Livslögnen

Copyright © 1978, 2017 Helga Bergvall og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711740811

1. E-boksutgåva, 2017

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen

Ur förfluten tid

År 1883.

Skogens skydd mot drivor och isande vindar var bakom dem nu, en vit oändlighet utbredde sig. Så långt man kunde se låg snön uppblåst som i vågor på den flacka slätten. Barnen måste över backsluttningen, fast det var djup snö att ta sig igenom. Kristina stannade inför omöjligheten. Men Bernhard tog henne karskt i handen.

— Ska man ha en jänta att dra på hela vintern, sa han förargad.

De pulsade neråt stättan, men där blev Kristina stående. På andra sidan gärdsgården hade snön tornat upp sig i en vit mur ända upp till de uppstickande störarna. Han puffade upp henne några steg, men överst började hon gnälla då hon såg ner i snöhavet:

— Jag drunknar …

— Gå ner med dej, jag får väl gå först då, sa han otåligt.

Steg för steg sjönk han med Kristinas hand i sin. Hon kände snön pressa sig uppåt under de många underkjolarna, upp mot de öppna byxorna.

— Snön kommer in mellan stubbarna, smågrät hon.

— Sa jag inte att du var för liten att börja i skolan, nu får jag dras med dej, det visste jag. Men vi är snart nere på vägen, om vi bara kommer över diket — och om du bara går på …

— Jag kan inte gå, bena kommer inte opp …

— Du måste! sa han kort.

Vägen blev inte bättre. Där började den värsta biten. Ibland med meterhöga drivor i någon vägkrök, ibland renblåst och hal. Där tog vinden, som ökat till storm, den lätta sjuåringen och kanade henne i diket. Bernhard, nioåringen, flaxade efter utan möjlighet att ta spjärn.

Så lämnade vägen skogskanten, som den smugit sig intill, och gick rakt ut över det vindpiskade slättlandet. Isiga och styva, som kantade med ståltråd, guppade kjolarna och slog mot vaderna för varje steg. Ullstrumporna var som pärlstickade med snöklumpar, de smälte och kylde högst upp. Kristina stannade till och hämtade andan. Bernhard virade sjalen tätare över bröstet på henne och drog den lite mer för ansiktet. Snöyran piskade det rött.

På nytt kom de i lä och vägen försvann i vitheten, gömdes mellan enruskorna. Tungt blev det att andas och lyfta benen högt för varje steg.

— Jag orkar inte, sa hon till slut uppgivet och stannade.

Brodern började bli ängslig. Här i skogsbygden var det långt mellan stugorna och en bra bit till byn. Om de bara kunde ta sig fram till prästgården …

— Jag ska dra dej, sa han resolut och fattade Kristinas hand igen.

Som en mor släpar sitt stretande barn drog han henne med sig en bit, men hon föll omkull i snön, bara låg där. Hon hade slutat gråta. Det var det värsta, gjorde honom rädd på allvar.

— Lilla Ina, Ina! skrek han i ivern hennes småbarnsnamn och ruskade henne.

Men hon tycktes inte vilja försöka mera. Hjälplös såg han sig omkring. I denna döda, vita värld fanns endast den ylande snöstormen.

Översiggiven sprang han så gott det nu gick. Men benen sögs ner för varje hopp, som bara blev kliv, och gick allt svårare att få upp. Men steg för steg kom han närmare, och bakom en sväng av vägen syntes det upplysta prästgårdsfönstret. Ingen hörde eller såg, men på den nyskottade gången fick han liksom ny kraft, fick upp verandadörren och stapplade in i köket några steg. Där föll han. Gårdsfolket, som just skulle sätta sig till bords, såg förskräckta på det snöiga klädbyltet. Och prästen, som hört något oväsen, tittade ut genom kammardörren och rusade fram med de övriga.

— Bernhard! Bernhard från Korsbo! Hur är det fatt? Vad …?

— Kristina — där ute på vägen …! var allt luften räckte till att säja. Men det var nog.

Alla såg den vita virvlande döden där ute och visste att barnen hade tagit sig fram nära en halv mil.

— Hur kunde Per-Erik och mor Katarina låta er gå i sånt väder? Det förstår jag inte. Men Helge, gå ut så fort du har tagit på dej ordentligt och spänn för hästen, sa prästen till den äldste, fjortenårige sonen, medan han krängde på sig en tröja. Jag kommer med detsamma …

— Hemma snöade det inte, och inte blåste det så farligt heller, hade Bernhard nu ord att försvara föräldrarna med.

— Nej, hemma i skogslyckan var det väl lugnare förstås. Men ta av dej rocken, pojk, och mor, ge honom lite kokt mjölk och låt honom lägga sej på soffan ett tag — och skicka bud till lärarinnan om hur det är ställt, sa prästen och försvann ut.

— Det började inte blåsa riktigt förrän vi kom ut ur skogen, framhärdade föräldrarnas lille försvarare inför prästfrun.

Kristina

1

Per-Erik satt vid köksfönstret och vred och vände på korten som Bernhard nyss kommit hem med från fotografen. Wilmansson, Enköping, stod det på baksidan bland kerub, blommor och bladslingor på de hårda korten. Han såg på dem som var det ett under. Där var hela familjen som livs levande. Där satt han med sin Katarina på den ena sidan och Kristina på den andra. Hon i sin konfirmationsklänning — och de spetsiga skorna som Sko-Ville gjort, de tittade fram under den långa vida kjolen. Livet visade en ungdomlig blyghet att inte blotta några linjer, och de höga puffärmarna hjälpte till med fluffigheten. I ståndkragen satt en brosch som ett lås mot all syndfullhet. Ja, sannerligen, ett riktigt minne av sin femtioårsdag hade han fått, och alla barnen ett minne för livet.

Bakom sig hade han de andra fyra barnen prydligt uppradade, allvarstadiga och ordentligt klädda — men inte efter ålder, det tyckte han inte om. Fotografen hade bara tänkt på utseendet, han ville ha de längsta i mitten.

Först stod Josefina med sin sneda höft, men det syntes ju inte när hon stod stilla. Hon var lite »nervös» och var ansatt av »den där otäcka rematisten». Och sedan var det Tilda, hon var alltid lite djärv av sig. Hon hade ansats till viktorialugg, men hon hade fått spotta på fingrarna och stryka upp den. Och inga särkärmar hade hon haft, men det syntes ju gudskelov inte på kortet.

Edla hade inte frälsningssoldatdräkten på sig, men det kanske var lika bra att hon inte fått tag i någon, kanske det bara skulle ha visat splittring i familjen. Och Bernhard hade fin kostym med hög knäppning och små slag — och »fadermördare», så kallades visst de nya kragarna, som såg vassa ut mot halsen med sina vikta snibbar. Och kravatt synlig i den lilla triangeln under hakan .. Ja, sannerligen, det syntes att det var en rekorderlig familj, summerade han belåtet. Och så roligt att de kunde komma allihopa till högtidsdagen fast de var ute och tjänade på olika håll, att de hade haft kläder och respengar …

— Ja, barna ser välartade ut, sa Katarina som ett amen.

— Det skulle vara namn och årtal! sa Bernhard.

— Ja, jag ska skriva en minneslista över barnen när de är födda — och när de har dött …

En skugga drog över allas ansikten vid minnet av ettåringens död, han skulle ha stått mellan Bernhard och Kristina.

Per-Erik kom av sig vid det tragiska minnet av en liten sons bortgång, men han tog sig samman och skrev sitt eget namn: Per-Erik Johans-Son, född 1842, och Katarina Maria Lars-Dotter, född 1838. Så kom barnen i rad med ett års mellanrum, och han hade just slutat med Klara Kristina, född 1876, då Katarina, som stått böjd över honom rätade på sig och kastade en blick ut genom fönstret, bort mot skolvägen där ängslyckan gick ut i en udde och liksom välkomnade den besökande.

— Där kommer ju Kristina! Så passligt att vi får träffas så här på söndan och hon får sitt kort …

En söndagsklädd, kortvuxen gestalt i svart klänning närmade sig mellan vita björkstammar i skogsbrynet. Kjolen nästan släpade och böjde vitsippornas massa — som om en vind gått fram reste de sig genast, foten var liten och de flesta stod åter oberörda. Men vid dikeskanten, ute i solen, stod gullvivorna och lyste intill det klargröna sädesfältet. Hon böjde sig och plockade några. Nu hade hon sett de tre i fönstret och vinkade med den lilla buketten. Så gick hon fram till kon, som gick på bete med sin kalv. Inte kunde hon gå förbi Gullros! Hon stannade och klappade ko och kalv.

— Ja, se Kristina och blommor och djur är det nåt särskilt med, sa Katarina och vände sig om mot den öppna spisen för att blåsa liv i elden, tog kopparskopan och slog vatten i den trefotade kopparkaffepannan.

— Nu går hon över spången vid stora diket, rapporterade Bernhard.

— Ja, kaffet ska vara färdigt i rappet. Vi ska väl ha lite äkta kaffe, du Johansson, när vi fått hem barnen?

Kristina fortsatte mot den gamla stugan, den låg tätt intill skogen som sökte den skydd där. Halmtaket hängde ner i ett takskägg under sina stänger som höll det kvar mot vindar och oväder, de möttes i en taggig rad uppe under takåsen. Den knuttimrade stugan var reveterad upp till vinden på köks- och kammarväggen. Vid »svalrummet» möttes stockarna i knuten och det grå träet var bart, liksom framåt trappan där rappningen var lite avflagnad. På detta nya sätt hade Per-Erik tätat bättre mot fukt och kyla. Över kammarfönstret och ena köksfönstret var en vindsglugg, ledstång utgjordes av en enkel avkvistad och avhyvlad stör över de fyra trappstegen som ledde upp till den låga dörren.

Närmast var lite blandskog omkring uthus och lider, men sedan reste sig en mörk och djup skog inramande alla de vilda blomster och bär årstiderna gav, från blåsippor till höstens röda lingon. Alltid lyste det av någon färg, till och med på vintern. Då stod björkens stammar vita mot det mörkgröna med domherrar och talgoxar hoppande på grenarna. Sedan kom sädesärlan med sitt svartvita vippande och metalliska läte, förkunnande att våren var kommen.

Kristina saktade in stegen då hon kom fram till potatislanden och kryddsängarna. Vårbruket var färdigt, konstaterade hon, och från stian på gaveln hördes ett nöffande. Det gav en trygghetskänsla att sovel till potatisen skulle finnas när vintern kom och jorden inget gav. Och lite säd blev det väl alltid för Bernhard att bära till kvarnen och mala åt Per-Erik. Bekymmersamt hade det varit att få tillräckligt långa sädesstrån till ett nytt tak.

Från högen vid köksväggen var lite sand utkörd i stigen hon stod på och på den lilla gårdsplanen som gick fram till gärdsgården med sin breda grind. Där utanför gick vägen ut till grannsocknen och ut till världen.

— Är det lilla Ina som kommer? skojade Bernhard och gick systern till mötes.

— Usch, det påminner om när jag låg i snön och du ropade på mej ända hemifrån — så lät det …

— Ja, tänk vad åren går, nu är du stora damen — om du hade hatt!

— Som Stor-Anders Kajsa …?

Bernhard blev förlägen, samtalet hade halkat in på ett ömtåligt ämne som var hans privata och högst hemliga. Och han hade kanske sårat Kristina, antytt att hon inte var lika fin som storbondens dotter, tänkte han och sa avledande:

— Där inne är det fina nyheter, må du tro!

Han såg mot stugans dörr, och där stod Per-Erik och Katarina, hon blek mot det mörka håret mittbenat och stramt åtkammat, med randigt förkläde över den nya söndagsklänningen i hemvävt bomullstyg.

— Stig in kära barn! Kom, det är kallt …

Ett kärvt men varmt handslag var allt av ömhetsbetygelser. Katarina tog i kjolen, lyfte den och klev över den två decimeter höga tröskeln. Kristina gjorde likadant och följde efter föräldrarna genom den lilla farstun. Per-Erik tog Kristinas hand och sa entusiastiskt:

— Kom, här ska du få till minne av de dina för evärdliga tider! Är det inte bra?

— Hon ska väl få ta av sej först, sa den som alltid mer lugna och sansade modern.

Kristina tog av sig sjalen med fransar och yllesjaletten som hon hade haft knuten under hakan.

— Det blåste på dom otäcka gärdena, men i skogen blev det varmt.

— Kom, sa Per-Erik och drog fram en stol.

Alla satte sig kring fällbordets furuskiva. Kristina tog ett kort och synade det ingående.

— Åh så roligt! Och så likt. Vad mamma och pappa är fina! Och Tilda, så smal »middja» hon har, och broscher har vi alla tre, utom Edla. Och Bernhards lugg är vattenkammad och fin …

— Ja, det måste man väl ha när man ska avfotograferas …

— Här är du så snygg så du kunde ge Kajsa ett kort, retades hon med honom utan att ana hur allvarligt det var.

— Du ska inte bry dej om den flickan, hon är inte snäll … ängslades modern om sin ende son. Men Kristina, ta och hugg lite socker, och om du lägger på duken vi vävde i vintras, så ska vi väl dricka kaffe lite galant och fira korten — och, Johansson, vi måste köpa en sockertopp! Tänk att vi skulle glömma den när vi var i stan allihopa … Vi var som en skock höns som kommit ut …

Kristina hade tagit fram sockerskrinet med den stora fastsittande bilan, tog i handtaget och lyfte den fria änden.

— Usch, jag tänker jämt på halshuggning när jag ser den här jättekniven resa sej, sa hon och tog resten av sockertoppens botten i yttersta nypan.

— Ja, akta fingrarna! Jag var alltid så rädd att en bit av ett finger skulle falla ner bland sockerbitarna när ni var små, och alla ville ju hugga socker, för alltid kunde det bli nån smula som slank in i munnen.

— Ja, men nu är jag stor!

— Ja, och tänk att du fick gå ifrån i dag igen. Vad sa kyrkherrns då? undrade Katarina.

— Jo då, jag talade ju om hur viktigt det var, och Sofia och moster skulle sköta om maten själva. Och småflickorna skulle duka och passa opp, Sofia är ju lika gammal som jag och vi har hållit dom strängt, så nog kan dom en hel del. August sköter ju lagården.

Bernhard, som suttit tyst ett tag, såg trött och sorgsen ut. Kristina kände en plötslig ömhet för sin bror.

— Hur har du det vid kvarnen? Bära på tunga säckar jämt …

— Jag har ju gått dit frivilligt. När pappa berättade om den stora hungersnöden 1867 och mormor om människor som låg döda av svält i dikeskanterna i slutet av 1700-talet, då bestämde jag mej för att bli mjölnare.

— Han var inte mer än tolv år när han gick till kvarnen och frågade om han inte kunde få hjälpa till där, mindes Katarina.

— Ja, jag ville laga så det blev mjöl av säden, för bröd är väl det viktigaste …

— Jaa, då var det för svårt med gusslåna. När mamma var liten fick föräldrarna sätta henne på en dragkärra och ge sej ut på vägarna bland tiggarhoparna … Katarina hade fromt knäppt sina händer, ännu bedrövad över sin mors minnen.

— Tänk att mormors var så fattiga så dom måste ut och tigga, sa Kristina.

— Dom var väl inte fattigare än många andra, det var bara så, det fanns inget att äta, det växte ju inget heller eller assint. Allt torkade bort, det mesta av säden gick inte i ax, det var några ynkliga strån som inte var högre än så, talade mamma om. Katarina åskådliggjorde det med att hålla flata handen ett par decimeter över golvet.

— Jaa, då fanns ju ingenting att mala, sa Bernhard och slog hjälplöst ut med handen.

— Neej, Gud hjälpe oss för att såna tider ska komma tillbaka! Dom var ju tvungna att slakta sin enda ko, kalven strök med redan som spädkalv, och sen kunde dom väl inte sitta i stugan och svälta ihjäl. Det var inte annat än att ge sej ut på vägarna och försöka få nåt stund för stund … sa Katarina nästan argt i sin maktlöshet inför moderns bittra öde.

Kristina ville byta samtalsämne när hon såg hur illa berörd modern var.

— Kajsa ska till Uppsala och läsa, då får inte Bernhard se henne så mycke …

— Det var då för väl hon kommer från trakten, ett tag åtminstone, sa Katarina och tog tag i detta nya ämne som vållade henne så stora bekymmer — hennes snälle, gode Bernhard med den syndfulla varelsen.

Men nu gjorde det ont i hans själ, och han sårade tillbaka:

— Kommer hon till stan så tar hon väl Kristinas Helge i stället — om nu det är bättre …

— Min …?

— Ja, det tisslas på socknen att ni ser så kärvänligt på varann.

Nu hördes steg på gården och in i farstun, och Arvid, Per-Eriks brorson, stod på tröskeln. Han hade alltid haft ett gott öga till sin kusin Kristina, men hon var kallsinnig, tyckte han var larvig i sitt fjäskande för henne. Vid varje tillfälle hon kom hem var han också där, förhörde sig i kvarnen om när hon var att vänta hem.

— God dag i stugan, jag skulle hämta fars och farfars kort, och ett har jag att lämna.

— Ja, jag hörde att farfar hade varit inne i stan och fotograferat sej också, sa Bernhard.

Johan Pers-Son hade bestämt att han skulle gifta om sig. Skötseln av gården fordrade att ett kvinnfolk ersatte den förlorade makan. Den nya hustrun skulle få ett kort som visade vilken krutgubbe han var. Jonas Anders var emot giftermålet, men inget kunde hindra den vitale gubben. Han var rak i ryggen trots sitt hårda liv som bonde, men han hade alltid haft pigor och drängar som skötte det tyngsta arbetet. Han satt plirögd med nyklippt hår och välansat skägg och i ny kostym som Bernhard men med dubbelvikt krage över kravatten.

— Ja, jag sa åt honom att inte ska väl farfar gifta sej vid sjuttiosex års ålder, men då sa han: »Jo, ser du Kata, jag vill ha en som jag kan kalla för min …»

— Hur mår bror min då? sa Per-Erik.

— Jo, far och mor har varit till Enköping och sett på villa för äldre dar. Dom vill närmare affärerna och sjukhuset.

— Och du ska börja läsa i Uppsala?

— Ja, nu kan inte far lära mej mer.

— Tänk att Jonases har blivit riktigt herrskapsfolk, villa och orgel — och pappa som ska gifta sig …

Det sista sa Per-Erik till sig själv i begrundan och halv beundran. De hade alla suttit i ring kring köksbordet och åhört nyheten om den gamle. Nu tog Arvid till orda igen:

— Ja, man blir tydligen aldrig för gammal, och det gäller ju att njuta av livet medan man har det — när ska du bestämma dej, Kristina? sa han halvt på skämt och halvt på allvar.

— Inte blir det med dej, sa hon skrattande. Inte ska du vänta på mej. Du är ju tjugofem år och giftasvuxen. Ta Kajsa, du!

— Ja, du har ju flera att leka med, sa Arvid bittert. Skomakar-Ville, till exempel, har ju varit efter dej som en igel, har jag hört säjas …

— Har det hörts ända till grannsocknen?

— Dom talar om att du har varit där titt och tätt.

— Ska man inte få gå till byskomakaren när man måste ha skokängor? Man måste väl först beställa, se på skinn och ta mått, och sedan måste man väl prova åtminstone två gånger. Och Sofia var med mej bade när jag beställde könfirmationskängorna och nu när vardagskängorna blivit för små, sa Kristina förtrytsamt.

— Dom hade sett dej gå dit ensammen också …

— Jag fick en cittra av Helge i konfirmationsgåva. Vilhelm skulle lära mej spela — det var så roligt. Vi sjöng tillsammans — han sjunger så bra …

Kristina kände sig skyldig. Hon hade smitit till Vilhelm utan »förkläde». I oförstånd och i glädjen över sin gåva hade hon velat överraska Helge med sitt kunnande, nu stod hon här och hackade till en ursäkt.

— Käbblas inte, barn! Ni är ju som syskon — eller är det kärleksgnabb? sa Per-Erik.

Det gick runt i Bernhards huvud. Hans egen syster uppmanade Arvid att ta Kajsa, som han, hennes bror, var så kär i, och därmed försätta honom i den värsta kärlekssorg. Och Katarina hade fördömt hans själs älskade, ville inte ha henne som sonhustru. Och Arvid ville inte ha Kajsa, men Kristina ville inte ha Arvid utan Helge … Det var trassligt. Kajsa hade blivit ett slagträ, hon dög visst inte åt någon. Detta konstaterande kom Bernhard att känna ännu mer värme för bonddottern. Kanske han kunde bli sin egen? Skulle mjölnare vara fint nog? Han skulle försöka bikta sin kärlek till henne. När han vågade … Och Arvid kände sig så avkyld att han inte erbjöd sig att följa Kristina — och hon bodde ju åt motsatt håll. Så två tungsinta unga män gick ut genom grinden, och Kristina kände en lättnad att vara av med den efterhängsna kusinen som började ta sig friheter mot henne. Nu kunde hon gå i sina egna tankar, minnas hur Helge redan förra året vid sin hemkomst hade följt henne med förstulna blickar, hur han hade fångat henne i sin famn och hållit henne tryckt intill sig längre än som hade varit nödvändigt när han lyfte ner henne från loftet. Och hur han hade sett på henne när han gav henne cittran! »Min konfirmationsgåva till dej», hade han sagt.

2

Kristina gick mot prästgården på »skolstigen» med de två hjulspåren på vardera sidan — där de kom i dagen på mossiga ställen eller mjuk mark. Hon älskade skogen, den vindlösa stillhet som fanns där. Inte ett ljud störde, endast koltrastens flöjtande eller bofinkens ljuvliga sång bröt tystnaden, eller en kvist som bröts av något djur som hörde skogen till. Här kunde hon drömma och fantisera, återuppliva minnet av Helges tonfall, ömheten då han sa »Kristina lilla» och gav henne cittran. Det minnet sög hon på som på en karamell, tuggade på det varje gång han kommit hem, tydde allt åt samma håll — kanske han?

Men efter en tid hade hon sagt: »Jag vill allt Sko-Ville ska lära mej spela.» Helge mulnade och sa: »Jag har nog tänkt att far skulle kunna förstå sej på en cittra när han kan spela orgel.» En pinsam tystnad hade uppstått, dunkelt kände Kristina att hon hade sagt något som inte behagade Helge. Och Kajsa! Vad hade Bernhard sagt? »Kommer hon till stan så tar hon väl Kristinas Helge …» En smärtsam kramp kändes under det trånga bluslivet, en ängslan som hon aldrig förr känt — men det hade ju inte varit något mellan dem! Han hade inget sagt och inget lovat.

Nu glesnade skogen och Kristina kom ut på backsluttningen där snön legat så oöverkomligt djup. Nu fanns det vitsippor i skuggan och längre ner i hagmarken lyste enstaka gullvivor färdiga. Hon klev över stättan och mindes hur diket varit fyllt med snö, och över de grön- och jordfärgade, rutmönstrade fälten hade det legat snö så långt ögat såg.

Och här hade hon sett Helge. Som om hon för första gången blivit seende såg hon in i ett pojkansikte med en ansats till fjun på överläppen. Hon kände genom alla åren ännu värmen i hans blick och hur han stoppade om henne i släden.

Nu skymtade prästgården mellan träden, trygg och väldig låg den inom sitt plankstängsel med prästgårdshagen runt omkring. Grinden stod lite öppen mot landsvägen som strök tätt förbi. Där uppe såg hon August locka på korna till kvällsmjölkningen. Han knäade sig fram från ko till ko, drev dem ner mot stättan.

Prästbostället var, med tiondet, självförsörjande — ett par kor, en häst med föl, några små tegar och land som gav lite färskpotatis, rotfrukter och foder till djuren. Några höns gick också och skrockade. Så klarades det stora hushållet fint, orkade också med Helges studier, hans inackorderingsrum och mat.

Per-Erik och sockenprästen hade ursprungligen varit skolkamrater 1850 då skolan kom i gång där, båda pojkarna var bondsöner. När de sedan efter många turer flyttade åt samma håll, var det naturligt att han och prästen fortfarande var vänner och att Kristina blivit som barn i prästgården.

Det hade blivit så att hon efter skolan stannat för att hjälpa moster Alberta med småbarnen. Nu fick hon hjälpa till på åker och äng, i lagård och lider, där en hand behövdes. Alla barnen deltog i arbetet, var och en efter sin förmåga, när de inte hade skola och läxor. Endast Helge slapp sådana sysslor, utom i slåtter- och skördetid. Men mest hade hon sitt arbete i köket. Hennes matlagning och smaksinne sammanföll med den övriga familjens.

Prästen hade sitt arbetsrum till vänster om farstun vid verandaingången, fjärran från kök och stök, då slapp han bli störd av allt oväsen från köksingången på gaveln. I sitt »ämbetsrum» tog han emot sockenborna ett par gånger i veckan på förmiddagen. Där tog han då emot anmälan om födslar och dödsfall, om lysning och barnbekymmer. Där satt han också och skrev på sin predikan, som ibland osade helvete och straff, ibland syndernas förlåtelse. Han var en man med pondus som ingav respekt, fordrande men också mild. Sockenborna kallade honom i största hemlighet »Aprilvädret».

Hans stämma var hög och klar, ibland något bullrig. Barnen fostrades »i Herrans tukt och förmaning som sig bör». Han var konservativ till sin läggning, till skillnad mot Helge som var radikal och hyllade de nya strömningarna av liberalism.

Tillsammans med klockaren, som också var lärare, klarade prästen det kyrkliga och fick lite tid över för »rättarsysslan». Bönder kom med häst och vagn, plog eller harv, höskrinda eller flakvagn eller vad som för tillfället behövdes. Prästfrun var basen inomhus, ledde och fördelade arbetet. En torparkvinna kom och gjorde grovsysslorna, som tvätt och rengöring.

Det stora köket var oigenkännligt, trasor och trådar låg på de breda golvtiljorna, Kristinas kökssoffa var belamrad med tyger och mönsterpapper och kring det stora bordet samlades nyfikna ansikten i ring för att titta på bysömmerskans tillskärning.

Sy-Lisa gick från gård till gård och sydde — och förmedlade nyheter. Hon hade sin dotter Edla i lära, men som hon hette lika som korgmakarens äldsta flicka blev det Sy-Edla för att skilja dem åt. Sy-Edla var klasskamrat med Kristina och hennes bästa vän. Hon var stilla och fridsam, en typ som stämde väl med den lika fridsamma prästgårdsflickan.

Sy-Lisa var änka efter en bondson och arrenderade ut den ärvda avstyckningen, ville inte ha drängar i tjänst som ensam kvinna och med en nästan fullvuxen dotter. Och därmed fick hon sin försörjning, tillsammans med vad sömnaden kunde inbringa. Nu hade Edla slutat skolan och följde modern varhelst arbete fanns. Prästfrun hade tingat en månad höst och vår som fast tid, och lite smått blev det ju alltid då och då. Nu var de ivriga att bli klara för sommaren.

— Jag är lite sen i år för Stor-Anders fars begravning, annars hade vi varit färdiga för länge sen, sa Sy-Lisa. Men det är ju en stor familj, och mycket vill dom ha att ömsa med, så vad ska man göra. Madam har ju också en sån svår kropp, den vänder sig och putar, som ett S är den. Och jag har inte lärt mej att sy åt bokstäver.

Edla log och gav Kristina ett ögonkast.

— Det är tur, mamma, att vi inte har några »bokstäver» här.

— Ja, och som änkefrun med sin stora puckel på ryggen, man är alldeles rådlös, ska jag säja — och ilsken är hon också, men man är ju tvungen att hålla god min. Jag är lovad en tunna råg och en tunna potatis när hösten kommer, och i julas fick jag en halv gris som vi saltade ner och hade färskmat länge. Vi har ju maten när vi arbetar, men det är tryggt att ha lite breve i källaren till söndagar och om man skulle bli sjuk. Och så kan man ju inte lita på vad avstyckningen ger ännu. Det är paragrafer och förordningar jag inte förstår mej på, men det är bara att hålla med när arrendatorn börjar med sin litania att det står så och så, och om han fattar att man inte förstår, så kan han göra direkt som han vill, bara säja att så står det i lagen …

Här vågade Lisa bekänna färg, för inte var det kristligt att någon här ville ställa det svårt för en stackars änka.

Lisa och Edla åt och drack i allmänhet med herrskapet de arbetade hos. Men så fort de kommit från bordet och prästen gått ut var det ett fnitter och tisslande bland alla flickorna. Det var mycket ändringar, för den ena måste slita ut vad den andra vuxit ur, och inom en åldersskillnad från åtta till sexton rymdes många mått. Det blev utsläpp och intag och nersläpp och uppläggning av fållar, ändringar på både bredd och längd. »Körkfrun» hade mycket att bestämma med sin sömmerska:

— Ska inte Alva kunna ha Sofias söndagsklänning till vardags? Och Signe ärva Alvas kyrkklänning? Och Lill-Inga får ta Signes om vi lägger opp den nersläppta fållen … Men först ska madam ta min kyrkklänning! Se så fin muslin jag har fått av min svägerska — köpetyg från Stockholm!

— Oj, så fint och tunt vet jag inte om jag vågar mej på …

— Joodå, madam är ju så duktig så, och en lärling har hon som kastar sömmar så fint …

— Åjo, hon kan en hel del ska jag säja, hon har varit med tre år nu. Kasta sömmar fick hon göra redan när hon gick i skolan. Fåfäng gå, lärer mycket ont …

Kristina och Edla satt ensamma i vrån i kökskammarn och fållade kjolar. Det var tydligt att Edla hade något hon ville fram med. Men det blev bara:

— Moster Alberta är den bästa matmor du hade kunnat få — och alla är ju så pigga …

Ute i köket stod Lisa och diskuterade och resonerade om muslinklänningen. Kring sig hade hon de andra flickorna, som intresserat tog del i tidens mode med puffärmar som inte passade detta sladdriga tyg.

— Och så Helge … fortsatte Edla.

Detta sista ledde in på spår som Kristina inte tyckte om att diskutera med någon, det var för osäkert och för ömtåligt. Men detta var bara ett sätt för Edla att närma sig ämnen som berörde henne själv. Hon tycktes sprickfärdig av sin nyhet.

— Jag såg att Allan tittade på mej, du vet han vid järnvägen. Och en dag såg jag honom på sparkdressin! Du må tro det gick undan! Och han är med i baptisterna! Kan du inte gå med dit? Då får du träffa Sko-Ville också …

Kristina tittade forskande på henne.

— Nu är du falsk! sa hon. »Be för din sjuka mor, du», brukar man säja då …

Båda brast i skratt. Edla var avslöjad.

— Du tycker allt om honom mycket, du, för att vilja locka mej till frikyrkan, fortsatte Kristina. Men jag ska gå med dej, för du kan inte gå dit ensam …

— Tack, Kristina, jag ska gå med dej vart du vill. Till nån hemlig mötesplats, kanske …

Hur mycket anade hon?

3

Kristina stod med uppkavlade ärmar och öste upp mjöl i baktråget. Nyss hade hon eldat upp hällugnen, det dånade och brann i långveden, och hon kastade in lite mera ved innan hon började arbeta degen. Hon knöt också till den vita sjaletten bättre, knöt den bak så att något hår inte skulle kunna falla ner i degen. Nu var hon rustad att slå i degspadet, som hade stått bredvid »sumpan». Den stod dagarna i ända vid sidan på spisen och sög ur det sista av kaffet.

Med spretande fingrar sänkte hon ner båda armarna i vetemjölet, öppnade och knöt handen och arbetade så alltsammans till en smidig deg. Sedan lade hon över bakskynket och började, när hon skrapat och tvättat händerna, göra i ordning enruskan att sopa ur ugnen med i sinom tid. Det gällde att få brödet färdigt till eftermiddagen, då väntades Helge hem.

Prästen hämtade alltid sonen, och moster Alberta inspekterade visthusboden. Sofia putsade kaffeservisen, Signe krattade gårdsplanen, Alva var nere i källaren efter potatis som skulle skalas, alla var i febril verksamhet för att sedan njuta av helgen. Det stora köket var något av en bikupa då alla kom från alla håll, färdiga med sitt.

Kristinas hjärta bultade vilt när skjutsen körde in på gården, och alla störtade ut med prästfrun först för att önska Helge välkommen hem. Själv stannade Kristina i köket, för osäker på sin skvallrande ansiktsfärg. Den förrådde mer än som var sedesamt att visa. Nu pratades det i farstun, och hon vände sig mot spisen.

— God dag, Kristina! Ska du inte hälsa mej välkommen hem? sa Helge illmarigt.

Det hörde hon, men han såg bara de mörkbruna flätorna virade i nacken till en hårkorg.

— Nej, jag måste passa spisen …

— Hon har bakat hela dagen, sa moster Alberta, och gräddar nu de sista småkakorna i spisugnen …

— Och potatisen står på, sa Alva. Du kan inte gissa vad du får till middag — ja, i morron förstås — änglamat ska jag göra i ordning, du …

— Jaa, och kalvstek, inte till den förlorade sonen utan bara den hemvändande …

— Tack, tack, det ska bli härlig mat, försäkrade Helge. Ingenstans äter man så gott som hemma — och som Kristina lagar …

— Du lova att köpa bröstsocker, sa den minsta, Lill-Inga.

Han lösgjorde sig från den klängande lillflickan och tog upp en påse ur fickan.

— Det här är från Ofvandals konditori, det är ett berömt ställe, sa han och visade påsen med en landå och ett rokokopar på. Den farbrorn kan både göra godsaker och dikta verser …

— Får jag påsen sen?

— Nu får ni vara stilla, barn, och inte alldeles ta ner Helge. Så fort far kommit in ska vi äta. Har du dukat färdigt, Sofia?

— Ja, mor, men Kristina är ju inte färdig med kakorna?

— Jo då, jag tar ut dom nu, ska bara lägga ut dom … Men farbror då, han har ju inte kommit in än?

— Här är jag, sa en bullrig stämma vid köksdörren. Roligt att se dej här igen, gosse. Nu ska du väl känna dej fri från plugg ett par dagar! Här ligger snöfläckar kvar, som du ser, men till pingst ska det väl äntligen bli lite varmare. Men det är fint att korna kan börja gå ute. Det har varit lite ryckigt med vädret. Än har det varit varmt, än har det snöat lite — gång på gång.

— Hur är det med unghästen? Är den inkörd snart?

— Ja, jag håller på att vänja den vid fjädervagnen nu, men den är inte så säker. Den tar några skutt ibland, vill gärna gå med sin mamma i hagen ännu.

— Jag har prövat den, det gick fint om man pratar lugnande med den — och ger den lite socker, förstås, sa Kristina.

— Ja, kan du tänka dej, man måste muta den fulingen …

— Den raringen, menar farbror, skrattade Kristina.

— Ja, dom talar om hästkarlar, men jag skulle vilja säga att Kristina är en riktig hästflicka. Förra sommaren, när han var omöjlig att få tag på i hagen, var det bara att skicka in Kristina, henne följde han som katten följer henne från lagårn …

Prästen satte sig vid den ena änden av bordet och hans hustru vid den andra, allt gick efter ritual. Men då Kristina satt där sjönk ofta hennes blick då den mötte Helges över faten. Så såg hon hans ögon skärpas:

— Vem är det som smyger utanför fönstret? sa han plötsligt.

— Det är väl Viktor Julius hos Stor-Anders. Jag undrar vad eller vem han är ute efter? Drängen där på gårn har visst ingen ro hemma.

— Vet far att det är han? Det börjar ju bli skumt nu. Han som kom luffandes …

— Ja, akta dej för sånt sällskap, Kristina! Han var en av dom som var fulla på förra årets konfirmation i grannsocknen. Sen har han luffat land och rike runt, hade tillfällighetsarbeten var han hamnade, tills han kom hit till socknen. Ett snyggt sällskap, varnade prästen.

Helge såg på Kristina. Hon var den enda tänkbara som kunde locka drängen. Prästbarnen var skyddade av sin börd.

De fortsatte alla att äta under tystnad som sed var. Men Helges oro var väckt. Vad kunde inte en full dräng ta sig till med denna oskuldsfulla flicka? Tillfällena var många. I skogen någonstans, eller på väg ut på fälten kunde han locka eller pocka sig på henne. Och Kristina hade börjat gå på baptisternas möten, hade han läst i ett bekymrat brev från fadern. De vann själar med sin gladare sång och musik. Hade hon inte själv sagt om Sko-Ville som var baptist: »Han spelar så pigga sånger!» Och utanför möteslokalen vaktade gloparna på sina offer.

Efter bordsbönen, då de hade rest sig från bordet, blev han än mer orolig då han såg hur hon utvecklats. Hon var inte längre något barn. Under den svarta klänningen som stramade kunde han tydligt ana former på den unga figuren som han inte hade sett förr, och kjolen dolde hemlighetsfullt vrister och ben. Men för den rena är allt rent — hon drog upp kjolen lite och satte fram foten:

— Titta så fina kängor Vilhelm har gjort åt mej, tunt fint kalvskinn … Jag var där och provade flera gånger! Då spelade han för mej, och jag lärde mej flera av deras sånger.

Hon tystnade tvärt. Kände på sig att hon hade sagt något som varken farbror eller Helge ville höra. Helge berömde inte de högskaftade kängorna, och prästen såg bister ut.

Efter maten satt Helge och hans far och pratade i salen. En nyorientering var på väg, ett motsatsförhållande mellan stats- och frikyrka. Helge anade oro och osäkerhet hos den framväxande teologgenerationen. Den stora folkrörelsen hade även nått Kristina. Allt oftare smet hon i väg till kapellet, lockades av sin skolkamrat Edla och av baptisternas gladare sång och musik i stället för kyrkans tröga psalmer och tunga lära. Husfadern såg hennes avvikelse från den rätta tron med oblida ögon. Han mindes hennes flit med katekesen, den kunde hon som ett rinnande vatten.

— Det står ju i öppen dager att ärkebiskopen har rätt. Sundberg står för det gamla. Barnen ska döpas i kyrkan och inte av baptister i sjön.

— Och Waldenström kallar sina trogna för »De Kristna», man kan bli förvillad för mindre. Och Pontus Wikners religiösa liberalism …

— Det är inte fosterländskt. Och nu har Per-Erik också fått en släng av smittan från Amerika. Han dras till mormonerna. Det är villoläror …

— Han tänker väl inte skaffa sej flera hustrur?

— Nej, så långt går det väl inte. Han är så dann med sin Katarina. Men tur var det att han inte blev nån folkskollärare, att Johan Pers-Son inte hade råd längre än till Jonas. Han flyger inte till väders så lätt som Per-Erik Johan-Son. Han fantiserar högt över »furornas sus». Vad allt skulle han inte kunna inbilla barnen.

— En allmän väckelse är på väg.

— Jaa, nu börjar också godtemplarna slåss om själarna. Viktor passar Kristina där, har jag hört.

Faror hotade från flera håll. Stor-Anders dräng, som var en grann pojke när han var nykter — och nu skomakarn också. Helge kände sig orolig för Kristina, hon hade blivit som en syster med alla prästbarnen. Hon hade varit som en storasyster för de minsta, till henne kom de hellre än till sin mor med sina små bekymmer. Och hon var av en respektabel familj. Johan Pers-Son var ingen man såg ner på, och nu var ju Jonas välbeställd skollärare i statens tjänst. Olyckliga omständigheter, lågt virkespris och en växel han skrivit på för Jonas hade gjort att Per-Erik inte fått samma start i fråga om boklig bildning.

Under måltiden hade alla låtit maten tysta mun, och det var Helge tacksam för. Han hade fått någonting att tänka på.

Dag och natt pejlade han sitt hjärtas djup. Var hon lämplig livskamrat till honom? Men hon hade ju gått i en bra lära i många år, i andligt såväl som lekamligt hänseende. Hade han inte alltid älskat henne? Fast nu var kärleken plötsligt förändrad. Hennes sätt att dra upp kjolen visade hur hon undgått att bli skadad, hur oförstörd hon ännu var. Och drängen? Rå, kanske brutal. Och full! Och Kristina som aldrig hade umgåtts med en drucken mänska. Nej, han kände att han måste skydda henne för farorna på något sätt. Han kände ömheten välla upp inom sig, och plötsligt bestämde han sig. Hon skulle det bli — om hon själv ville. Och han beslöt att få något förhandslöfte medan tid var.

Han passade henne vid knuten.

— Vi går en runda uppe i hagen! sa han.

Han gick tigande vid hennes sida och hon visste inte vad hon skulle tro om hans ovanliga sätt. En känsla av att något livsavgörande skulle ske smög sig över henne och hon blev het om kinderna.

Överallt här fanns vitsippor, som blommade senare där det var skuggigt. Helge och Kristina gick in under träden och fram till den lilla tjärnen, som blänkte klar. Mörka stammar syntes vid den bortre kanten, men i mitten låg himlen återspeglad som i en ljus tenntallrik. Helge stannade vid en hög fura. Kristina tyckte att den solbelysta stammen liknade en kanelstång i jätteformat.

— Kristina lilla, jag vill tala med dej. Snart är det pingst, då kommer jag hem igen, men jag vill redan nu tala med dej. Du är snart sexton år — vill du ingå förbund med mej? I hemlighet! Säj? Jag kan bli prästerligt biträde — bli pastorsadjunkt. När jag blir tjugotre får jag ordination …

Löftena störtade övertygande ur honom som de kom för honom. Han hade med ens klart för sig att henne ville han ha. Och Kristina stod bara stum av lycksalighet.

— Säj? upprepade han, och hon kunde bara nicka. Då böjde han sig ner, tog hennes huvud med sina båda händer, det låg som i en skål. Och han satte som en stämpel på hennes mun: Nu är du min! Var rädd om dej! Jag är inte färdig än på några år så att det räcker till två, mycket mindre till fler …

Kristina rodnade.

— Vad ska farbror kyrkherrn säja? Annars brukade hon bara säja »farbrorn» men nu ville hon markera det främmande stånd han tillhörde.

— Han får inget veta — ännu. Och cittran tog han som en gåva från en bror till en syster. För det är vi ju — nästan …

4

Pingsten kom med gullvivor i dikeskanterna och nyutslagna björkar, med fågelsång i träd och knoppande busksnår. Över ängen drillade lärkorna i kapp med Kristinas sång där hon flög fram efter Blendas föl, som nu debuterade som unghäst på en längre färd. Svarten sprang ystert framför den gamla fjädervagnen, den blanka baken guppade livligt mellan tömmarna, och hon var inte den som bromsade honom nu. Hon kände sig i rytm med det unga djuret. Blenda hade hon nog inte haft tålamod med, tänkte hon.

Helge hade lyckats övertala sin far att låta Kristina hämta honom den här gången. Fadern hade ju så ont i benet, och det var så mycket att se till på gården, och Kristina var den enda som kunde köra Svarten … För köra, det kunde hon, försäkrade Helge.

Konfirmationsklänningen var utsläppt men stramade ändå lite över bröstet. Sjaletten var knuten under hakan, fartvinden fick den att fladdra lite där bak över sjalen, som hon lät glida ner nu då solen började värma. Hon smackade på hästen för att den måtte springa fortare. I nerförsbackarna klatschade hon övermodigt med tömmarna, skrattade och gnolade.

— Så ja, fortare, fortare! pratade hon med hästen.

Hon kom till Uppsala och körde in på en stor plankomgärdad gård. Där var liv och rörelse, bondskjutsar av olika slag stod spridda över hela gården. Hästarna mumsade ur tornistrar eller ur en höbinge, bönder hojtade om skördeutsikter och väderlek. Och där kom han! Kristina hoppade ner på den kullerstensbelagda gården. Helge öppnade famnen, men hon drog sig förskräckt tillbaka.

— Dom ser ju … sa hon blygt inför en sådan öppenhet.

— Det gör ju ingenting, här känner ingen oss. Han strök över hennes kind och hår som om han försökte göra den vattenkammade mittbenan slätare. Har Svartevarit snäll och lydig? Har han inte konstrat?

— Neej, vi känner ju varann sen han var litet föl …

— Han tycker också om dej. Och nu ska han och vi få lite mat i oss. Sen … sen har jag en hemlighet! Du kan inte gissa! Jag har redan undersökt att allting är klart, den är bara att hämta …

— Den? Hämta? Är det en halsduk? Till mej?

— Nej, nåt mycket större …

— En sjal?

— Nej, nåt mycket, mycket större.

— Nej, nu vet jag inte …

— Följ med mej. Jag skulle helst vilja knyta en blindbockslinda på dej och så ta av den när du står framför den.

— Vad du gör mej nyfiken …

Han tog henne om livet, och de gick längs några småstadsgator och in på en gård där ett plakat förkunnade att en snickare hade sin verkstad. Bland bord och stolar som var utställda drog han henne med sig, släppte inte handen förrän han stannade framför en byrå.

— Nåå, vad tycker du? Den är av björk, ville han skryta lite.

Hon bara stod och stirrade — än på honom, än på byrån.

— Åhh! Så fin, sa hon och smekte översta lådans svarvade utbuktning, fingrade på de blanka mässingsbeslagen.

— Tycker du om björk?

Kristina älskade björkens vita stammar, men att den också kunde flamma i ljust träslag visste hon inte.

— Den är din! Jag har beställt den åt dej som fästegåva …

Att en sådan lycka fanns! Hon kunde inte finna ord för den.

— Inte kan jag ta emot den. Vad ska kyrkherrns säja …?

— Dom får säja vad dom vill. Jag är myndig och gör vad jag vill. Jag har tjänat både till den och för Rakel i mer än sju år …

— Tack, tack! Det här ska jag aldrig i livet glömma, vad som än händer mej!

— Då har jag fått min belöning. Det här ska vi fira med lite kaffe. Och så ser vi på stan lite innan vi hämtar Svarten och åker hem!

Kristina tittade och tittade, på hus och folk. Gick lika mycket baklänges som framlänges. Ibland var hon nära att stupa på rännstenen av kullerstenar bredvid trottoarkanten. Helge fick tag i henne i sista sekunden.

Så gick de och drack kaffe. Och aldrig hade hon sett så mycket fint doppa. Det var kubbar och kaffetårtor och hela glasburkar med karameller och bröstsocker som glimmade som prästfruns bärnsten med en tråd genom …

— Vill du ha en strut blandade karameller? frågade Helge.

Han behövde inte invänta svar. Hon satte sig på yttersta kanten av stolen och ögonen lyste.

— Sätt opp dej ordentligt, så du inte ramlar ner, måste han säja.

Kristina såg sig omkring. Ingen här tycktes slå kaffet på fat och dricka. De tog koppen med nypan och lillfingret petade ut. Då hon skulle göra lika brände hon sig på tungan och tog sig för munnen.

— Doppa, så svalnar kaffet, rådde Helge med ett leende.

Hästen hämtades och byrån lades på rygg i vagnen. Då mäster gick in efter den kvitterade räkningen sa Helge:

— Det här är en stor stund. Vill du vänta på mej — svära tro och loven?

Hennes ögon gav svaret, munnen förmådde inte tala.

— Lilla barn, du är sexton år nu. Innan du fyller tjugo hoppas jag vi har byrån hemma hos oss!