KRÅKAN.

ag undrar, hvem den tiggarn vara må?

Svart är den gunstig herrn från topp till tå.

Från hus till hus han går i djupa snön,

Och kraxar fram så hest en ängslig bön:

“I flickor små och gossar, jag begär

En smula bröd, jag rysligt hungrig är.“

När våren i sin gröna mantel kom,

Då bytte tiggarn plötsligt tonen om.

Han blef med ens så hjertligt glad, så kry.

Gaf till ett skratt och flög högt upp i sky,

Men dessförinnan tackade han först

Enhvar, som hjelpt, då nöden var som störst.

FÅGELN UTANFÖR FÖNSTRET.

å den frusna rutan, hur det pickar, hör!

“Släpp mig in, god vänner, annars visst jag dör.

Snöbetäckt är marken, stormen blåser gällt,

Genomfrusen är jag, halfdöd ren af svält.

Släpp mig in, god vänner, och till lön skall jag

Med min sång förljufva eder vinterdag.“

Fönstret upp de slogo, in han komma fick,

Mådde godt och tacksamt njöt af mat och drick.

Länge qvar han dröjde, men när våren drog

Åter med sin hofstat genom dal och skog,

Ut de honom släppte, och med gränslös fröjd

Jublande steg fågeln upp i molnfri höjd.

SNÖGUBBEN.

sch, gubbe! Hvad du är hvit och ful,

Och din käpp, hvad den är tjock!

Och lat du är, ej rör dig en smul,

Du står som en målad bock.

Och käppen i handen, du kan den ej sköta,

Ty, du kan ju ej slå, ja, du kan ej ens höta.

Ja, du är döf och du är stum,

Och stel i hvarenda led,

Och hvit i synen, fånig och dum,

Och står, tills du dimper ned.

Du tyckes helt lugnt i ditt öde dig finna

Att smälta som smör och i rännsten försvinna.

FÅGLARNA UTANFÖR LOGEN.