I.

Hemma igen.

Det var en klar, äppelgrön afton i maj, och de Fyra vindarnas hamn speglade västerhimlens gyllene moln mellan sina mörka, mjukt buktande stränder. Havet svallade med tunga dyningar mot sandbanken, melankoliskt till och med i vårens tid, men en liten skälmsk och gladlynt vindkåre kom susande framåt den röda strandväg, på vilken fröken Cornelias behagligt välfödda gestalt styrde sina steg mot byn Glen S:t Mary. Fröken Cornelia hette egentligen fru Marshall Elliott, och sin fruvärdighet hade hon innehaft i tretton år, men ännu i dag fick hon av de flesta människor heta fröken Cornelia. Det gamla namnet var kärt för hennes gamla vänner; det var bara en enda av dem, som alldeles lagt bort det. Susan Baker, den kärva och grånade trotjänarinnan hos familjen Blythe på Ingleside, försummade aldrig ett tillfälle att kalla henne »fru Elliott» med en alldeles särskild, dräpande betoning, liksom om hon velat säga:

— Du var en gång fasligt angelägen om att bli fru, och nu skall du minsann få heta fru, åtminstone av mej.

Fröken Cornelia var på väg upp till Ingleside för att hälsa på doktor och fru Blythe, som nyss kommit hem från sin Europaresa. De hade varit borta i tre månader. I februari hade de rest för att bevista en stor läkarekongress i London, och vissa saker, som fröken Cornelia gärna ville bringa på tal, hade ägt rum i The Glen under deras frånvaro. Först och främst hade en ny, talrik familj flyttat in i prästgården. Och vilken familj! Det finns många underliga djur i Vår Herres hage. Fröken Cornelia ruskade på huvudet åt den flera gånger, medan hon gick.

Susan Baker och forna tiders Anne Shirley sågo henne komma, där de sutto på Inglesides stora veranda och njöto av skymningsstundens behag. Små sömniga rödhakesångare kvittrade ännu uppe i lönnarnas skumma kronor, och påskliljornas blekgula kalkar avtecknade sig matt mot den gamla vittrande, röda tegelmuren, som omgav gräsplanen.

Anne satt på verandatrappan med händerna knäppta över knäet, och i den vänliga skymningen såg hon så flickaktig ut som en mor till många barn har rätt att göra. De vackra, grågröna ögonen, som blickade nedåt vägen från hamnen, voro lika fulla av drömmarnas skimmer och strålglans som förr. Bakom henne i hängmattan låg Rilla Blythe hopkrupen, en liten tjock och fet sex års tulta, det yngsta av barnen på Ingleside. Hon hade lockigt rött hår och ljusbruna ögon, som alltid brukade snörpas ihop på ett lustigt sätt, när fröken Rilla behagade somna.

Shirley, »vår lille brune gosse», som han kallades i familjen, satt och sov i Susans famn. Han bar verkligen skäl för sitt smeknamn. Han var brunögd, brunhårig och brunhyad, mycket rödblommig i sitt lilla ansikte, och han var Susans lilla hjärtegryn. Efter hans födelse hade Anne länge legat sjuk, och Susan skötte om lillen med en moderlig ömhet, som inte kommit något av de andra barnen till del, hur mycket hon än var fäst vid dem. Doktor Blythe sade en gång, att hade inte hon funnits, skulle den lille gossen aldrig ha förblivit vid liv. Och han borde väl veta det.

— Jag har gett honom livet precis lika mycket som ni, kära doktorinnan, brukade Susan säga. — Jag rår om honom precis lika mycket som hans mamma. — Och det var faktiskt alltid till Susan, som Shirley sprang, när det skulle blåsas på det ställe, där han stött sig, när han ville bli vyssjad till sömns — sådana pretentioner hade han! — eller när det gällde att slippa undan en liten lugg eller litet välförtjänt smäll på små tassarna. Susan hade gett alla de Blytheska barnen smisk, när hon tyckte de behövde det för sitt sanna bästa, men Shirley ville hon aldrig smälla, och inte heller fick hans mamma lov att göra det. En gång hade hans pappa i uppfostringssyfte förgripit sig på hans lilla person, och Susan hade blivit utom sig av förtrytelse och på många veckor inte velat grädda någon paj åt doktorn.

— Vet han inte skäms! Ska han narra vårt änglabarn att gråta, snälla doktorinnan? sade hon.

Hon hade tagit Shirley med sig till sin brors hem, medan föräldrarna voro ute på resa. Alla de andra barnen hade hämtats till Avonlea, och sålunda hade hon fått ha sin lille sockertopp alldeles för sig själv i hela tre månader. Susan var i alla fall mycket glad, när hon var tillbaka på Ingleside och hade alla sina älsklingar omkring sig. Ingleside var hennes värld, och i den regerade hon som envåldshärskarinna. Ej ens Anne brukade ha någonting att anmärka på hennes sätt att styra och ställa, till stor förargelse för fru Rachel Lynde uppe vid Grönkulla, som med dyster uppsyn meddelade Anne, så ofta hon var på besök vid Fyra vindars hamn, att hon lät »den där Susan» alldeles topprida sig, men nog skulle komma att ångra sig förr eller senare … Det var så säkert som amen i kyrkan.

— Här kommer Cornelia Bryant nere på strandvägen, doktorinnan, sade Susan. — Nu vill hon väl ha sig en rejäl pratstund efter tre månaders fasta.

— Jag riktigt gläder mig, Susan, att få höra litet trevligt skvaller från Glen S:t Mary, sade Anne och såg ut som om hon tänkte riktigt moja sig. — Jag hoppas tant Cornelia kan tala om för mig allting, som hänt, medan vi varit borta — varenda smul. Vem som har kommit till världen eller gift sig eller druckit sig full, vem som dött eller farit sin väg eller flyttat in eller mist en ko eller fått en fästman. Det är så gränslöst roligt att vara hemma igen hos alla de snälla Glenmänniskorna, och jag vill veta allting om dem. Jag minns, att när jag gick under de högtidliga valven i Westminster Abbey, så undrade jag vilkendera av sina båda beundrare Millicent Drew till slut skulle välja. Vet du, Susan, jag misstänker starkt, att jag är gräsligt road av skvaller.

— Det ska hon inte vara ängslig för, lilla doktorinnan, tröstade Susan, så funtad är varje riktig kvinna. Man tycker väl om att höra litet nytt, vet ja’. Jag är själv rätt så intresserad av hur det ska bli med Millicent Drew. Jag har aldrig haft nå’n ungherre, som sprungit efter mig, nej inte en, än mindre två, och nu kan det just göra detsamma, för att vara ett gammalt ogift fruntimmer tar ingen skada av, bara man blir van viďet. Jag har nu alltid tyckt, att Millicents hår står till väders som om hon sopat upp det från pannan med en kvast. Men herrarna måtte väl ha sin smak för sig.

— De ser bara hennes lilla söta och pikanta ansikte, Susan.

— Det kan mycket väl hända, doktorinnan. Den Goda Boken säger, att skönhet förgår och att utseende är ett flyktigt ting, men jag skulle nu inte ha haft någonting emot att själv övertyga mig om den saken, om det fallit sig så. Jag tvivlar inte på att vi bli utrustade med stor skönhet, när vi blivit änglar, men vad är det egentligen för glädje med det? Men från det ena till det andra, så hörde jag, att stackars fru Harrison Miller nere vid hamnen försökte hänga sig i förra veckan.

— O vad säger du, Susan?

— Lugna sej, lilla doktorinnan. Det gick inte för henne. Men jag klandrar henne visst inte för att hon gjorde försöket, en så’n gemen lymmel har hon till man. Men hon var mycket dum, som tänkte ta livet av sig och på så sätt ge honom fria händer att gifta om sig. Hade jag varit i hennes kläder, doktorinnan, skulle jag ha gjort mitt bästa för att göra livet surt för karlen, så att han själv skaffat sig en repstump och gått ut i vedbon. I alla fall vill jag säga, att jag kan rakt inte gilla, att folk går och hänger sig.

— Vad är det egentligen med den där Harrison Miller? frågade Anne. — Jag tycker han alltid ställer till förargelse.

— Ja, somliga säger, att han är väckt, men andra påstår, att han är bara elak. Det är nog inte så gott att avgöra vilketdera. Det finns dagar, då han grälar och dundrar mot alla, därför att han tror, att han är förutbestämd till den eviga pinan. Se’n finns det dagar, då han säger, att han struntar i hela svavelsjön, och bara sätter sig att stormsupa. Jag för min enkla del tror nu inte, att han är klar i knoppen, för alla de, som tillhör den där grenen av släkten Miller, har varit liksom litet vridna. Hans farfar blev alldeles galen. Han trodde, att han hade stora svarta spindlar runt omkring sig. De kröpo över honom och firade sig ned i luften på trådar. Jag hoppas jag aldrig ska gå ifrån det vettet jag har, kära doktorinnan, och inte tror jag heller det är nå’n risk, för vi plägar ha gott förstånd, vi Bakerar. Men om nu en allvis försyn skulle foga så, att jag bleve litet snurrig, så hoppas jag, att det inte måtte ta form av stora svarta spindlar, för de djuren avskyr jag. Vad nu fru Miller anbelangar, så vet jag just inte om det är så synd om henne. Det finns folk, som påstår, att hon gifte sig med Harrison bara för att reta Richard Taylor, och det tycker jag ändå är ett underligt skäl, när det gäller äktenskap. Men jag är naturligtvis inte i stånd att bedöma saker, som rör det äkta ståndet. Nu har vi minsann Cornelia Bryant vid grinden, så jag ska gå och lägga vår lille brune pojke i hans säng och ta fram min stickstrumpa.

II.

En trevlig skvallerstund.

— Var är de andra barnen? frågade fröken Cornelia, när de första hälsningarna — hjärtliga från hennes sida, förtjusta från Annes och lugnt värdiga från Susans — undanstökats.

— Shirley ligger i sin säng, och Jem och Walter och tvillingarna äro nere i sin älskade Regnbågdal, sade Anne. — De kommo ju hem nu på eftermiddagen, som tant vet, och de hade knappt ro att äta sin kvällsvard, förrän de skulle springa ned till dalen. Den älska de mer än någon annan fläck på jorden. De äro till och med mer betagna i den än i lönndungen.

— Jag fruktar de fäst sina hjärtan alldeles för mycket vid den, sade Susan med mörk uppsyn. — Lille Jem sa en gång, att han ville hellre komma till Regnbågens dal än till himmelen, när han var död, och det tycker jag var ett mycket olämpligt yttrande.

— Nå, de hade väl mycket roligt i Avonlea? sade fröken Cornelia.

— Det tror jag, det. Marilla skämmer bort dem alldeles förskräckligt. Särskilt Jem kan aldrig göra någonting, som i hennes ögon är orätt.

— Fröken Cuthbert måste väl vara tämligen till åren nu, sade fröken Cornelia och tog också hon fram sin stickstrumpa, så att hon skulle vara jämnspelt med Susan. Fröken Cornelia hade den uppfattningen, att den kvinna, som sysslade med ett handarbete, hade ett stort övertag över den, som satt med händerna i kors.

— Marilla är sina åttio år fyllda, sade Anne. — Hennes hår är snövitt. Men egendomligt nog är hennes syn nu vida bättre än den var, när hon var sextio.

— Kära du, jag är riktigt glad att ni alla är hemma igen. Jag har varit rysligt ensam. Men vi har inte legat på latsidan i The Glen, det kan du tro. I hela min levetid har vi aldrig haft en så’n spännande vår, vad kyrkliga angelägenheter beträffar. Vi har äntligen valt oss en präst, kära du.

— Han heter John Knox Meredith, doktorinnan, inföll Susan, besluten att inte låta fröken Cornelia få tala om alla nyheter.

— Är han hygglig? frågade Anne intresserad.

Fröken Cornelia suckade, och Susan stönade.

— Ja, för all del, inte kan man påstå annat än att han är hygglig, sade fröken Cornelia. — Därtill är han mycket lärd och mycket stark i tron. Men se vanligt sunt förstånd, Anne lilla, det har han inte.

— Men varför kallade ni honom då?

— Ja, ser du, det är alldeles säkert, att en bättre predikant har vi aldrig haft i Glen S:t Marys kyrka, sade fröken Cornelia och tog upp ett par tappade maskor. — Det är väl därför att han är så virrig och tankspridd, som han aldrig blivit kyrkoherde i någon stad. Hans provpredikan var överdådig, det vill jag bara säga. Den blev alla människor förtjusta i.

— Han ser utmärkt bra ut, doktorinnan, och säga vad man vill, det är ändå roligt att se en vacker karl uppe i predikstolen, sade Susan, som tyckte det var på tiden att åter göra sin mening hörd.

— Vi ville för resten ha saken avgjord, sade fröken Cornelia. — Pastor Meredith var den ende, som vi alla voro fullt eniga om. Annars hade envar någon anmärkning att göra. En del folk talte om att välja pastor Folson. Också han predikade bra, men det var många, som inte kunde med hans utseende. Han var för svart och slickad.

— Han var nästan på pricken lik en stor svart hankatt, när den slickat sig blank och fin, sade Susan. — Jag skulle aldrig stå ut med att se en så’n karl uppe i predikstolen varenda söndag.

— Så hade vi ju också pastor Rogers, men nog föreföll han mig som vita plåstret, återtog fröken Cornelia. — För resten hade han den oturen, att just som han före sin provpredikan läste upp texten, så kom gubben Caleb Ramsays gamla bagge in i kyrkan och gav till ett rungande »bä-ä-ä!» just som pastorn öppnat munnen. Alla skrattade, och se’n var det förkylt för den stackarn. Somliga tyckte, att vi borde kalla pastor Stewart, därför att han är så lärd. Han kan läsa Nya testamentet på fem språk.

— Ja, få se om han kommer in i himmelen lättare för det, sade Susan. — Jag tvivlar på’t.

— Så var det ju också pastor Newman, men han hade alldeles för stor familj, sade fröken Cornelia.

— Medan han var här, så bodde han hos min svåger, James Clow, sade Susan. — Och en dag så frågade jag honom: Hur många barn har pastorn? Nio pojkar och en syster till var, svarade han. Nå bevara oss väl, sa jag, aderton ungar. Det var en väldigt stor familj. — Men då bara skrattade han, ja, han skrattade en lång stund. Varför vet jag inte, men nog är jag säker på att aderton ungar inte får rum i en vanlig prästgård.

— Tio barn har han, Susan, undervisade fröken Cornelia. — Och tio snälla barn skulle inte vara mycket värre för prästgården och socknen än de fyra, som huserar där nu. Jag vill ändå inte påstå, kära Anne, att de är stygga. Jag tycker bra om dem. Alla människor tycker bra om dem. Man kan inte låta bli att tycka bra om dem. De skulle vara riktigt rara små ungar, om det bara funnes någon, som satte litet skick och fason på dem och lärde dem hur man ska uppföra sig. Lärarinnan säger, att de är utmärkt snälla i skolan. Men hemma får de fara fram som riktiga små vildar.

— Men har de då ingen mamma? frågade Anne.

— Nej, kära du, där har vi det just, svarade fröken Cornelia. — Det finns ingen fru i huset. Pastor Meredith är änkling. Hans hustru dog för fyra år se’n. Hade vi vetat det, hade vi nog aldrig valt honom. Både änklingar och ungkarlar har sina sidor … Men vi hörde ju, hur han talade om sina barn, och alla trodde vi, att det hörde en mamma till dem. Men när de kom hitflyttande, så fanns det ju bara gamla tant Martha, som de kallar henne. Hon är kusin till pastorns mor, skulle jag tro, och han tog henne för att hon skulle slippa ålderdomshemmet. Hon är sjuttiofem år. gammal, skumögd och lomhörd och full med krämpor.

— Och mycket skral i matlagning, må doktorinnan tro.

— Ja, inte passar hon i en prästgård, sade fröken Cornelia med känsla och övertygelse. — Men pastorn vill inte skaffa sig nå’n ann’ hushållerska, för han säger, att då skulle tant Martha bli så sårad. Goda du, du kan inte tro, så det ser ut i det huset. Dammet ligger tjockt, och ingenting står på sin rätta plats. Och vi hade bestått tapetsering och nymålning för att det skulle vara riktigt fint, när han flyttade in.

— Är det fyra barn, sade tant? frågade Anne, som redan i sitt hjärta började känna moderligt för dem.

— Jaha. Tripp, trapp, trull, och så en extra. Gerald är den äldste. Han är tolv år och kallas Jerry. Han har gott huvud. Faith är elva. Hon är en riktig liten vildbatting, men vacker som en tavla, det måste jag säga.

— Hon ser ut som en liten ängel, men du store, vad hon kan ställa till! sade Susan högtidligt. — Jag var i prästgården en kväll i förra veckan, och fru Millison var också där. Hon är en godhjärtad själ och hade haft med sig åt dem tolv ägg och en liten stäva med mjölk — en helt liten stäva. Ja, Faith tog emot alltihop och snodde ned i källaren med det. När hon hade hunnit nästan utför trappan, fastnade hon med tån i någon skrovlighet i stenen och for huvudstupa ner på källargolvet i sällskap med mjölken och äggen. Och doktorinnan kan ju tänka sig vad följden blev. Ungen reste sig upp igen, men hon bara storskrattade. »Jag vet inte, om det är jag eller en väldig portion med äggröra», sa hon. Men fru Millison blev förargad, som välan inte underligt var, och sa, att hon skulle då aldrig mer komma med några presenter till prästgården, om de skulle ödslas bort och förstöras på det viset.

— Åja, inte brukar Maria Millison ta sig själv för när, då det gäller att ge bort nå’nting, fnös fröken Cornelia. — Äggen och mjölken tog hon bara till förevändning för att hon var nyfiken. Men stackars Faith råkar alltid illa ut. Hon har så bråttom och rusar sta’, och så går det som det går.

— Precis som jag! Jag känner, att jag kommer att sympatisera med er Faith, sade Anne. — Vi är bestämt besläktade själar.

— Hon är så full av upptåg och skälmaktighet, sade Susan. — Och jag tycker om, när det är litet fart och rutsch i barn.

— Det är i alla fall någonting mycket vinnande med henne, sade fröken Cornelia. — När helst man ser henne, så skrattar hon, och hur det är, så verkar det där skrattet smittosamt. Hon kan inte ens hålla sig allvarsam i kyrkan. Una är tio år, en liten näpen unge, inte vacker, men söt och behändig. Och Thomas Carlyle är nio. Honom kalla de Karl, och han har en faslig vurm att dra med sig hem ödlor och grodor och skalbaggar och allt tocke där frat från skog och mark.

— Det var väl han, som bar ansvaret för den döda råttan, som låg på en stol i förmaket den kvällen fru Grant kom in för att hälsa på. Människan höll ju på att få slag, sade Susan, och jag säjer inte om’et, för förmaksstolar är ingen plats för dö’a råttor. Det kan ju förstås också vara katten, som lämnat henne där. Den katten är en ryslig rackare, vet doktorinnan. Enligt min enkla mening bör en prästgårdskatt åtminstone se respektabel ut, se’n får han ju invärtes vara som han är. Den här ser då ut som om han vore ute på äventyr varendaste natt. Och nästan varenda kväll kommer han klivande längs takåsen just i solnedgången, med svansen högt i vädret, och jag tycker inte det ser passande ut.

— Det värsta är ändå, att de stackars barnen går så illa klädda, suckade fröken Cornelia. — Alltse’n snön smälte har de gått barfota. Och du måste ge mig rätt, Anne lilla, det lämpar sig inte för prästgårdsbarn, allra helst när metodistpredikantens lilla flicka alltid går i nätta knäppkänger. Och jag önskar verkligen, att de ville låta bli att leka på den gamla metodistkyrkogården.

— Men det är mycket frestande, eftersom den ligger så nära intill prästgården, sade Anne. — Jag har alltid tyckt, att det måste vara någonting förtjusande att få leka på en kyrkogård.

— Åh visst inte, doktorinnan lilla, sade Susan ivrigt, mycket mån om att försvara Anne mot henne själv. — Ni är då alldeles för förståndig för så’na påhitt.

— Varför lade de nå’nsin prästgården så nära kyrkogården? frågade Anne. — Och prästgårdsplanens gräsvall är då så liten, att den rakt inte lämpar sig till lekplats.

— Ja, det var ju kanske inte så välbetänkt, erkände fröken Cornelia. — Men tomten var billig. Och inga andra prästgårdsbarn har det nå’nsin fallit in att leka där. Pastorn borde inte tillåta det. Men han sitter ju alltid och hänger näsan över nå’n bok, när han är hemma. Han läser och läser, och så vankar han omkring inne i sitt rum alldeles som en sömngångare. Ännu så länge har han inte glömt att gå till kyrkan för att predika på söndagen, men två gånger har han glömt bönemötet, och en av kyrkvärdarna måste gå bort och hämta honom. Och Fanny Coopers vigsel glömde han totalt bort. De måste ringa upp honom i telefon, och då kom han störtande som han gick och stod, i tofflor och en gammal rökrock. Men så mycket vill jag säga till hans beröm — står han väl uppe i predikstolen, så predikar och domderar han som en hel karl.

— Kommer ni ihåg, fröken Cornelia, hur han ställde till på Jacob Drews silverbröllop?

— Måtte väl det. Jo, det må du tro var ett nätt spektakel, Anne. Fru Drew, värdinnan, bad honom skära för den stekta gåsen, för inte kunde hennes Jacob skära en stek, inte. Ja, pastorn körde kniv och gaffel i ryggen på gåsen, och hur han bar sig åt, så hoppade gåsen ned i knät på fru Reese, som satt bredvid honom. Men inte blev han något ängslig för det, inte, han bara sa helt lugnt: »Får jag be om den där gåsen, fru Reese!» — Men hon var rasande, för hon hade på sig sin sprittnya mossgröna sidenklänning. Men så är det, när en karl är änkling eller ungkarl. Det blir inte nå’n skick och fason på dem. Hade han haft en fru, så hade det aldrig hänt.

— Jag kan då inte inse hur även om han haft ett dussin fruar, de hade kunnat hindra den där snåla fru Drew från att slakta deras sega gamla gåskarl till kalaset, sade Susan.

— Folk sa, att det var mannen, som hittat på att de skulle äta upp gåskarlen på silverbröllopet, sade fröken Cornelia. — Jacob Drew är knusslig och småsnål och för resten en riktig hustyrann.

— Han och hon kan ju inte alls dra jämt i hemmet, säger folk, återtog Susan. — Och det får man väl ändå kalla ett bedrövligt äktenskap. Eljest är de ju varandra så lika i mycket. Snikna och näriga och om sig är de bägge två. Det påstås, att det enda hon nå’nsin gett bort var en kruka med smör, som var kärnat av grädde, som en råtta dränkt sig i. Den gav hon till en församlingsfest. Jag vet inte hur det där med den dränkta råttan i grädden kom ut, men det gjorde det i alla fall.

— Men för att nu över den sega gåsen och den dränkta råttan återgå till våra små prästgårdsbarn, så känner jag mig allt mer och mer övertygad om att det är rara barn, som jag så gärna skulle vilja göra någonting för. Det skulle roa mig mycket att på ett grannlaga sätt få ta hand om dem en smula, sade Anne.

— Det tillfället yppar sig kanske förr än du tror, sade fröken Cornelia. — Nej, jag får väl bege mig på hemvägen nu. Marshall är nog hemma snart — han for tvärs över viken i dag — och på karlars sätt ska han väl ha mat, så fort han satt foten över dörrtröskeln. Det var synd jag inte fick råka de andra barnen. Var har du din doktor?

— Han är uppe vid Harbour Head. Vi har bara varit hemma i tre dygn, men under den tiden har han legat tre timmar i sin egen säng och ätit två mål mat i sitt eget hus.

— Ja, kära du, varenda en, som blivit sjuk under de senaste sex veckorna, har väntat på att han skulle komma hem igen, och det förstår jag så förinnerligt väl. När den där doktorn på andra sidan viken gifte sig med begravningsentreprenörens dotter, drog folk öronen åt sig och blev misstänksamma. Det såg inte bra ut. Du och din man måste snart komma ner till mig och berätta för mig om allt som ni upplevat under er resa. Ni har väl haft det förtjusande?

— Det har vi visst, det, sade Anne. — Det var många års drömmar, som gick i fullbordan. Den gamla världen är bedårande och underbar. Men vi återvänder mycket belåtna med vårt eget land. Kanada är det härligaste land i världen, tant Cornelia.

— Det har väl ingen människa tvivlat på, sade fröken Cornelia med känsla och övertygelse.

— Och den gamla Prins Edvards ö är den vackraste provinsen i hela landet, och Fyra vindar den vackraste fläcken på hela ön, skrattade Anne och blickade hänförd ut över den milda glans, som solnedgången spred över dalsänkan, hamnen och viken. Hon lyfte handen och pekade. — Aldrig såg jag i Europa någonting vackrare än detta, tant Cornelia. Men skall du verkligen gå nu? Barnen kommer att tycka det är så tråkigt, att de inte fått råka dig.

— De måste snart komma ned och hälsa på mig. Tala om för dem, att jag bakat, så att mitt pepparkaksskrin är alldeles fullt.

— Ack, tack! Senast nu vid kvällsvarden gjorde de upp om att de snart skulle komma och hemsöka tant. Men nu får de först lov att sätta sig in i skolarbetet igen. Tvillingarna ska få ta musiklektioner.

— De ska väl inte spela för metodistpredikantens fru, vill jag hoppas? frågade fröken Cornelia oroligt.

— Nej, de ska spela för Rosemary West. Jag var uppe i går afton och talade vid henne. En så’n söt flicka det är!

— Jaha, Rosemary bibehåller sig ganska bra. Hon är då ingen duvunge.

— Jag tyckte hon var mycket intagande. Jag har ju hittills aldrig varit vidare bekant med henne. Deras hus ligger så undangömt för sig självt, och jag har sällan sett henne annat än i kyrkan.

— Rosemary West har alltid varit omtyckt, fast ingen begriper sig på henne, sade fröken Cornelia. — Men hon har liksom alltid fått stå tillbaka för sin syster Ellen. Och den har då jämt tyranniserat henne — fastän i bästa välmening. Rosemary var förlovad en gång, ska du veta, med unge Martin Crawford. Hans fartyg led skeppsbrott utanför Magdalenaöarna, och hela besättningen drunknade. Då var Rosemary bara barnet — sjutton år. Men efter den olyckan blev hon aldrig mer som förr. Hon och Ellen har hållit ihop och vistats mest för sig själva i hemmet alltsedan moderns död. De båda systrarna har det rätt så bra i ekonomiskt avseende. Rosemary behöver inte ge några musiklektioner för att förtjäna. Hon gör det, därför att hon tycker det är roligt. De är på avstånd släkt med Leslie, som du kanske vet. Kommer Fords till våra trakter någonting i sommar?

— Nej. De ämnar göra en resa till Japan och blir troligen borta ett helt år. Owens nya roman skall tilldraga sig delvis i Japan. Det här blir den första sommaren, som den kära gamla drömstugan kommer att stå tom, sedan vi flyttade därifrån.

— Jag skulle mena, att Owen Ford borde kunna hitta på tillräckligt mycket här i Kanada att skriva om utan att behöva dra sin hustru och sina oskyldiga barn bort till ett hedniskt land som Japan, brummade fröken Cornelia. »Boken om livet» är det bästa han nån’sin skrivit, och allt det, som händer och sker i den, har han hämtat inte längre bort än här hemma i Fyra vindars hamn.

— Men det mesta av det stoffet hade han fått av kapten Jim. Och han åter hade samlat ihop det över hela världen. Jag tycker i alla fall, att Owens böcker är utmärkta.

— Ja vars, de är nog inte så oävna i sitt slag. Jag har föresatt mig, att jag ska läsa varenda bok han skriver, fast eljest har jag ju den principen, kära Anne, att läsning är ett fasligt slöseri med en tid, som kunde användas vida bättre. Jag ska minsann ta och skriva till honom vad jag tänker om det här japanska påhittet. Vill han, att Kenneth och Persis ska bli omvända till den hedniska läran? Så’nt har man sett förr, när själarna inte varit tillräckligt befästa i tron.

Med denna högtidliga utfästelse reste sig dröken Cornelia för att säga farväl. Susan gick för att lägga Rilla, och Anne satt kvar på verandatrappan under de nu framtindrande stjärnorna, tänkte tillbaka på gamla vackra minnen och upptäckte för väl hundrade gången hur vackert den stigande månen göt sin glans över Fyra vindars hamn.

III.

Barnen på Ingleside.

Mitt på dagen lekte barnen Blythe gärna i det höga, mjuka gräset i skuggan av den lummiga lönndungen mellan deras egen gård och Glen S:t Marys lilla sjö. Men när det började kvällas och skymningen föll, kunde ingen lekplats jämföras med den lilla dalen bakom lönnplanteringen. Den kunde just höra hemma i en saga, tyckte de, här var älvornas rike. En gång hade de suttit i Inglesides vindsfönster och blickat ut i det fina regndis med då och då frambrytande solglimtar, som avlöst det våldsamma åskvädret, och då hade de sett hur en praktfull regnbåge stod som en bro just över deras älskade plats. Och dess ena ända tycktes utgå från den punkt, där en liten vik av sjön sträckte sig inåt dalens mynning.

— Låt oss kalla den Regnbågens dal, sade Walter helt förtjust, och Regnbågens dal fick den också heta efter den dagen.

Utanför Regnbågens dal kunde det hända, att blåsten ven fram i häftiga ilar. Men in i dalen hittade bara milda fläktar. Små slingrande älvstigar löpte kors och tvärs mellan de med grön, sammetslen mossa klädda granrötterna. Vilda körsbärsträd, vilkas kronor under blomningstiden skimrade liksom i ett vitt ljusflor, växte över hela dalen, omväxlande med de mörka granarna. En liten porlande bäck med klargula blänk av bärnsten rann fram genom dalsänkan. Byns hus lågo just lagom långt bort för att inte störa idyllen; bara vid dalens övre ända låg en liten övergiven, nära nog fallfärdig stuga, som kallades »det gamla Baileyhuset». Där hade ingen bott på många år, men en vall av torv och sten, där gräset växte frodigt och högt, löpte runt omkring stugan, och innanför vallen utbredde sig en gammal trädgård, där barnen från Ingleside kunde hitta violer och tusenskönor och liljekonvaljer, som blommade långt efter det deras små systrar på de mera solbelysta markerna vissnat. För resten var trädgården nästan övervuxen av höga vitblommiga kumminstånd, som gungade och svallade likt ett skumkrönt hav under sommarens månskensnätter.

Söderut låg den lilla insjön, och på andra sidan begränsades utsikten av de purpurbruna skogarna i fjärran. Blott här och där, på någon hög kulle, sågs en enslig grå stuga blicka ned på byn och hamnen. Fastän Regnbågens dal på det hela taget låg så nära bebodda trakter, vilade det i alla fall över den en stämning av vildmark och skogsensamhet, som mycket tilltalade barnen på Ingleside.

Dalen var full av små trevliga sänkor i marken, och den största av dem var det tillhåll, som de allra bäst tyckte om. Nere i den sänkan växte en liten dunge av unga granar, och mellan deras stammar utbredde sig en liten ängsmatta, som sakta sluttade ned mot bäckens rand. Invid bäcken stod en silverbjörk, ett vackert träd med stolt och rak stam, som Walter givit namnet »Vita frun». Denna lilla sänka hyste också »Det älskande paret» — som Walter kallade en gran och en lönn, vilka växte så tätt intill varandra, att deras grenar på ett oupplösligt sätt flätat sig samman. Jem hade hängt upp en gammal rem med slädbjällror, som han fått av smeden i byn, på Det älskande paret, och så fort en liten vindkåre drog genom lövverket, klingade de små klockorna, alldeles som om en älvas hand satt dem i rörelse.

— Vad det känns trevligt att vara hemma igen! sade Nan. — Det är i alla fall så, att ingenstans i Avonlea finns det något ställe så vackert som Regnbågens dal.

Barnen voro i alla fall mycket förtjusta i Avonlea och dess många trevliga gårdar. Ett besök på Grönkulla var bland det roligaste de visste. Tant Marilla, mamma Annes fostermor, var mycket snäll mot dem; likaså fru Rachel Lynde, som nu på sin ålderdom fördrev tiden med att sticka stjärnor till vita täcken, vilka ju komme väl till pass, när Annes flickor skulle få sin hemgift och behövde »rustas ut». Där funnos också livade lekkamrater, morbror Davys barn och tant Dianas barn. De kände till alla de ställen deras mamma hållit så mycket av, då hon växte upp i det nära grannskapet till Grönkulla — den långa De Älskandes stig, som om våren gick fram längs en grönskande häck, full med skära vildrosor, den alltid prydliga gårdsplanen med sina almar, pilar och popplar. Skogsnymfens källa, som kvällde fram lika frisk och klar som förr i tiden. Mörka, speglande vågen, och Pil, pil susa! Tvillingflickorna brukade alltid få bo i det gamla gavelrummet en trappa upp, där deras mor residerat en gång för länge sedan, och tant Marilla kom ibland in mitt i natten, när hon trodde att de sovo för att helt förnöjd stå vid sängkanten och titta på dem. Men de visste alla, att hon var mest fäst vid Jem.

Jem var just nu ivrigt sysselsatt med att steka några små foreller, som han nyss fångat i sjön. Hans spis bestod av en del röda stenar, som han lagt i en ring, och inne i ringen hade han gjort upp eld. De redskap han förfogade över vid sin matlagning voro en gammal konservburk, som han bultat ut med en stor sten, så att den blivit flat och kunde göra tjänst som stekpanna, samt en gaffel med bara en enda klo. Men riktigt läckra måltider hade förut anrättats med de enkla hjälpmedlen.

Jem var född i Drömslottet. Alla hans syskon hade kommit till världen på Ingleside. Han hade vågigt rött hår som sin mamma och trohjärtade, ljusbruna ögon som sin pappa; han hade sin mors fina näsa och sin fars fasta mun med det humoristiska draget. Och han var den ende i familjen, som hade så pass välskapade öron, att de gillades av Susan. Men han hade ständigt en gås oplockad med Susan, eftersom hon inte ville höra upp med att kalla honom »lille» Jem. Det var ju direkt förolämpande, när man var tretton år gammal … Då hade mamma bättre förstånd.

— Nu är jag inte liten längre, mamma, hade han harmset utbrustit den dag han fyllde åtta år. — Jag är förfärligt stor.

Mamma hade suckat och skrattat och suckat igen. Men aldrig mer kallade hon honom »lille» Jem — åtminstone inte så att han hörde det.

Han var och hade alltid varit en duktig och pålitlig liten pojke. Aldrig bröt han ett givet löfte. Men han hade just inte lätt för att tala och uttrycka sig. Hans lärare tyckte inte, att han var någon lysande begåvning, men han var flitig och skötte sig bra. Han trodde aldrig på någonting, därför att en annan, om också fullt vederhäftig människa sagt det, han ville själv övertyga sig. En gång hade Susan sagt honom, att om han en frostdag med tungan slickade på låsvredet, som var av metall, skulle hans tunga fastna. Jem gjorde det genast — »för att se om det var sant». Han fann, att det var »sant», och sin vetgirighet fick han umgälla med flådd tunga flera dagar efteråt. Men Jem knotade ej över något lidande, som hans vetenskapliga forskningsiver beredde honom.

Genom trägna iakttagelser och ett ständigt experimenterande tog han reda på en hel del, och hans syskon beundrade den grundliga kännedom han ägde om deras egen lilla värld. Jem visste alltid var de vilda bären mognade först, var de första bleka violerna vaknade upp på sitt mossiga läger ur vintersömnen och hur många ljusblå ägg, som lågo i det eller det rödhakeboet inne i lönndungen. Han kunde spå med tusenskönans vita kronblad och suga honung ur rödklöver och grävde upp alla slags ätliga rötter ur jorden invid sjöstranden. Susan gick i daglig fruktan för att de skulle äta sig dödssjuka. Han visste var den finaste grankådan stod att finna, där den satt i klargula bollar på den mosslupna barken, han visste var nötklasarna sutto som tätast i nöthäckarna borta vid Harbour Head och var forellen bäst gick till i forsarna uppåt skogsåsarna. Han kunde härma varje vildfågels lockrop, varje fyrfotadjurs läte inne i skogsdjupets gömslen, och han kände till den bästa växtplatsen för varje vildblomma från våren till hösten.

Hans bror Walter satt under Vita Frun, med en diktbok liggande bredvid sig, men han läste ej. Han tittade än på de i grönt och luddigt vitt skiftande pilarna vid sjöstranden, än på en flock molntappar, vilka som små ulliga lamm vallades av vinden, som drev dem fram över Regnbågens dal. Hans stora, vackra ögon strålade av lycka. Walters ögon voro någonting för sig. Många längesedan svunna släktleds glädje och sorg, trofasthet, trängtan och ärelystnad talade ur deras mörkgrå djup.

Walter bråddes inte på sin släkt vad utseendet beträffar. Han liknade inte någon enda känd anhörig. Men han var det vackraste av barnen på Ingleside, med rakt svart hår och fint modellerade drag. Han hade ärvt sin mors livliga fantasi och lidelsefulla kärlek till allt skönt. Vinterns rimfrost, de första vårtecknen, sommarprakten, höstens yppighet — allt detta betydde mycket för Walter.

I skolan, där Jem intog en ledande ställning i sin klass, hade Walter inte något vidare anseende. Kamraterna tyckte, att han var en »morsgris» och bäst passade i flicksällskap, därför att han aldrig slogs och sällan deltog i den sport, som idkades på skolgården. Han föredrog att uppsöka någon fredad vrå och sätta sig där med en bok — allra helst en av kamraterna föraktad »poesibok». Walter tyckte om de stora diktarna och började ögna i deras böcker så fort han lärt sig läsa. Deras toner kommo strängarna djupt nere i hans egen själ att vibrera. En sådan musik kunde aldrig dö.

Walter närde vissa ärelystna planer på att en vacker dag själv bli skald. Det kunde gott och väl gå för sig. En viss farbror Paul — släkt var han inte, men gammal god vän — som nu bodde i det mystiska rike, som kallades »Staterna», var Walters förebild. Farbror Paul hade en gång varit en liten skolgosse i Avonlea, och nu läste man hans dikter överallt. Men skolpojkarna i The Glen visste inte av Walters drömmar och tysta förhoppningar, och inte skulle de ha blivit imponerade, om de gjort det. Men även om Walter aldrig utmärkte sig på fotbollsplanen, så hade han förskaffat sig en viss motvillig beundran på grund av sin förmåga att »lägga sina ord». Ingen i Glen S:t Marys skola kunde tala så ledigt och flytande som han — ja, »som den värste präst», utlät sig en gång en pojke. Därför fick han i regeln vara i fred, och kamraterna retades inte med honom eller gjorde narr av honom som de gjorde med de andra gossar, vilka ej voro roade av slagsmål och helst ville gå sin väg för sig.

De tio år gamla tvillingflickorna på Ingleside jävade alla vedertagna begrepp om tvillingars inbördes likhet. De voro inte det minsta lika varandra. Anne, som alltid kallades Nan, var mycket söt, med ögon som mörkbrun sammet och hår som mörkbrunt silke. Hon var en finlemmad och spenslig liten varelse — för resten munter och gladlynt till sitt väsen. Hon hade alls inga fräknar, vilket beredde hennes mamma en stor tillfredsställelse.

— Jag är så glad, att jag har åtminstone en dotter, som kan gå klädd i skärt, brukade Anne säga helt belåtet.

Diana Blythe, vars namn förkortades till Di, var mycket lik sin mor, med grågröna ögon, som alltid lyste med en särskild glans i skymningen — då tomtar och troll började röra på sig! — och rött hår. Det var kanske därför hon var sin fars speciella favorit. Hon och Walter voro mycket goda vänner. Di var den enda, för vilken han någonsin läste upp de verser han själv skrev; den enda, som visste, att han i all hemlighet höll på med författandet av en väldig hjältedikt i många sånger och med rim så gott som överallt. Hon bevarade alla de hemligheter han anförtrott henne och skvallrade inte ens för Nan. Och hon berättade alla sina egna hemligheter för honom.

— Har du inte snart fisken färdig, Jem? sade Nan och snusade i luften med sin lilla näpna näsa. — Jag blir så hungrig, när jag känner den goda lukten.

— Di ä’ nästan färdiga, sade Jem och vände skickligt på en av de i flottet fräsande forellerna. — Sätt fram brödet och tallrikarna, flickor. Walter, vakna upp!

— Så luften lyser i kväll, sade Walter med ett drömmande uttryck. Inte som om han föraktade nystekta foreller, nej för all del, men för Walter intog själens föda alltid första rummet. — I dag har blomsterängeln vandrat över jorden och kallat på blommorna. Jag kan ännu skymta hans blå vingar i skogsbrynet uppe på kullen.

— Jag trodde inte änglar hade kulörta vingar, sade Nan.

— De, som jag har sett, har alltid haft vita.

— Blomsterängeln har en fin skiftning. De är blekblå, alldeles som de lätta dimslöjorna i dalen. O, den som ändå kunde flyga! Det måste vara härligt.

— Man flyger ibland i drömmen, sade Di.

— Jag drömmer aldrig, att jag flyger så där på vanligt sätt, sade Walter. — Jag tycker, att jag liksom höjer mig upp från marken och svävar över gärdesgårdarna och träden. Det är gränslöst roligt, och jag tänker alltid: det här kan då omöjligen vara en dröm, det måste vara verklighet.

— Men så vaknar jag, rätt som det är, och det är rysligt sorgligt.

— Raska på nu, Nan, befallde Jem. — Duka!

Nan hade dragit fram gästabudsbordet — en ohyvlad planka — från vilket mången festmåltid, kryddad som inga andra rätter, hur kräsliga de än voro, avätits nere i Regnbågens dal. Plankan blev ett bord på så sätt, att man lade den över två stora, mossiga stenar. En bit urblekt, rödrutig vaxduk breddes ut, och några kantstötta tallrikar och öronlösa koppar, kasserade av Susan, sattes fram. Ur en bleckburk, dold inne vid en grans rötter, hämtade Nan fram bröd och salt. Bäcken lämnade en kristallklar dryck. För övrigt serverades det hela med en viss sås, bestående av frisk luft och ungdomlig aptit, som satte en utomordentlig piff på anrättningen. Att sitta i Regnbågens dal, som nu låg i halvt gyllene, halvt dimblå skymning, med luften full av granens och de andra trädens vårliga, balsamiska dofter, med marken strödd av smultronblommans vita stjärnor, med vindens sus, de små bjällrornas silverklara klang uppifrån de sakta vajande trädkronorna — att sitta i denna bedårande omgivning och därtill äta stekt forell och torrt bröd, det var en njutning, som denna världens store gott och väl kunde ha avundats dem, som nu fröjdade sig däråt.

— Var så goda och slå er ned, bjöd Nan, när Jem satte den fräsande »pannan» med forellerna mitt på »bordet». — Det är din tur att läsa till bords, Jem.

— Jag har väl jobbat tillräckligt med att fånga och steka fisken, sade Jem, som inte tyckte om att läsa till bords. — Låt Walter göra det. Han tycker det är roligt. Men gör det inte alltför vidlyftigt, Walter. Jag är hungrig som en varg.

Men Walter läste alls ingen bordsbön, vare sig lång eller kort. Det blev ett avbrott.

— Vad är det för några, som kommer gående där i prästgårdsbacken? sade Diana.