Saga Egmont
Jungfru Skär
Copyright © 1975, 2017 Helga Bergvall og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711740828
1. E-boksutgåva, 2017
Format: EPUB 2.0
Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.
Lindhardtogringhof.dk
Saga är et förlag i Lindhardt og Ringhof, ett företag inom Egmont-koncernen
Gaslyktorna skimrar i diset. De tänds en efter en och sprider cirklar av ljus.
Lyktgubben sneddar gatan, pekar uppåt med sin trollstav och för ett lätt ryck flämtar och blinkar en ny låga. Snart får den ett fast milt sken, bildar en ljus rundel i den blåaktiga snösörjan. Där, rakt under, är plötsligt skuggan. Den går före mot dunklet, tänjs och sträcks tills den suddas ut utanför cirkeln.
Klockan i Maria slår tre slag och vid Repslagargatan gnisslar spårvagnen i svängen. Slädar av olika slag har bytts ut mot bullrande vagnar som skramlar fram på järnskodda hjul. Det skvätter högt kring klampande hästhovar. En gumma kommer ut från vedaffären med lite ved i sitt förklä.
Kerstin följer lykttändarens väg. Väntar tåligt på hans långsamma sicksackgång, dröjer sig kvar vid ett och annat fönster. Förstrött ser hon löpsedlarna tala om kriget men det är bara ord; verkligheten tjofsar och klafsar runt de trasiga kängorna och en ilsken vind sliter i den tunna sjömanskappan, pressar in den råkalla luften under kläderna. Hon sveper dem lite tätare om sig. Om man ändå skulle försöka gå in?
Vid porten spanar hon in i den sotsvarta farstun. Tar några steg, stannar och lyssnar, hör ett plaskande ljud och ett gubbstön från portvalvet som leder till gården, den gård hon måste ut på. Hon vänder tvärt, ut till den upplysta gatan och svänger nedför Götgatsbacken. Där har en ny affär av basartyp öppnats. Kanske kan man våga sig in en sväng. Det ser inte ut att vara så direkt med frågan: »Hur ska det vara …?»
Det är varmt och skönt där inne. Hon gör sig ärende med att se ut ett halsband men de börjar titta, tror kanske hon ska försöka stjäla? Det får henne fort ut igen.
Hon traskar vidare till Gamla stan. Det knakar och dånar på träbron över Slussen då hästskjutsarna som fått upp farten i slussbacken dundrar förbi i fullt trav. På Nygatan är det lite lugnare igen men nu har skälvan gått på djupet och tänderna hackar som drivna av en motor.
Det blir allt tommare på gatorna. De få som är ute ilar hit och dit men alla ser ut att ha ett mål. Håglös vänder hon hem till sitt.
Det är bara att gå in. Modern kan komma hem hur sent som helst. Man vet aldrig vad arbete hon kan få då hon går till arbetsförmedlingen. Det är som ett evigt spel på lotteri. Det är inte heller säkert att hon får något alls. Får bara sitta där och hoppas.
Kerstin trevar genom mörkret i den stora farstun och ut på kullerstensgården, stampar och bullrar, vet att råttor stora som halvvuxna kattungar springer åt alla håll.
Fönstret bredvid dörren blänker svart — på både gott och ont. Hon sparkar på trappstenen innan hon sticker in handen under den efter den stora nyckeln. Väsnas och rumlar med dubbeldörren då hon kliver in i spisrummet. Som en blind trevar hon på fönsterbordet, söker tändstickorna bredvid den lilla blecklampan, stampar sig vaksamt fram till skänken. Där bakom är råtthålet. Brödet har bevakning. Hon öppnar lite men slår i skänkdörren några gånger för säkerhets skull för att inte överraska någon som gått bakvägen.
Klockan tjatar obevekligt sitt »en-sam, en-sam … »I tystnaden hörs bara någon susning i vattenledningen tillsammans med det eviga knaprandet i trä. Minuter är som timmar. Kerstin somnar uttröttad på en stol, lutad mot den högt uppbäddade imperialsängen.
In i sömnen kommer splitter av Kristinas upphetsade röst, tränger in i halvslummern: »Revolution — gatorna är fulla med folk och avspärrade, jag visste inte hur jag skulle komma hem … Mjölkdemonstration … »
Huvudet ligger tungt som en sten mot flockmadrassen, och Kerstin är nära att flyta bort från all världens vedermödor då Julius hårda och farliga stämma hörs och väcker en slumrande ängslan som börjar snurra i magen. »Unghinkar … fan … Sverige … Ryssland … »hör hon i en förvirrande blandning. Och: »Herre min Je … så kallt här är, nog hade du kunnat tänt i spisen och fått det lite rart inne och inte vara ute och springa jämt … »Inne i förmaningen slingrar en mjukt kuttrande ömhet som skjuter alla protester i sank. Kerstin tiger. Inte kan hon tala om att hon är inneboende hos en råtta.
Kristina går av och an i sina morgonsysslor mellan spis, diskbänk och skänk. De korta särkärmarna lyser vita i skumrasket. Så faller det mjuka skenet från den lilla spislampan över hennes ansikte. Det utstrålar lugn och förtröstan. Ännu i halvdvala känner Kerstin tryggheten svepa om sig och tycker sig sväva som på en varm luftig sky.
Långsamt viker sömnen. Barrveden sprakar i spisen och skjuter riktiga glädjeskott, vattenledningen susar till då och då och porslinstallrikar sätts varsamt mot varann. De små ljuden tränger in i kroppen som en vaggsång. Kerstin nänns inte röra sig i sin utdragna barnsäng. Bakom de vackra rosenslingorna på de överklädda pappskärmarna har en gång ett bättre mans barn legat. Hjälphuset har skänkt sängen alldeles gratis. Barmhärtigheten har sträckt sig långt utöver de två kronor dagsverket kostade. Och Kristina var så tacksam. Mot sin vana neg hon och log med sin enda tand. Glömde hålla ihop munnen. »När jag får tänder och gullringar kommer jag och hälsar på», brukade mamma säja varje gång de flyttade.
Kerstin följer moderns rörelser med halvslutna ögon, ligger och njuter av hennes lugna närvaro. Och här uppe kan hon känna sig trygg. På de spinkiga järnsängsbenen kan ingen råtta ta sig upp. Här är hennes borg. Härifrån kan hon övervaka alla farligheter. Klä på sig under täcket i obevakade ögonblick om det skulle bli nödvändigt med flykt.
Mörkret trycker inne och ute, över både kropp och själ. Novemberdimman står kall och fuktig, kryper in under kläderna och gör livet surt i dubbel bemärkelse. Hon lever som i ett tomrum. Bara kila hit och dit där det finns något att äta. En eftermiddag möter hon hoppet om lite ljus. Hästar springer i fullt trav mot Slussen med ett karbidlass. Det är bara att vända och följa efter. Hennes skosulor klatschar över västra bron bredvid hovarnas dundrande klamp. På Nygatan stannar flakvagnen och en av de karaktäristiska små tunnorna bärs in bakvägen i en lysoljeaffär. Slugt avvaktar hon avlämnandet av den åtrådda varan och låter chauffören komma ut. Dörrklockan pinglar för hennes entré.
— Kan jag få köpa en kilo karbid? säjer hon oskyldigt.
— Det finns inget …
Hon tappar målföret inför denna lögn, men bara ett ögonblick:
— Joodå, jag såg att han bar in nyss …
En förändring sker i ansiktet framför henne.
— Du ska väl få lite då …
Stolt går hon hem med sitt byte. Och moderns beröm sporrar till nya stordåd. En paltbrödskaka eller en bunke rykande het pölsa kan vara en annan dags erövring.
Och allt är bara skam. Värst är kanske porten. Redan där sätter de vidriga orden stopp för tanken att få någon kamrat. Inte skrivna av omogna pojkar utan med stora tryckbokstäver står orden där och lyser genom portvalvet för alla som går förbi på gatan. Kerstin stänger porten varje gång och Lilja kan inte begripa vem som inte kan låta porten stå öppen så lite sextonhundratalsluft får vädras ut. Ingen människa ska någonsin få veta hennes adress; få läsa: Pissoar finns i 22-an!
Ingen kan få gå med hem. Av många skäl. Friskt ljuger hon om det skulle uppstå tycke, men det är sällan. Det är för många barriärer för att någon samvaro ska locka någon: ståltråden i sjömansmössan och snöret till strumpeband är ett par av dem. Så är det det eviga flyttandet. Några vänskapsband hinner aldrig knytas.
Ansiktet i spegeln ser med runda ögon stint på henne. Med förvånade ögonbryn ser de på något de aldrig sett förr. Hon vänder huvudet hit och dit, uppåt och nedåt, försöker förstå hur ful hon är. Men mänskan där inne går på något sätt inte att fånga. »Det är jag!»säjer hon högt som bannade hon sitt förstånd för att det inte begriper något så enkelt. Så får hon fatt på något. Drar lite missmodigt i de ljusa flätorna som borde vara mörka och så långa att man kunde sitta på dem. Och munnen är alldeles för stor för att likna ett russin. För att bli så ful som möjligt breder hon ut den i ett brett grin. Frossar i sin tillintetgörelse: Om man blev överkörd av en spårvagn mitt på Hornsgatan, inför allt folket, skulle någon bry sig om det då? Det är inte möjligt, för en sån liten en. Då måste man nog vara rik …
Hon vickar lite på spegeln, vrider och vänder sig, kommer på att hämta rakspegeln för att se sig i profil. Ett rungande skratt utanför fönstret får henne att snopet fort ställa tillbaka spegeln på byrån. Pappa har kikat i springan mellan fönsterkarmen och tidningen som ska skydda mot insyn. Den förmår inte helt ersätta jalusierna som hänger på tork i spisen.
— Jassåru, hur tycker du du ser ut då …? säjer han spefullt då han kliver in och de blå ögonen spelar. Han har famnen full med mat av alla de slag som han stjälper ut på bordet. Här ska du se på fest — en som kan skaffa både det ena och det andra — och utan kuponger! fortsätter han medan han halar upp en pilsner ur varje ficka och sätter ned dem på bordet med triumferande dunsar.
En tveksam, krypande oro håller Kerstin avvaktande. Och den stående frågan: Hur är han i dag? är oklart besvarad. Mellan full och nykter finns så många nyanser. Kanske är han bara glad och upprymd.
— Ta fram en stol och ät! Du ska vara en glad jänta och inte bli en sån djävla smulgråt! Här, ät!
Han tuggar redan på stora tjocka limpskivor med smör — hur han nu lyckats få tag i det — och stryker då och då den ljusa mustaschen med en kokett gest. Dricker pilsner på pilsner, skrattar, pratar och tuggar. Kerstin dumskrattar efter bästa förmåga och är honom till stort behag. Tre tombuteljer står framför honom.
— Om du sätter ner den här på golvet får du tjufem öre!
Det låter för tokigt men är ju lättförtjänta pengar.
— Opp igen! Ner igen! Du får tjufem öre för varje gång du sätter opp eller ner buteljen! bekräftar han avtalet.
Kerstin vågar inte annat än göra som han önskar. Och penninghögen framför henne växer. Då småpengarna är slut växlar han till högre valörer. Med skräckblandad glädje ser hon småslantarna bli kronor. Så blir han plötsligt tyst och synar henne kritiskt:
— Har du ingen annan klänning än den där? Ta på dej så går vi ut och köper en …
Han kliver iväg med långa steg och Kerstin sölar sig efter. Ingen mötande kan veta att han är i hennes sällskap.
— Jag vill ha den finaste klänning ni har till flickan här!
Biträdet visar:
— Här har vi en, den är ju snygg …
— Är det den finaste ni har? säjer han misstroget.
— Ja, så har vi ju den här förstås …
— Vad fan menar ni med »här förstås»? Tror ni inte att jag kan köpa vilken klänning jag vill …?
Biträdet försöker gjuta oljiga ord över vredens vågor som börjar skumma.
— Vi har ju en röd sjömansklänning här — den är alldeles förtjusande …
— Jaha, då tar vi den då om den passar. Det här, det är min jänta det … Henne slår ni inte på fingrarna. Är hon inte lik mej, förresten …? Men vi säjer sexti då … Ja, sjutti då? Mer kan den väl inte vara värd …
Kerstin står framför spegeln med blossande kinder. Glädjen över den fina klänningen drunknar i skammen. Bredbent och kaxig står han och väger än på tårna än på hälarna. De fint påsydda banden på krage och isättning och den vackra helveckade kjolen sjunker i värde. Till detta pris vill hon inte ha den.
— Känn herrn, en sån kvalité! I den här varan är kjolen lika fin så länge den finns till.
— Jaha, hur mycket prutar ni då?
Nu förstår Kerstin att han är full. Kryper ihop, vill helst alldeles försvinna. Pappa är kanske en buse …? Dumdryg är han. En smärtsam klarsyn började tidigt som en smygande sjukdom, sedan en tid har den övergått till en kroniskt molande värk. Glädjelöst ser hon på den betryckta ynkliga krake hon är men hoppar upp ur sin hopsjunkna ställning för ett hårt slag på axeln:
— Jaha du! Den tar vi! Inte behöver du hänga läpp, för här finns det pengar må du tro.
— Ska jag köpa affären av er? Va?
Det blir tyst som när man kommit bakom ett vindpinat gathörn. Han plockar med sina tior, lång och ungdomligt kraftfull som en fullvuxen björk men ändå så ömkansvärd står han och försöker övertyga världen om vilken sjutusan till karl han är.
— Jag vill inte ha den på mej hem, vågar Kerstin sig på att säja.
— Slå in den, fröken, hon tar den väl på sej på söndag …
Med paketet under armen traskar hon lite efter honom uppåt Söder. Vid Biografpalatset svänger han in efter spårvägslinjen och styr kurs på första bästa kafé.
— Det här ska vi fira! Vill du ha något att dricka och bakelser?
Han slår sig ned vid närmaste bord.
— Fröken, hojtar han, får vi två pilsner och en sockerdricka! Sätt dej!
Han makar fram en stol så den kommer mitt för fönstret men hon blir stående. Om det ändå varit ett damkafé … Hon försöker hitta ett skäl att få en plats där hon inte blir synlig från gatan.
— Sätt dej för fan!
Motstånd tjänar inget till.
— Får vi ett fat med bakelser också, skriker han mot disken.
Runt omkring surrar sluddriga röster och en otäck luft av öl, inpyrd rök och mycket annat förpestar luften. En servitris i svart satinrock och med svart skinnväska på magen kommer fram med det beställda.
Det sitter som en propp i halsen. En gubbe vid ett bord bredvid flinar:
— Fan, har du börjat med småjänter …?
— Det här? Det är min jänta det … Det kan du ge dej faan på. Är vi inte lika kanske? Se glad ut för fan!
Dag efter dag krälar fram i husvill ensamhet men en ny blåsippstid med födelsedag närmar sig.
Ӧver bagarbodens dörr vaggar och kvider den förgyllda kringlan i marsblåsten. Den glänser och lockar som en hägring, och utanför Bröderna Krusanders Viktualieaffär står en sällsam doft av sill, ost och kaffe, blandad med flera andra odefinierbara lukter. I det stora Bageribolagets fönster står glasskål vid glasskål med bakelser. Har man fem öre kan man få en stor strut med smulor som kan visa sig vara riktiga bitar.
Hon tjofsar igen i snöblask, känner det kippande kalla sprida kyla genom hela kroppen. Nu skaver snörknuten vid strumpknappen också. I en port lägger hon näsduken över den nästan hudlösa fläcken. Travar igen i snömodden. En dov förbittring börjar spira. Det är inte längre bara att vara. Tankar föds, gror och växer ur köld och ensamhet och som förklarad står plötsligt lösningen där. Det är hisnande planer hon spekulerar i.
Hon klampar in genom farstun och bullrar varnande med dörrarna, slår lite i skänkdörren. Inne i det snusbruna är det gula runda spisbrödspaketet knappt skönjbart. Hon tar ett stort stycke, blöter det under vattenledningen, strör på lite salt, sätter sig, tuggar och grunnar. Snart har hon födelsedag. Ett litet stackars år. Inser det nästan hopplösa i att komma stickande med sina ynkliga elva år. Men mamma är snäll och undfallande …
Det är inte Kerstin nu. Ska inte ge sig. Ska tala med mamma i kväll. Vänta på henne.
Redan kommer mörkret krypande ute på gården och svartnar alltmer innanför det lilla fönstret, vid den bortre väggen förenar det sig helt med spisen. Fotogenen hon lyckats spåra upp för en tid sedan är uppbränd, det är inte annat än att våga sig på den hatade »flasklampan». »Här ska du se en som inte är dum», hade pappa skrävlat då han gjorde den, och Kristina måste ge honom rätt. Allt kunde han och allt visste han. Läste tidningar och böcker då han »kom hem som folk»och räknade det svåraste tal i ett huj. Kristina måste erkänna sig underlägsen på den punkten. »Vi skulle kunna ha det så bra om inte … »var hennes ständiga avslutning på något hon inte rådde på. »Han lova och svor … »
Kerstin lägger lite karbid i en bit trasa och knyter om till en liten tuss som hon hakar på kroken inuti den bottenlösa halvliterbuteljen, fyller plåtburken till hälften med vatten och så i med flaskan. Från det lilla hålet i korken brinner snart en liten låga. Nu är det bara att hoppas att »lampan»håller sig måttligt bråkig.
Att ta av kappan är inte att tänka på och något riktigt lugn är inte heller att förvänta. Från dunkla djup hörs det evinnerliga knaprandet i trä. Buteljen guppar oroligt efter varje liten eldpuff, lutar än hit än dit. Så kommer en ordentlig explosion och buteljen är nära att hoppa ur burken när överloppsgasen tränger undan vattnet, antänds och blir en stor eldbubbla. Kerstin springer förskräckt ut mitt på golvet, står avvaktande en stund men litar inte på det nu åter lugna suset. Tar en stol och en läxbok och sätter sig mitt på golvet. Hjärtat bultar i en plågsam tystnad som när som helst kan bli bytt till något värre. Och där kommer det: klirret! Kvickt drar hon upp benen under sig. Stirrar stint mot skänkkanten. Nu hotar faran från två håll. Vet inte vilket som är värst. Hur hål, ideligen fyllt med trasigt glas, bara är att gå rakt igenom, är en gåta som ingen kan lösa. »Det var konstigt, då ska ni få bitar av tunnare glas som dom aldrig i livet kan ta sej igenom», säjer lysoljefrun. Men nästa gång är det lika konstigt. Och nästa.
Och den stora blanka ringklockan bankar sitt hatade tickande och tackande. »En-sam, en-sam … »
Nu ramlar några glasbitar. Ljudet kommer från insidan av väggen. Stel av förfäran kryper hon ihop som en igelkott uppe på stolen, stirrar och håller andan. Och där! Där kommer huvudet framstickande mellan golvet och skänkkanten. Blicken från de små svarta blänkande ögonknapparna fastnar på henne.
— Iiiii! skriker hon som en gris, sparkar och stampar och råttan är borta som om den varit ett hjärnspöke. Munnen har fastnat i en grimas av vämjelse och fasa.
En stund i andlös stillhet går. Bara karbidlampans susande och småputtrande hörs. Men Kerstin är på sin vakt. Sitter blickstilla. Och plötsligt är huvudet där igen. Skräcken tystar skriket i munnen och förlamar varje muskel; hela kroppen är spänd i rådvill väntan. Så bestämmer sig råttan för ett djärvt anfall, tar risken att lämna väggens skydd och styr rak kurs på stolen. I blind panik rusar Kerstin mot dörren och kastar sig ut. Ut på gatan. Går. Traskar. Driver. Vart som helst. Bara tiden går.
Kristina går halvklädd i livstycke och en svart avkortad kjol som får sluta sina dagar som underkjol Midjan har smalnat under de magra krigsåren och bomullsbanden hänger i långa sorgsna tampar på den platta magen. Så får hon syn på Kerstins kängor, sätter sig på sin sängkant och vaggar som i plågor. Kerstin kryper ihop bakom rosenrankorna som kunde hon därmed göra sulorna lite mindre trasiga.
— Ååh, flicka, såna skor du har … Så kommer det hårt och bestämt: I dag får du vara hemma från skolan så vi kan skaffa dej ett par nya. Skynda dej opp så vi får ge oss av …
Det är inte att tänka på något samtal om framtiden. Nuet måste klaras av först.
— Jag vill inte ha några skolskor, säjer Kerstin morskt, såna där stjärnstämplade.
Kristina stannar upp på sin väg mot överkjolen.
— Det behöver du inte vara rädd för, fnyser hon. Jag har försökt en gång och det gör jag aldrig om mer. »Har ni bara ett barn och är friska kan ni väl begripa att ni inte kan få några skor.»»Tack så mycket», sa jag, »men om man ingen hjälp får av karln»… men jag bara gick … stå där och krusa och bli åthutad när man kommer snällt och ordentligt …
Mamma hade varit och tiggt skor! Kerstin känner sig omtumlad av avslöjandet. Tur hon inga fick. Gå med fattigstämpeln fullt synlig! En trasig sula syntes åtminstone inte.
— Jag får gå in till Lilja och försöka kritsa ett par, avgör modern.
Skofrågan är löst för några dagar men en morgon sitter Kerstin med kängremmarna i handen i stum förvåning. Det är papperskängor hon fått. Bara ett par remsor med snörhålen på är av skinn och de har gått sin egen väg; skiljt sig från pappersöverdelen som fransar sig avslöjande. Kristinas klagan hjälper inte. Det är kristid — man får vara glad för vad man får, säjer skohandlaren. Men Kerstin fångar snabbt tillfället:
— Jag vet, säjer hon lömskt, vi går opp till Brännkyrkogatan, där finns massor av lumpaffärer där man kan köpa billigt!
— Där finns inga barnkläder, sådana får inte pantsättas …
— Jodå, jag har sett så små skor så …
De kämpar uppför Blecktornsgränd. Remmarna är virade om vristerna så kängorna hjälpligt hänger med.
Lumpaffären är mörk och kyffig. En frän lukt av smuts slår emot dem. Mannen där inne smälter så helt in i affärens dunkel att han knappt är urskiljbar.
— Undrar om det finns… möjligen finns några skor till flickan här? säjer Kristina nästan ödmjukt inför det sista hoppet.
— Njaa … trettitre … så små har vi väl inte …
Han går inåt den smala gången genom allt bråte följd av modern. Men Kerstin har stannat innanför dörren vid en bräda som kröner skyltfönstrets inramning. På den står några mer eller mindre nötta skor uppradade.
— Dom här vill jag ha! Kerstins röst är het och ivrig och hon ser vädjande efter dem.
— Det är ju höga klackar, och alldeles för stora …
— Jag kan stoppa papper i tårna, halvt vädjar hon.
— I dag vet jag inte vad det är med dej, suckar Kristina uppgivet. Vad kostar dom?
— Två kraner …
En första erövring! Mammas sorgsna min lämnar Kerstin helt oberörd. Ingenting kan grumla lyckan att äntligen få gå i höga klackar. Halvhöga …
Kerstin är uppe i Katarina. Hon går av och an utanför buktande burspråk med upplysta herrskapsfönster. Kanske kan hon få se en skymt av sin dyrkade Fröken Ängel. Kanske har hon samma bastväska där rättskrivningsböckerna ligger, och samma fårskinnsfodrade handskar, som när Kerstin gick i hennes skola. Hon borde komma uppför trätrappan vid gathörnet nu när som helst. Kerstin blir fuktig om händerna: hur ska hon förklara sin närvaro här uppe på Söders höjder? Men Fröken Ängel dröjer. Modet sjunker för varje vända Kerstin gör och tidningspapperet i skorna sticker upp än här och än där. Lika bra att Fröken Ängel inte kom och fick se hur fattig hon var.
Hon hasar och klapprar sig hemåt. Papperstussarna framme i skorna trycker på stortårna, men Kerstin uthärdar som en fakir. Haltar och vinglar sig fram på kullerstenarna. Någon gång ska väl fötterna växa sig stora nog. Med eller mot hennes vilja är det dags att gå in. Det skaver och molar innanför flanellen. Tankfull glömmer hon att väsnas råttorna ur vägen men de kilar ändå undan i alla upptänkliga skrymslen och vrår.
Var kväll somnar Kerstin med sin föresats innan modern kommit hem men inom sig bär hon på lösningen. För varje knäpp driver klockan beslutet allt djupare: arbeta både dag och natt och bli rik! Hon letar efter rätta orden att övertala Kristina med, men det är så många skäl som hon inte kan ta till hjälp, som inte går att tala om.
Gång på gång står modern vid byrålådan och mumlar: »Nu har han burit iväg med skedarna igen.»Att två så olika människor gift sig var länge oförklarligt. Förklaringen till grannar och andra som undrar: »… han lova och svor, och jag trodden jag … »håller inte längre. Kerstin börjar ana dunkla sammanhang och en orsakskedja. »Prästfan»skrek det i mörka nätter och saker och slag flög i luften. Fyraåringen knep ihop med ögonen och låtsades sova, låg tyst som en mus, tryckte instinktivt som en skrämd hare i barnsängen. Ännu lyssnar hon efter »Prästfan», undrar vem han är och hur han ser ut. Obegripligt är mammas svar till grannfrun: »… man måste härda ut för barnas skull … »
Var och en hade sin egen idealvärld. I Kristinas får de kläder vita som snö och går på gator av guld och i Julius är det mest helvete och djävlar. De träffades någonstans mitt emellan och det hela blev lite mer jordiskt. Kristina varvade Gud, Kung och Fosterland med »… människovärdet vi fordra tillbaka, kämpa för rättvisa, frihet och bröd». Det sjöng hon med känsla och övertygelse och Julius domderade om »unghinkar»och revolution.
Nu börjar allt långsamt sjunka i fördärvet. Som en drunknande ser mot halmstrået ser Kerstin fram mot den dag då hon kan hjälpa till åtminstone med någon brödbit, eller rent av fotogen. För av allt det svåra är nog ändå mörkret det värsta. Då och då går hon in i en port med elektriskt ljus, kryper ihop högst upp i en vindstrappa med en läxbok eller lånbok, lyssnar ängsligt då någon kommer i porten men blir lugn då en dörr slår igen någonstans och det blir tyst.
Men den stunden kommer då det inte finns några svepskäl kvar för att sitta i vindstrappan. »Kamraten»hon väntar på kan inte dröja hur länge som helst. Hon kan inte envisas med att söka »Pettersson»som förklarats obefintlig. »Jaså, dom har väl flyttat då», räddar hon sig ut med. Sedan är den porten utnyttjad. På nytt är det bara att trava gata upp och gata ned. Kristina har fått arbete »i disken»och kafeét stänger inte förrän långt in på natten, så det gäller att mörda så många minuter som möjligt. Barnminuter!
Skyggt ser hon mot arbetsstugans fönster på andra sidan gatan. Tur att mamma är så snäll i alla fall och inte tvingar henne att vara där på eftermiddagarna. Näst efter koloni är det det farligaste som finns.
Frånvarande kliver hon snett mot trottoarkanten och det värker till i vristen. Och värker i tårna av papperstussarna och strumporna har lämnat stortårna åt sitt öde. Och … sablar! Nu måste hon gå in ändå. Det kan inte hjälpas. Oooo! Hon skjuter upp axlarna och korsar benen. Kinderna blossar som i feber och hon blir alldeles svettig i kylan. Vinglar sig kryssande genom farstun, trevar efter nyckeln och sedan efter tändstickorna, men det är nästan för sent! Slänger asken ifrån sig för att få fria händer, drar ned byxorna och sätter sig på huk utanför dörren på den mörka gården. Det ilar av vällust av befrielsen. Naturen har tagit ut sin rätt. Som ett hån står bokstäverna där på väggen intill. Anvisningen för fyllgubbar vart de ska gå i sin nöd. För dem är det väl sörjt i det avseendet. Staden är full av möjligheter.
Hon sitter på huk så länge att det börjar kyla om baken, och hon drar upp byxorna, känner en stor isande fläck. Förbittrad och smågråtande trevar hon efter tändsticksasken och hittar den äntligen en bra bit ute på gården. Dagen är mer än vanligt förstörd. Kroppen huttrar av köld. Det är inte annat än att klä av sig och krypa ned i sängen, gömma byxorna under täcket och hoppas de torkar till morgonen. Och att mamma inget anar! Hon skulle bli ifrån sig om hon visste. Och att det inte heller var första gången hon dröjt för länge.
Kerstin går snett över skolgården bakom frökens tjocka framrunkande bak. Den är klädd i röd kjol. Skinkorna vickar sig fram och ser precis lika snorkiga ut som ordern inför hela klassen:
— Kerstin! Följ med mej!
Vad kan det vara fråga om? Hon rannsakar minnet men kan inte komma på en enda orsak till denna golgatavandring. Vet med sig att hon gott och väl är medelmåtta, kan läxorna och nästan aldrig är frånvarande. I förra skolan var det tvärt om, där blev hon hånad för att hon var Fröken Ängels gunstling.
Hat börjar pyra mot de fläskigt dallrande skinkorna. De går genom dörren till en trappuppgång — i en svindlande sekund flyger det genom huvudet: Jag rymmer! Men då står mamma där, hennes säng är tom …
Hon ger upp. Följer ledd i disciplinens osynliga tyglar uppför en trappa. Fröken går hela tiden före utan ett ord till förklaring.
— Ja, här är hon nu! säjer fröken, vänder i dörren och går ut igen.
En dam i vit rock tar emot. Rummet har en skrämmande svart, mörk rektangel avdelad vid ena sidan. Det är som en ingång till något farligt hemlighetsfullt trollbo. I det skrubbliknande utrymmet, som hon först inte ser något slut på, urskiljer hon i ett svagt lampsken en liggstol.
— Var så god och ligg!
Ett draperi dras för och i dunklet ser Kerstin ett ansikte över sin panna.
— Bara slappna av, stilla — stilla — alldeles stilla …
Vita frun stryker besvärjande med händerna i luften över hennes ögon:
— Alldeles stilla, tjatar hon, alldeles stilla nu bara så kommer jag snart …
Draperiet dras för igen bakom hennes huvud och hon är ensam. Det är tyst och stilla som i en grav. Allt är overkligt som i en dröm. Kanske har hon en mardröm? Men hon känner tydligt skavsåret och hjärtat bankar ända upp i huvudet så hon måste väl vara vaken ändå? Nere i förundran och rädslan börjar något utvecklas som en tromb och stiger i en mörk spiral: Vad är detta? Tror de hon är en idiot? Som de kan göra som de vill med? Ska de dra ut en tand? Men hon har ju inte ett enda hål — och är frisk på alla sätt. Mamma säjer alltid: Det bästa är att vi är så friska. Spanska sjukan hade de också klarat sig från — och tuberkulos kan de inte heller ha som aldrig hostar — tänk om de ska skära i henne … Operera?
Skräcken börjar pyra: Gode Gud … go …
Mitt i »go … »dras skynket från igen och skuggansiktet kommer bakifrån nära över pannan. I lågmäld ton, knappt hörbar, som till en baby som ska sova, säjer hon först:
— Slappna av — ligg alldeles stilla — slappna av — alldeles stilla … Och så: Du får inte kissa i byxorna … inte kissa i byxorna … inte …
Orden har gått som en elektrisk stöt genom kroppen, som hugg rakt in i mänskovärdet. Hon ligger först som slagen, tillintetgjord. Så känner hon hela sin varelse börja svälla av ilska, vill sparka och skrika men ligger stilla, insnärjd i sin fostran att vörda överheten.
Förnedrad och förkrossad står hon stum, tar emot receptet och tumlar ut. Snubblar halvblind av tårar efter den röda tegelstensväggen. »Djävlarssatansförbannadehelvetes … »stöter det ur munnen som en krakning som måste upp. Ett intensivt hat till skolan fyller hela hennes varelse.
Efter timmar av irrande på bakgator vågar hon inte annat än gå till apoteket. Kanske har de någon kontroll på att ordinationen efterlevs? Hemma slår hon medicinen i slasktratten. Triumferande ser hon den försvinna ned i den svartfläckiga vasken. De har inte förstått någonting. Inte gittat fråga henne, eller ens sig själva: varför? Givit några matskedar vätska som bot för problem de aldrig upplevt och i sina ljusa varma hem aldrig kan göra sig en föreställning om.
Vad kan hon göra? Rymma? Ja, om det inte vore för mammas skull skulle hon ta sig bort någonstans på något sätt. Att få börja arbeta! Arbeta dag och natt så mycket hon kan. Bli rik! Så att mamma och hon fick bo själva! Inte vara rädda! Ha elektriskt ljus — värmeledning rent av! Bo högt, dit ingen råtta kunde klättra! Och tvättstuga skulle finnas i huset och ett kök skulle mamma ha … Och en snygg port som man vågade gå in i — och WC! WC!
Kristina har haft rätt. Ingen vill ha en så liten springflicka.
— Det var om platsen …
Kerstin hinner inte säja färdigt. Ett inåtvänt leende och en skakning på huvudet räcker för att hon fort ska gå ut igen.
Dag efter dag följer pekfingret platsannonserna. Alltid är flera försedda med det hoppingivande ordet »eftermiddag».
Först vågar hon sig bara på Söder, men snart är hon nere i Gamla stan. Men där är de lika tvivlande om hennes förmåga att uträtta det minsta lilla ärende. Efter någon vecka är hon högt uppe på Norr. En vänlig fru låter inte helt avvisande:
— Hittar du då?
— Jag frågar en polis, svarar Kerstin rappt och ivern börjar hetta i kinderna.
— Ja, du låter så säker så du får väl försöka då …
Nu är det slut på det mållösa traskandet. Klockan ett är hon startklar som en sprinterlöpare men på längre distans. Klockan halv två kommer hon flåsande efter språngmarschen genom stan uppför trapporna till damskrädderiet. Redan i trappan hör hon pressarens dunkar med »klampen».
— Du behöver inte ha så bråttom, du hinner ändå, säjer de snälla människorna.
Efter beskrivning av bästa vägen travar hon stolt och lycklig ut med den stora svarta vaxduksklädda lådan. I sitt nit bär hon den plant så de fint pressade kläderna inte ska rasa ihop, trots silkespapperet. Hon tränger sig fram i hela sin nyvunna bredd ända tills en ilsken röst hörs:
— Tror du du är ensam som ska fram …?
På skrädderiet är det varmt och skönt. För varje ärende kommer hon lika andtruten och ivrig, alltid rädd att inte vara rask nog. På det Stora Varuhuset går hon som i en kyrka. Här är en helt ny värld och andra människor än i Söders småaffärer. Ingen av småfolket därifrån skulle drömma om att handla här. Biträdena är som förnäma damer och Kerstin niger vördnadsfullt då hon ska köpa silke eller soutage, men lämnar inte ifrån sig ansvaret att färg eller nyans är rätt. Och beröm och uppmuntran har förvandlat det ängsligt osäkra till tvärsäkerhet om det mesta. Hon har blivit så kavat att hon tjuvläser läxor när ingen ser.
— Du kan läsa läxorna här när du inget ärende har, säjer fru Svensson. Månne hon anat något?
Triumferande bär hon hem sin första veckolön.
— Nu ska vi strax få det mycket bättre, försöker hon visa upp en ljusnande framtid för modern. Nu kan jag betala matpengar …
— Aldrig i livet, säjer Kristina, köp dej något som du behöver!
Och vid nästa baddag i skolan står Kerstin mitt på golvet och tar i allas åsyn av sig ett spritt nytt vitt trikålivstycke — med riktiga strumpeband med hål i! Den forna plågans dag har blivit triumfens. Nästa vecka ska hon köpa lika fina byxor.
Det är söndagmorgon. Kerstin och Julius skojar i den stora imperialsängen som ännu inte är uppbäddad. Kristina har fått »… ett sånt fint arbete i kaffedisken på Skansen — bara lite glas och koppar och fat — det är skillnad mot när jag höll på med stora kopparkittlar i matdisken — och när jag var kopparskurerska … »hade hon sagt. Och Julius har kommit hem sent i natt, var han nu hållit hus. Kerstin har som enda förströelse haft hans snarkningar att lyssna till. Men nu har en sällsynt stund kommit, hon känner sitt ansikte lysa av leklust.
Plötsligt sitter de som två lekande hundar mitt emot varann, stödda på knän och armar. De flåsar lite av den våldsamma brottningen, Julius ljusa lugg spretar men långsamt börjar en förändring ske i hans ansikte: leendet viker för något oklart, det godmodiga glittret i ögonen försvinner för något hårt, de smalnar till listiga strimmor och hans ena hand höjs, närmar sig oändligt långsamt hennes arm. Han är ju inte full — inte så det syns — far det genom huvudet på Kerstin. Rädslan börjar stiga i henne. Han har aldrig slagit henne men nu ser hans ansikte lika ondskefullt ut som när han slår mamma. Varför slår han inte till? Det skrämmer ännu mer — gode — gode Gu … Hans hand kommer och som i plötslig panik hoppar hon snabbt ut på golvet och störtar på dörren. Hon hör den uppkastade ytterdörren slå vidöppen mot väggen, springer, vet inte vart, bara bort. Gömmer sig i en vindstrappa. Sitter andfådd med tomma ögon. Vad hade hänt? Ingenting. Det är det obegripliga. Hon hade bara sprungit som en hare i skogen som sätter iväg vid minsta knäpp. Skulle han slå, varför hade han då inte bara slagit till med sina slägghänder?
Här bor en skolkamrat som hon fått följa med hem en gång. Ska hon göra sig ärende för att få komma in en stund? Men då kanske Anette vill göra ett återbesök!
Stentrappan börjar kyla och röster närmar sig innanför en dörr. Här går det inte att vara längre. Hon går och går, önskar att hon haft tid och sans att få med sig kappan. Och trakten är farlig, tänk om han går ut och letar efter henne då han klätt sig!
Hon gömmer sig bland buskarna längst ned bortom Tantolunden. Dagen krälar sig fram i funderingar: Det är ju roligt att tala med pappa. Allt vet han, ibland lite för mycket för att verka trovärdig. Men om »Tjocka Berta»var nog sant: »… tyskarna kan skjuta ända till Paris med den, det är en fyrtitvå centimeters mörsare med maximiskottvidd av tolv och en halv kilometer … »Det hade mamma aldrig kunnat veta. Mamma hinner — eller orkar — inte läsa tidningen och är nog inte intresserad av historia … Mamma hade nog bara svarat det vanliga hjälplösa: »Hurs, du frågar då också … »Och i februari visste han berätta att en svensk trupp sänts till Åland och i mars att också tyskarna kommit dit. Riksföreståndare Svinhufvud — Kerstin undrar hur han ser ut.