet föll i ridåer eller om det stormade så träden tycktes böja sig djupt ner mot marken, så gick han. Det var en vana han hade utvecklat efter pensioneringen åtta år tidigare. Dagen efter det han hade varit på arbetet för sista gången och avtackats av rektorn i kollegierummet innan sommarlovet inleddes, började han ströva omkring.
Det var ingenting märkvärdigt med det. De hade avslutat morgonmaten vid köksbordet, han och hans hustru Hanna. Han hade sett sin bild i tidningen under rubriken Omtyckt lärare går I Pension och läst plattityderna om det livslånga sommarlov han därmed inledde. Han hade suckat, rest sig och förklarat för Hanna att han ämnade ta en promenad. Det var kanske något slags rastlöshet som drev honom.
De hade talat en hel del, Hanna och han, om hur det skulle bli framöver. Själv hade hon fyra år kvar till sin pensionering och innan dess skulle det hinna komma en ny rektor, förhoppningsvis någon som var mindre förtjust i att försöka framstå som en retorikens mästare. I alla fall hade Hanna och han kommit överens om att nu hade han tid att skriva den där boken han samlat material till under halva sitt liv; Alvestas historia.
Ännu så länge hade det inte blivit en rad skriven, än mindre hade han tagit fram kartongerna och mapparna med böcker, småskrifter, fotostatkopior av artiklar, häften fulla med anteckningar samt alla fotografierna.
Han gick sina promenader morgon och eftermiddag. I övrigt läste han mycket och lyssnade på musik. Jazz, framför allt från trettiooch fyrtiotalen, var hans passion.
En vecka efter sin avtackning började Hanna följa med honom på förmiddagspromenaden. Om eftermiddagarna gick han ensam. Hon tyckte att det kunde räcka med en gång per dag. Ifall vädret var dåligt följde hon inte med. Ibland undrade hon om det hade utvecklats till en mani hos honom. Det var något tvångsmässigt över hans promenerande och hon hade vid några tillfällen frågat om han verkligen mådde bra.
Han hade blivit mycket förvånad och undrat varför i allsin dar hon ställde den frågan. Såg han inte frisk ut? Jo då, för allt i världen. Hon bara undrade.
Och han bara gick, förklarade han. Det gjorde honom gott, fick honom att känna att han mådde väl och gav honom tid att tänka.
Nattfrosten hade ännu inte kommit och han gick ett stycke bort från stigen in i skogen, fram till kantarellstället, konstaterade med en suck av lättnad att ingen annan hade upptäckt den här platsen. Han ställde korgen på marken och började plocka. De var förtjusta i svamp, bägge två.
Inte särskilt långt bort dundrade ett godståg förbi i hög hastighet. Det lät som om det farit fram i en resonanslåda.
Kurt Hägg satt på balkongen medan mörkret tilltog. Hanna höll på med svampen inne i köket. De hade bott i villa förut; ett stort och gammalt hus med många och rymliga rum, men på tok för stort för ett pensionerat lärarpar med två fullvuxna döttrar, som hade lämnat Alvesta och sällan kom för att hälsa på. Å andra sidan for Kurt och Hanna hellre och besökte dem, även om det heller inte blev särdeles ofta.
Nu hade de en trerumslägenhet på översta våningen och de räknade med att bo kvar så länge de orkade och klarade av att sköta sig själva. Det fanns hiss i huset, så de slapp gå i trappor.
Kurt reste sig. Det började bli kallt när mörkret föll. Det var skönt så länge solen var framme och himmelen molnfri. Men luften var inte varm nu längre, i höstens tid. Snart skulle nattfrosten komma. Då det skedde var det så mycket i naturen som förändrades.
”Hur går det?” ropade han in mot köket. ”Vill du ha hjälp?”
”Nej. Fryser du inte därute?”
”Nej.”
”Du kunde gott ta på dej en halsduk, i alla fall. Du vet hur hostig du blir om hösten.”
”Det är allergi. Det vet du. Den drabbas jag av vare sej jag vill eller inte och det finns ingen halsduk som hjälper mot det. Det är allt jädrans mögel utomhus så här års.”
Han huttrade lite. Han hade bara en kofta över skjortan. Men han var för stolt att medge att det var i kallaste laget att sitta på balkongen så här tunt klädd. Han gick fram till räcket, lutade sig mot det och tittade ner mot gatan.
Han trodde inte sina ögon.
Vad sysslade människan med?
Han kände igen henne.
Det fanns bara en gammal kvinna här i närheten som använde rollator och det var Vilhelmina Sjögren i trappuppgången bredvid. Hon var åttiosju år; kroppen var skröplig, men huvudet klart. Hon förflyttade sig djupt framåtvikt och oändligt långsamt.
Han kunde inte förstå vad hon skulle ute att göra så här dags. Tydligen var hon på väg över gatan.
Hon gav sig ut dagligen och kombinerade sin promenad med att göra inköp i butiken. Hon var lika regelbunden som Kurt Hägg och gav sig alltid iväg på förmiddagen. Det hörde till undantagen att de inte råkades därnere, hälsade på varandra, växlade några ord. Han tyckte om att prata med henne; hon var en trevlig människa.
Men vad sysslade hon med nu?
Så här dags gav hon sig ju aldrig ut. Och varför envisades hon med att försöka korsa gatan just här där det inte var något övergångsställe? Det fanns ju ett bara tio meter längre bort; ljusreglerat dessutom.
Han insåg det meningslösa i att försöka ropa varningsord. Hon kunde inte höra honom här uppifrån. Han såg henne stappla ett par steg framåt för att sedan ta ett bakåt. Han tyckte att han det tätnande mörkret och avståndet till trots kunde se hur hennes ben skälvde och hur hela hennes kropp darrade av ansträngningen. Detta skulle aldrig sluta väl.
Han drog en suck av lättnad då han upptäckte att det snart skulle bli en lucka i trafiken.
Kurt Hägg ryckte till då han hörde ett skrik bakom ryggen.
Det kom inifrån köket. Det var Hanna.
Han skyndade in genom balkongdörren och ut i köket.
”Vad är det som händer?”
Hon stod med en kniv i ena handen och den andra handen höjd i luften. Det rann blod nerför armen på henne.
”Jag skar mej på den förbannade kniven.”
Han såg att det var blod på svampen, på bordet, på golvet.
”Tog det djupt?”
”Det känns så.”
”Behöver det sys?”
Hanna ruskade på huvudet.
”Vrid på kallvattenskranen”, bad hon.
Hon stack handen under vattenflödet. Såret löpte från pekfingret och över handflatan. Han lade om handen med kompress och gasbinda, som han fäste med plåster. Han nickade mot bordet och svampen.
”Jag tar hand om det”, sade han. ”Gå och sätt dej i soffan i vardagsrummet och håll handen högt.”
Han återvände ut till balkongen. Vilhelmina Sjögren låg därnere vid trottoarkanten. Rollatom låg på sidan fem, sex meter från henne. Hon hade blivit påkörd. En röd Volvo kom rullande. Bilen stannade. En man steg ut, gick fram till henne och tittade. I nästa ögonblick tog han hennes kasse och började rota i den. Snart hade han hittat hennes handväska och släppte kassen på gatan. Han skyndade tillbaka till sin bil och for därifrån på tjutande däck.
Kurt Hägg höll så krampaktigt om balkongräcket att det smärtade i handflatoma. Han hävde sig på tå, andades in djupt och skrek så högt han förmådde:
”NEJ!”
Två morgnar senare vaknade Kurt Hägg med ett ryck. Han satte sig upp och blinkade hårt. Det var något som hade väckt honom; men inte ett ljud, utan avsaknaden av ett ljud. Han kunde inte höra Hanna andas så där hårt hon alltid gjorde då hon sov.
Han tände sänglampan, såg att klockan var kvart i fem. Sedan tittade han på Hanna. Hon låg alldeles orörlig på rygg. Ögonen var vidöppna, blicken frusen. Hennes mun gapade.
det hade blivit en del begravningar under årens lopp, ofrånkomligen. Släktingar som gått bort, arbetskamrater och en del andra som han hade kommit så pass nära i livet att deras död berört honom så mycket att han velat ta ett sista farväl. De gånger det hade varit svårast var när skolbarn hade förolyckats eller dött till följd av sjukdom.
Men denna begravning var annorlunda; kändes overklig. Kurt Hägg satt mellan sina båda döttrar i kyrkbänken och upplevde en stark närvaro av henne som låg i kistan. Han blundade och fick med ens för sig att han skulle komma hem efteråt och finna Hanna sysselsatt i köket eller sittande i fåtöljen och läsa. Han skulle le mot henne och hon skulle besvara hans leende. Sedan skulle han skratta till och säga: Vet du, jag har precis varit på din begravning. Den blev väldigt fin.
Han spratt till och flickorna vände sig samtidigt mot honom, kramade hans händer i ett försök att förmedla tröst.
Detta sker inte, tänkte han.
Han blundade. Han såg Hannas ansikte framför sig. Han kunde känna hur tårarna rann nerför kinderna och hur ena dotterns hand var där för att torka bort dem. Han skakade tjurigt på huvudet.
”Låt mej få gråta”, viskade han lågt.
Det blev en begravningsakt dominerad av en stark känsla, som inte gick att konkret definiera, men antagligen bestod av ett påtagligt mått av andlighet.
Det blev en värdig begravning, till och med vacker. Precis så som Hanna velat ha den, tänkte Kurt.
Efteråt förklarade kyrkoherde Arvedson att han hade svårt att minnas när det senast varit så mycket blommor i kyrkan till en begravning. En gång för många år sedan hade Hanna tagit initiativet till en skolorkester. En del av dess medlemmar fortsatte musicera tillsammans efter avslutad skolgång och hade bildat Alvesta stråkensemble. Nio av dem hade kommit till begravningen och spelade Bach, Buxtehude och Händel.
Kurt hade valt psalmerna efter omsorgsfullt bläddrande i psalmboken och mycket funderande. Den första av dem hade han dock fastnat för utan omsvep; nummer 201, Carl David af Wirséns ”En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar”. Kyrkoherden menade att det blivit påtagligt högstämt i kyrkan under de fem stroferna.
”Det verkade som om alla sjöng med”, sade han till Kurt. ”Det blev gripande. Det var precis som om den hade sjungits av en …”
Kyrkoherden tystnade i brist på ord och Kurt såg på honom en stund innan han förslog:
”Änglakör?”
De såg varandra djupt in i ögonen, den pensionerade kyrkoherden och den gamle skolmannen.
”Ja, kanske det”, sade Thomas Arvedson efter att ha funderat lite och log en smula.
Känslan av att vara nära Hanna dröjde kvar inom Kurt efter det att han tillsammans med begravningsgästerna hade lämnat den gamla kyrkan, byggd antingen under sent 1400-eller tidigt 1500-tal; ingen visste säkert. I den kyrkan hade både Hanna och han döpts och konfirmerats, där hade de gift sig och där hade deras båda döttrar blivit såväl döpta som konfirmerade. Klockorna i den höga klockstapeln klämtade.
Han kunde fortfarande höra dem inne i sitt huvud då han slog sig ner vid bordet i församlingshemmet. Det visade sig att fler än väntat följde med, så serveringspersonalen fick sätta fram tre bord till och bära stolar.
Kurt såg sig förstulet omkring. Det var som om han inte hade varit riktigt närvarande. Röstsurret föreföll honom komma långt bortiffån och dämpas av ett slags märkligt filter. Han upplevde begravningsgästerna som en skara skuggfigurer utan egentliga konturer och i avsaknad av anletsdrag. Till och med döttrarna, deras män och enda barnbarnet var i hans ögon för en stund fantomer och han måste tvinga sig till att begripa anledningen till att alla dessa människor hade samlats. Då kom tårarna på nytt.
Thomas Arvedson, som satt bredvid honom, lade handen på hans arm.
”Om det känns tungt framöver”, sade han, ”så ska du inte tveka att ta kontakt.”
Kurt nickade.
”Stannar flickorna en tid?”
”Nej, det kan dom inte. Dom måste hem till sitt … Dom har ju varit hos mej under den värsta tiden, sen det hände och fram till nu.”
”Det kommer dessvärre nog stunder framöver också, då det blir tungt och svårt”, sade kyrkoherden. ”När du behöver tala med nån, så vet du var jag finns.”
”Tack.”
Kurt drog ett djupt andetag.
”Visste du att det tydligen inte finns sorgband att köpa längre?” frågade han plötsligt.
”Nej, det kände jag inte till.”
”Jag letade där hemma för att försöka hitta nåt i nån låda, men förgäves. Hanna måste ha städat bort dom vi hade. Jag ska prata med henne när …”
Han avbröt sig, gav kyrkoherden en blick och gjorde en liten grimas.
”Varför är det som att vi stoppar undan döden nu för tiden?” frågade Kurt.
”Hur menar du?”
”Begravningar tycks ha förvandlats till hantering på löpande bandet och helst ska det inte märkas att nån begravs. Det har blivit nåt slags industri. Jag minns hur begravningskortegerna långsamt for genom gatorna, från kyrkan till kyrkogården. Först likbilen och sen alla gäster i bilar på rad efter. Människor stannade till när begravningsföljena kom. Männen tog av sej hattarna och alla böjde sina huvuden och betygade den som hade avlidit sin vördnad. Man visade respekt för den som hade dött och man visade sin respekt för själva döden. Så är det inte längre.”
”Saker och ting förändras. Det var mycket som var annorlunda förr.”
”Hanna och jag tillbringade gärna några sommarveckor i Spanien och nog var det alltid nån som dog i den där byn medan vi var där. Vi lärde känna en del bybor under årens lopp, men man kom aldrig dessa människor närmare än när det var begravning. Kistan bars till graven och hela byn följde den som hade dött.”
Kurt tystnade en stund, strök sig över hakan; så fortsatte han: ”Jag ska säja dej, att under dom där somrarna vi bodde i den där byn fick vi fler vänner genom död och begravning än vi nog sammanlagt skaffat oss under alla åren av liv här i Alvesta.”
”Kan det verkligen vara möjligt?”
Kurt nickade.
”Det blev i alla fall en högtidlig begravning”, sade kyrkoherden. ”Tycker du inte det? Alla dessa som kom … Nu är det över”, tillade han.
”Jag är gammal nog att inte byta om när jag kommer hem och klä mej i nåt annat än den här svarta kostymen”, sade Kurt. ”Jag vill visa att jag sörjer och saknar henne. Jag vill göra hennes död synlig.”
Plötsligt hördes ett skratt från ett bord borta vid ena fönstret och Kurt vände sig om för att upptäcka att de som satt där föreföll ha väldigt trevligt tillsammans. Hans spontana reaktion var att resa sig för att gå därifrån, men det blev bara till en ansats. Han satt kvar och slöt sig inom sig själv. Arvedson försökte samtala med honom, men fick mest enstaviga svar.
tre dagar senare begravdes Vilhelmina Sjögren. Hennes kista fördes till Skogskyrkan, som hade uppförts som begravningskapell 1967 på Skogskyrkogården. Det var en enkel och modem kyrka. Det fanns till och med alvestabor som tyckte om dess arkitektur.
Den kunde inte jämföras med den gamla senmedeltida kyrkan, vars renässansmålningar gav den karaktär och vari det vilade en atmosfär som föreföll frigöra en känsla av förtröstan.
Kurt Hägg promenerade till kyrkan och kom fram tre minuter innan begravningsakten skulle inledas. Han blev stående i dörren, förstummad och bestört.
Där framme stod en enkel träkista utan så mycket som ett täcke. Tre blombuketter låg på locket. Prästen stod med armarna i kors och tycktes ha tankarna någon helt annanstans, långt borta. En ung kvinna satt och spelade på orgeln. I övrigt befann sig ingen människa i kyrkan.
Kurt Hägg satte sig längst ner, nära dörren, och knäppte händerna.
Det är ofattbart. Hon måste väl ändå ha haft nån enda vän kvar i livet? tänkte han. Eller har dom hunnit dö allesammans? Finns det inte en enda släkting?
Han suckade stort och ruskade på huvudet.
Prästen kom fram till honom.
”Är det till att vara släkt?” frågade han.
”Nej.”
”Bekant, kanske?”
”Snarare det, även om jag inte kan påstå att jag kände henne särskilt …”
”Vilken är egentligen relationen till den avlidna?” avbröt honom prästen.
Kurt Hägg såg honom in i ögonen.
”Jag har kommit för att betyga henne min vördnad. Jag kunde inte drömma om att jag skulle bli alldeles ensam. Är det verkligen ingen som anmält sitt deltagande?”
Prästen slog ut med armarna.
Kurt skakade på huvudet, reste sig och gick långsamt fram till kistan. Han blev stående en halv meter från den och bugade djupt. Sedan satte han sig till höger och försjönk i en bön.
Så väntade han på att prästen skulle börja. Dörren öppnades. Kurt vände sig om. Kom det då äntligen nån? Men nej. Det var vaktmästaren, som tecknade åt prästen genom att rycka på axlarna och himla med blicken.
Det blev en förfärlig akt.
Organisten spelade snabbt, oinspirerat och flera gånger falskt. Prästen talade halvhögt och rabblande fort. Griftetalet innehöll inte ett meningsfullt ord. Det var tydligen bråttom att få det undanstökat.
Det hela blev mycket ovärdigt och Kurt Hägg menade att det inte var människovärdigt. Han kände ett behov av att protestera, men det hann han aldrig. Den unge prästen försvann halvspringande ur kapellet och strax efteråt hörde Kurt en bil startas och däck som slirade mot gruset utanför.
Den unga kvinnan lämnade orgeln med resoluta steg. Hennes klackar klapprade taktfast mot golvet.
Kurt Hägg tänkte en tanke om att någon borde be Vilhelmina Sjögren om ursäkt för att hon behandlades på detta vis in i det sista, innan hon för gott avfördes ur mantalslängden och blev ett inslag i statistiken över avlidna under året, medan det som återstod av henne placerades i en liten pappkartong och grävdes ner i ett hörn av den lund, där människor trodde att de kremerades aska spreds för vinden. Att sprida den rena askan ansågs vara hälsovådligt. I praktiken och inför Vår Herre spelade det antagligen ingen som helst roll om den gavs åt vinden eller grävdes ner i jorden.
Vaktmästaren ställde sig ett litet stycke från honom, harklade sig uppmanande; men det struntade Kurt Hägg i. Han satt envist kvar. Inte förrän vaktmästaren lade handen på hans axel, liksom för att kontrollera om han hade somnat, reste han sig.
”Vi stänger nu.”
”Jaha”, sade Kurt och gick fram till kistan.
Han kunde inte se något kort som hörde till blombuketterna.
”Varifrån kommer blommorna?” frågade han.
”Dom har jag ordnat.”
”Är det över huvud taget ingen som har hört av sej?”
”Inte en människa. Livet kan vara hårt ibland”, sade vaktmästaren och tittade på sitt armbandsur.
”Döden också, min unge man”, sade Kurt Hägg.
”Jag måste faktiskt låsa nu.”
”Och om jag skulle vilja stanna kvar en stund?” frågade Kurt. ”Ringer du polisen då?”
Vaktmästaren betraktade honom med en min som var ett mellanting av förvirring och spirande ilska.
Kurt höll upp ena handen.
”Nej, jag ska gå nu”, sade han.
Han hejdade sig dock i dörren, vände sig om och såg med plirande blick på vaktmästaren, som följde honom i steget på en halv meters avstånd.
”Hade du ringt polisen om jag vägrat avlägsna mej?”
Vaktmästaren lade armarna i kors.
”Jag är karl nog att lyfta ut farbror själv, om det skulle behövas.”
”Det är bara som du tror, pojkvasker. Var gick du i skolan?”
Vaktmästaren såg konsternerad ut.
”I Värnamo. Hur så?”
”I min skola hade du fått lära dej att veta hut.”
”Ge dej iväg nu.”
”Med glädje. Jag har ingen lust att käbbla med dej längre. Men vet du vad?”
”Nej. Vad då?”
”I samma stund som jag går ut genom dörren blir jag kvitt närvaron av dej. Du, däremot, måste dras med dej själv återstoden av ditt arma liv.”
Kurt Hägg gick.
”Vad är det jag har gjort som skulle vara så förfärligt?” ropade vaktmästaren åt hans rygg.
kurt hägg fortsatte gå sina promenader medan oktoberregnen tätnade och dagama blev kortare och kallare. Om nätterna hade han problem med sömnen, vilket han förmodade hade med åldern att göra. Ju äldre en människa blev, desto mindre nattsömn behövde hon tydligen.
Då han varit ung, under studietiden i Lund och under de första åren som lärare, kunde han sova tio, tolv timmar per dygn. Problemet var att han hela sitt liv hade varit nattmänniska, ogärna gått och lagt sig före midnatt och under skolloven helst suttit uppe och läst till både tre och fyra nattetid. Det kunde gå veckor i rad då han inte sov mer än fem, sex timmar per dygn. Å andra sidan sov han desto längre om söndagsmorgnarna.
Hanna hade varit morgonmänniska, ville gå till sängs före tio om kvällarna och kunde vara pigg redan vid sextiden på morgonen.
Trots att han sedan hennes död inte kunde sova mer än ett par, tre timmar om natten kände han sig inte trött om dagarna.
De hade varit olika beträffande matbehovet också. I unga år hade han kunnat lassa in hur mycket som helst, men vid fyllda fyrtiofem började han känna sig däst av tunga kötträtter. Han minskade antalet smörgåsar morgontid, hoppade över lagad lunch och nöjde sig med yoghurt och frukt samt åt helst fisk eller en grönsakstallrik till middag. Julbordet hade han tagit farväl av när han fyllde femtiofyra och betraktade det alltsedan dess som en barbarisk anhopning av för många feta anrättningar.
Hanna, däremot, hade ätit som en sparv i yngre år, men tydligen utvecklat tilltagande aptit efterhand. Hon hade kunnat frossa i julmat.
Efter hennes död kom han nästan dagligen på sig med att slarva med maten. Han kände sig sällan hungrig.
Han fortsatte vandra omkring efter Hannas begravning, men i ett avseende ändrades mönstret: han gick längre sträckor och under längre tid. Han övergav den invanda vägen och sökte sig nya och fler mål.
Han tyckte om det mättade landskapet kring Alvesta, blandningen av sjöar och skogsområden, variationsrikedomen i naturen, det bauerskt frodigt sagolika och de strama barrskogspartierna. Han kunde stanna för att bara stå där rakt upp och ner medan blicken vandrade över sjöarna Salen och Spånen, över Romasjön och Lillsjön. Han njöt av att ställa sig mitt i en glänta och lyssna till fågelsången, känna dofterna från den rika växtligheten. Han uppskattade årstidsväxlingarna och nu i oktober upplevde han en trygghet i att vandra i den djupnande höstens färger och lukter.
Vad han under sina skogspromenader dessutom sökte, utan att vara medveten om det, var tystnaden. Flykten från det civiliserade samhällets oväsen hade han inlett för bra många år sedan. Det hade inte bara varit det att det knappt gick att gå in i en butik utan att tvingas lyssna till malande musik. Det var inte bara det att man inte kunde slå på radion för att lyssna till eftersinnande och välformulerade föredrag, meningsfulla samtal mellan människor eller en stunds vilsam, stillsam musik utan att istället behöva kväljas av oreflekterat och otyglat pladder och dunkande rytmer. Även vardagens ljudtortyr åt sig in i hans hjärna; smattrande motorgräsklippare, dundrande lövsopningsmaskiner, skrikande pneumatiska borrar.
Efterhand hade han upptäckt att det enbart undantagsvis gick att sitta på balkongen och lyssna på tystnaden medan koltrasten sjöng.
Han gick flitigt omkring i tätorten också, lyckligt omedveten om att många ömkade honom, att alltfler började prata om den osalige Kurt Hägg som drog omkring och föreföll jaga demoner.
Människor reagerade på att han syntes än här, än där, knappast i en promenadtakt som föreföll normal för en sjuttiotreåring, snarare flängande och halvspringande som om han sökte något eller någon.
Hans utseende föranledde också kommentarer; det faktum att han hade magrat så att han började se utmärglad ut. Han gav ett ovårdat intryck, hade tydligen inte varit hos frisören på länge, klarade inte själv av att laga kläder, sy i knappar; ja, han misskötte till och med den personliga hygienen. Han luktade. Det började stå en däven odör kring honom.
Stackars karl … förlorade sin fru … och nu har han börjat falla isär som människa.
Det var en måndageftermiddag. Han kom gående förbi polisstationen, då han plötsligt stannade och betraktade den röda bilen som stod parkerad vid trottoarkanten. Det var en röd Volvo.
Han såg sig omkring medan han gick över gatan, fram till bilen, lutade sig framåt och tittade in genom rutan på förarsidan. Han rynkade pannan. Han gick fram till kylaren och läste registreringsskylten, varpå han började rota i fickorna tills han fann ett papper. Sedan upptäckte han att han inte hade någon penna på sig.
En ung kvinna kom gående med en matvarukasse i ena handen och ett hundkoppel i den andra. Hon kunde kanske vara kring de trettio, hade mörkt kortklippt hår, pigga ögon och ett mjukt leende som föreföll vara en del av hennes personlighet. Hon bar en illröd jacka knäppt upp i halsen, blå byxor och vita stövlar. Hunden var en svart labrador.
”Ursäkta, fröken har möjligen inte en penna jag kunde få låna?”
Hon stannade, nickade.
”Det har jag säkert. Kan ni hålla den här?”
Han tog emot kassen och höll den medan hon knäppte upp jackans ena ficklock för att i nästa ögonblick räcka honom en vit kulspetspenna med grön text om SE-banken.
”Tack”, sade han och skrev från minnet registreringsnumret KWY 567. ”Tack för lånet.”
Sedan stod han där och såg hur hon låste upp just den bilen, lät hunden skutta in i baksätet, placerade kassen med matvarorna i bagageutrymmet och slutligen själv klev in och körde iväg. Han stod där med gapande mun och såg efter henne.
Han kände sig förbryllad. Det var förvisso inte denna kvinna som hade stannat, stigit ur bilen och stulit Vilhelmina Sjögrens handväska.
Kurt Hägg begav sig till polisstationen, som han en kvart senare lämnade efter oförrättat ärende och efter att ha blivit tämligen förödmjukad av en uniformerad drummel.
Han hade fått en kort och effektiv föreläsning om att han måste sluta besvära polisen. Han kunde inte hålla på med att komma sättande, eller ringa, varje gång han råkade få syn på en röd Volvo. För det första var det ju så att hon inte hade blivit påkörd av någon röd Volvo. För det andra var det en svart bil som hade vållat hennes död. De hade säkrat färg på såväl hennes kläder som rollatom.
Men rånaren? invände Hägg. Det här numret skrev jag av från skylten på den här bilen.
Polismannen hade tagit emot lappen, snabbt knappat med irriterade anslag på sin dator och förklarat att han gick in i bilregistret. Jag kan inte tänka mej att Waldemar Munksparres äldsta dotter rånar gamla tanter på deras handväskor, förklarade polismannen medan han läste på skärmen.
Sedan körde han mer eller mindre bryskt ut Kurt Hägg med en uppmaning om att sluta leka Kalle Blomkvist. Hade han inget annat att ägna sin tid åt? Nånting meningsfullt på ålderns höst?
Och Kurt Hägg var inte långt ifrån att höja handen för att ge pojkvaskern en lusing. Han hade haft honom i skolan. Inte för att han hade varit något läshuvud och nog för att han hade betett sig som en odåga redan då.
Kurt Hägg började gå hemåt medan han funderade över den där handväskan han hade sett på golvet baktill i den röda bilen av märket Volvo.
I lund rådde också oktoberväder. Det hade det gjort en stor del av året, om man såg till allt regn som hade fallit och som envist fortsatte komma ovanifrån. Den allmänna förvåningen blev avsevärd då den meteorologiska statistiken ville göra gällande att det inte hade regnat mer än normalt i Skåne i allmänhet och Lund i synnerhet. Många förlorade den sista resten av sin tro på den yrkeskår som ägnade sig åt vädret och påstod att det trots allt varit en ganska normal och fin sommar.
Det var vidare, menade man, ganska underligt att det inte gick att tillhandahålla bättre väderutsikter, med tanke på alla moderna hjälpmedel i form av satelliter och datorer som stod till förfogande. Fanns det inget ljushuvud bland vädermänniskorna som kunde komma på den enkla tanken att helt enkelt öppna fönstret, luta sig ut och titta efter hurdant vädret var?
Vädret var en gång för alla ett kärt samtalsämne. Människor intresserade sig mer för det än sådana väsentliga ting och frågor som den politiska situationen efter valet eller den svenska kyrkans framtid. I den galopperande arbetslöshetens tidevarv var det allt färre som hade kvar någon större tilltro till politiker och den protestantiska kyrkan angick enbart ett fåtal, vilket inte allenast berodde på den förhärskande sekulariseringsprocessen utan i hög grad var ett resultat av det ihåliga, tomma ekot efter alltför många intetsägande, politiskt korrekta predikningar.
När människor känner sig övergivna och svikna vänder de antingen ryggen till och söker efter något annat eller uppfylls av ett slags helig vrede som kan alstra våld.
I och för sig var det tur att vädret fanns så nära till hands att intressera sig för.
På advokatfirman Aspentoft, Bengtsson och Werner satt Frank Werner djupt försjunken i ett förslag till ett överlåtelseavtal, som förhoppningsvis följande dag skulle kunna undertecknas av alla inblandade parter. Det var ett mycket förmånligt avtal för fastighetsägaren, som upplät hyresrätten till affärslokalerna, och butiksinnehavaren, som överlät hyresrätten på dem. Byråns provision var ordentligt tilltagen. Den som det skulle stå dyrt var den butikskedja, som ämnade börja driva verksamhet i lokalerna.
Frank Werner hajade till över dels två omkastade ord i en mening, dels ett stavfel i den följande, men också för risken för dubbeltydigheten i en formulering. Han sträckte sig efter rödpennan. Just då ringde telefonen.
Det var hans fru.
Han blev spontant irriterad då han hörde Lilians röst.
”Vad vill du då?”
”Vad är det med dej?”
”Jag sitter väldigt trångt till.”
”Du måste komma.”
”Vart någonstans måste jag komma?”
Lilian lät mycket upphetsad och rösten bar inte helt och hållet.
”Jag är hos min syster.”
”Varför skulle jag bege mej till henne?” undrade Frank Werner. ”Tror du att jag bara hur som helst kan släppa vad jag har för händer? Du vet bättre.”
”Jag är hos henne på lasarettet. Malin har gjort sej rejält illa.”
Han hörde henne dra ett hackigt andetag och dessutom hur hon kämpade mot gråten. Han suckade eftertryckligt.
”Vad har hon nu hittat på?”
”Hon föll ner för källartrappan. Hon är medvetslös. Hade jag inte råkat befinna mej hos henne och kunnat larma ambulansen hade hon kanske legat där och dött.”
Malin var Lilians fem år äldre syster. Lilian skulle fylla sextio i december. Malin hade några år tidigare förlorat synen på vänster öga och hade, enligt vad ögonspecialisten förklarat, bara tjugo procent kvar av synen på det högra.
”Vi är på akuten och läkarna har tittat på henne. Jag vill att du kommer hit, Frank, och är med oss …”
”Vad säjer läkarna om hennes tillstånd?”
”Det är ingen fara för hennes liv, men hon har slagit sej fruktansvärt illa.”
”Jag kan inte komma nu. Det går bara inte. Jag kan inte släppa vad jag har för händer. Jag sitter och förbereder en stor affär. Om jag säjer att det rör sej om miljonbelopp för alla inblandade parter, var för sej, inklusive byrån, så får du en uppfattning om hur viktigt det här är. Jag kan alltså inte just nu.”
”Men jag vill ha dej här nu.”
”Det är väl, uppriktigt sagt, knappast nånting jag kan göra för henne. Jag tyckte du sa att läkarna har tagit sej an henne, så då befinner hon sej rimligtvis i goda händer.”
”Men jag behöver dej här nu, hos mej. Jag är så orolig.”
”Du kan inte hjälpa att hon inte ser sej för och är försiktig. Det viktiga är att hon befinner sej i trygga händer. Varken du eller jag kan göra nånting. Du kan alltid ringa om det mot all förmodan skulle ske en plötslig och dramatisk förändring till det sämre. Nu måste jag faktiskt fortsätta med det här.”
Han lade på.
”Klumpedumpa”, suckade han och menade Malin, system, inte sin fru. Hon, hustrun, å sin sida var däremot stundom något av en virrpanna.
På advokatbyrån Aspentoft, Bengtsson och Werner arbetade Maria Lundberg, född Hägg. Namnet Lundberg hade blivit hennes då hon gifte sig med Gunnar Lundberg. Hon hade skilt sig från mannen, men behållit namnet. Numera levde hon tillsammans med Per-Olov Lidström under icke äktenskapliga former och ingen av dem hade för avsikt att gifta sig. Per-Olov var änkeman. Hans fru hade drunknat under en fisketur på Öresund sju år tidigare.
Maria Lundberg var sekreterare på advokatbyrån, fyrtiotre år gammal, mor till Daniel, arton år. Hon var tämligen tillfreds med sitt liv. Enda egentliga problemet under de senaste fyra åren var det faktum att Per-Olov, byggnadsarbetare, varit arbetslös. Senaste anställningen hade han haft vid ett bygge i det forna Östtyskland, men därifrån hade han återvänt utan någon lön och bittert besviken på fagra löften om obegränsade arbetsmöjligheter i den forna kommunistvärlden inför inlemmandet med övriga Europa och en därmed följande dynamisk framtid. De som lyssnat på locktonerna och farit dit hade tvingats bo i kalla och gistna baracker, bekosta sitt eget uppehälle och slutligen insett att löftena var ihåliga innan konkurrensen blev ett bekräftande faktum. Så illa var det i och för sig inte med alla byggföretag i det som en gång hade varit DDR, men Per-Olov hade drabbats av otur.
Maria var av medellängd, med en nätt kropp och figur och vägde femtiosex kilo. Hon var en och sextiosju lång. För det mesta gav hon ett intryck av smittsam glädje. Hon var tilldragande, med rena ansiktsformer, höga kindknotor och högt pannfäste, mörkgröna ögon och en mun som ofta log.
Dock hade ett ytterligare problem blivit en del av hennes vardag under senare tid och det var moderns död och faderns tilltagande oförmåga att klara av att sköta sig själv i sin ensamhet. I och för sig bodde hon relativt nära honom, eftersom det var lite drygt två timmars bilkörning till Alvesta, men tjugo mil är likväl en lång sträcka.
Modems död hade varit skrämmande och barmhärtig på en och samma gång. Hon hade dött under sömnen; pulsåderbrock, hade läkaren förklarat. Maria hade frågat vad det innebar och läkaren hade förklarat att aortans vägg hade försvagats och brustit, varvid blodet strömmat ut i bröst- och bukhåla. Det var ett barmhärtigt sätt att dö såtillvida att smärtan var ringa och lidandet minimalt.
Magdalena, Marias ett år yngre syster som bodde i Luleå, hade varit och hälsat på i Alvesta och med gråt i rösten ringt till Maria och rapporterat om hur det förhöll sig.
Far håller på att vittra sönder. Vi måste göra nåt, men jag känner mej fullkomligt otillräcklig, för jag har biljett till flyget om tre timmar och jag kan ju bara inte ta med honom ombord till Luleå. Man jag kan inte lämna honom på det här viset. Vad ska jag ta mej till?
Maria hade lovat att så snart hon kunde komma iväg från arbetsplatsen omgående köra till Alvesta och hämta honom, ta med honom till Lund; så fick han vara hemma hos henne så lång tid det nu behövdes för att han skulle få rätsida på sitt liv igen.
Eller också får vi hjälpas åt att hitta en annan lösning, hade hon sagt.
Vad nu det skulle kunna tänkas vara, hade Magdalena svarat. Du kommer att bli bestört när du får se honom. Han liknar inte längre vår far. Jag känner knappt igen honom. Det är en främmande gammal gubbe …
Jag ger mej iväg så snart jag kan, hade Maria försäkrat. Och sen ringer jag dej så snart jag hinner, så får vi prata genom det.
Skulle det bli absolut nödvändigt får jag förstås flyga ner …
Vi får talas vid sen.
Men Maria kunde inte ge sig iväg tidigare från arbetet bara för att hennes far var krasslig, förklarade Frank Werner. Däremot kunde hon räkna med några timmars övertid, eftersom handlingarna som han snart var klar med skulle renskrivas, så att alla dokumenten fanns färdiga att undertecknas följande dag. Detta var en av byråns större affärer på flera år; det innebar en triumf att ha kunnat föra förhandlingarna i hamn; det betydde en seger när väl alla parter hade signerat avtalet.
Maria var väl medveten om hur meningslöst det var att försöka argumentera med Frank Werner. Det kunde mycket väl sluta med att hon stod arbetslös. Han tålde inte att bli motsagd och byråns väl och ve gick före allting annat, även moral och etik samt medmänsklighet. Han var en omvittnat hård man när det gällde affärer.
Maria ringde hem till Per-Olov, förklarade att hon måste arbeta över, vilket alls inte var något ovanligt. Han ville prata med henne om dessa ständiga övertidsdagar då hon förklarade att det skulle dröja många timmar innan hon kom hem. När hon väl blev klar på jobbet måste hon köra till Alvesta. Det hade hänt saker med fadern och hon var tvungen att åka dit.
Hänt vad då?
Hon fick berätta sedan, när hon kom tillbaka. När nu det kunde bli.
Maria bad honom förstå att hon satt trångt till och ringde av.
Inte förrän tio minuter över tio var hon klar, sedan hon i sin iver att komma iväg så snart som möjligt tre gånger hade varit tvungen att börja om från början, eftersom hon på grund av bristande koncentration gjort för många misstag.
Äntligen kunde hon sätta sig i bilen och köra norrut.
Maria Lundberg var trött och hungrig. Hon försökte komma ihåg var det fanns ett lämpligt ställe där hon kunde göra paus och äta något. Det hade varit så mycket enklare förr, innan alla vägar gjordes om och nya drogs utanför tättbebyggda områden. Tidigare hade man kört genom byar och samhällen med öppna matställen.
Hon svalde en gäspning och blinkade hårt. Åtminstone borde hon hitta någonstans där hon kunde få en kopp kaffe.
Hon körde in till en rastplats strax efter avfarten mot Eslöv för att ta fram glasögonen ur handväskan. Det var sällan hon använde dem, men hon behövde dem när hon var trött och körde bil. Bland det värsta hon visste var att tvingas köra genom kompakt höstmörker när det regnade. Just denna kväll stod regnridån tjock och strålkastarljusen från mötande bilar skar in i hennes huvud, bländade henne, tvingade henne att vända bort blicken medan hon för ett kort ögonblick greps av en obehaglig känsla av att förlora kontrollen över var någonstans på vägen hon befann sig.
Maria lämnade norrgående väg mot Kristianstad vid Rolsberga och svängde av mot Hässleholm. Då hon passerade genom Snogeröd tittade hon sig omkring med en fåfäng förhoppning om att det kunde tänkas finnas något ställe öppet, där det serverades kaffe. Det gamla kaféet hade stängt för gott, upptäckte hon. Hon försökte förgäves dra sig till minnes om det existerade någon kaffeservering i Höör. Där fanns förmodligen ett gatukök, men inte ens det kom hon ihåg. Det skulle ta för lång tid att köra in i samhället och leta.
Inte förrän norr om Osby hittade hon ett ställe där hon kunde rasta. Det var statoilmacken. Hon köpte kaffe och ett par hamburgare, som hon åt alldeles för fort. Kaffet var tunt och blaskigt, men skållhett och därför uppiggande.
Hon slogs av en tanke, tog fram mobiltelefonen och slog numret till fadern. Han svarade inte. Hon skulle ju komma uppdykande helt oförhappandes och naturligtvis skulle det ta sin rundliga tid att övertala honom att följa med henne tillbaka.
Det var inte bara det att han var envis; han hade sin stolthet också. Å andra sidan, om det nu var så illa ställt med honom som Magdalena hade rapporterat, då skulle han kanske bli tacksam för att hon kom och hämtade honom, tog hand om honom. Man kunde aldrig så noga veta med honom. Under de senaste åren hade han mindre och mindre velat tala om sitt åldrande.
Hon köpte fyra burkar Coca-Cola för att ha något att dricka under återstoden av vägen. Hon tankade bilen full och försökte sedan åter en gång ringa honom innan hon fortsatte. Han svarade inte.
Hon suckade, gjorde en grimas, tog av sig glasögonen, satt en god stund och bara blundade, gnuggade sedan ögonen hårt. Hon kände sig genomtrött. Men trots allt var det inte så långt kvar nu.
Hon kom fram till Alvesta och parkerade kvart i ett utanför huset där han bodde. Hon tittade upp mot översta våningen. Minsann, det lyste i ett av fönstren. Sedan stod hon inför det oöverkomliga hindret. Porten var låst och hon hade ingen nyckel. Hon tog fram mobilen, slog numret, men fick fortfarande inget svar.
Jäkla gubbe, lyft luren. Annars vet jag inte vad jag ska ta mej till. Jag tänker då jävlar i min själ inte sova i bilen. In ska jag, på nåt förbannat vis.
Hon konstaterade att det var släckt överallt i huset, utom just uppe i hans lägenhet. Hon slog numret på nytt och lät signalerna gå fram.
Han svarade inte.
Det var hopplöst.
Maria var tvungen att hyra ett rum på ett av de mindre hotellen.
Hon stupade i säng. Hon ställde väckarklockan på ringning vid fem. Helst borde hon vara på arbetet före åtta, men det var inte att tänka på nu. Hon vände sig om på sidan och innan sömnen klubbade henne hann hon tänka något om att det antagligen inte var lätt att bli gammal, men att det inte alla gånger heller var så enkelt att vara barn till den som blev gammal.
om det fanns någon åtgärd nittiotalets mandatperioders politiska majoriteter i Lund skulle bli ihågkomna för var det besluten på det lokala trafikområdet. Det började med förändringarna på Väster där Fjelievägen korsar Fasanvägen och Bryggaregatan, en punkt med hög trafikintensitet. Österiffån kommande cyklister tvingades ut i en smal remsa mellan två bilfiler där de balanserande efter bästa förmåga fick försöka undvika att bli påkörda av personbilar, lastbilar och bussar.