Isjungfrun

är översatt från engelska av Louise Bibin

Originaltitel: Imperial Splendour © 1982 Barbara Cartland

© 2016 SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711655276

1. Ebook-Auflage, 2016

Format: EPUB 3.0

SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com

Författerens förord

Medan Napoleon efter sitt intåg i Moskva väntade på en begäran om vapenvila från tsar Alexander uppfylldes den ryske självhärskaren alltmer av religiös extas. Han svarade att han inte ämnade förhandla så länge det fanns en enda fiendesoldat kvar på rysk mark.

Efter fem veckor hade Napoleon inget annat val än att dra tillbaka sin armé och börja det långa återtåget. Men det visade sig vara för sent.

Den fjärde november började snön falla, och två dagar senare sjönk temperaturen många grader under noll. Brist på mat och vinterutrustning och de ryska böndernas häftiga motstånd resulterade i att döda soldater, vapen och hästkadaver täckte långa sträckor av vägarna. En halv miljon av Le Grande Armée nådde aldrig hem till Frankrike.

I april 1813 abdikerade Napoleon och förvisades till ön Elba. När sedan Alexander kom till Paris blev människorna som galna, och hans eget folk tiggde honom om att acceptera titeln »Alexander Den Helige». Det var tsaren som i samband med erövringen av Wien först framförde idén om ett nationernas förbund.

Ryssarna återuppbyggde Moskva med samma pietet som de gjorde med Leningrad efter andra världskriget. Jag kunde vid mitt besök där 1978 själv se hur utomordentligt de lyckats återställa staden i sitt forna skick efter den fruktansvärda förödelse som tyskarna åstadkom vid belägringen 1941. Palatsen som blivit sönderskjutna av granater och sprängda av bomber reser sig nu i exakt samma majestätiska skönhet som när Katarina den stora lät uppföra dem.

År 1826 ansåg den berömde hertigen av Wellington att S:t Petersburg var »världens vackraste stad».

Hertig Armand-Emmanuel de Richelieu (1766-1822) innehade posten som generalguvernör i Nya Ryssland fram till år 1815. Efter kriget var han två gånger Frankrikes premiärminister under Ludvig XVIII.

Baletten »Sylfiderna» inledde den romantiska balettperioden och uppfördes i Paris i mars 1832, i London i juli och i S:t Petersburg i september samma år.

Den kostym som Lami bär med den långa, klockformade kjolen blev den allmänt förekommande ballerinaklädseln under denna period, och den används fortfarande. Eftersom den är så välkänd och jag vill att mina läsare ska få en klar föreställning om exakt hur Zoia tog sig ut, har jag med tjugo år tidigare lagt denna balett i S:t Petersburg.

Kapitel 1

1812

Hertigen av Welminster gick rakt genom rummet och drog bort gardinerna från fönstret så att han kunde se ut över Neva, en av världens kortaste floder.

I det bleka solskenet, som senare skulle bli förödande varmt, glittrade vattnet och speglade Peter-Paul-katedralens guldfärgade spira på den andra stranden, och hertigen kunde också se bastionerna på den borg som Peter den store hade låtit bygga.

Men för ögonblicket var inte hertigen intresserad av S:t Petersburgs skönhet som från början slagit honom med häpnad på grund av den utsökta arkitekturen – just nu tänkte han bara på att den ryska armén väntade på sin högste befälhavares order.

Hertigens funderingar avbröts av ett lågt utrop av protest.

– Har ni helt glömt bort mig? frågade en kvinnoröst. Jag är fortfarande här och längtar efter er!

Det gick inte att ta miste på inviten och den förföriska undertonen som låg bakom orden som uttalats på engelska men med stark rysk brytning. Hertigen vände sig om med ett leende på läpparna.

Det rådde inget tvivel om att prinsessan Katarina Bagration var mycket vacker, till och med en av de vackraste kvinnor han någonsin sett.

Där hon låg lutad mot de spetsprydda kuddarna med håret som föll ner över hennes vita axlar och de stora ögonen som verkade fylla hela hennes ansikte såg hon betydligt yngre ut än hon var i verkligheten.

Det fanns ett slags orientalisk mystik hos henne, en eggande charm, och när hon var klädd var hon parisiskt elegant. Hertigen tänkte att det inte alls var förvånande att tsar Alexander valt just henne till att spionera på honom – något som han hade varit väl medveten om ända sedan det ögonblick han anlänt till S:t Petersburg.

Hertigen var mycket erfaren i konsten att intrigera och hade utfört en hel rad av icke officiella diplomatiska uppdrag med sådan framgång att han inte alls blivit förvånad när premiärministern, lord Liverpool, hade skickat efter honom.

– Jag behöver er hjälp, Welminster, sa han. Och jag tror ni själv kan gissa er till vart jag vill att ni ska bege er.

– Till Ryssland? hade hertigen frågat.

– Just det! svarade premiärministern.

Utrikesministern lord Castlereagh, som just befann sig i samma rum, avbröt med att säga:

– Ta för guds skull reda på vad som är på gång, Welminster. De rapporter jag får är så motsägande att jag snart inte vet vad som är upp och ner på det där gåtfulla landet!

Irritationen i utrikesministerns röst var mycket tydlig, och hertigen kunde väl förstå hans missbelåtenhet.

Tsar Alexander hade inte bara förvirrat britterna utan även alla andra europeiska länder genom sitt sätt att uppträda under de senaste åren. Till och med Napoleon Bonaparte måste ursäktas för att han fann honom obegriplig.

Under de första åren av sin regering i seklets början hade han framstått som en skugglik, obeslutsam person. Nu hade Alexanders hela intresse koncentrerats på Bonaparte.

Korsikanens häpnadsväckande militära framgångar hade gjort hela Europa till ett getingbo.

Tsaren kunde inte bestämma sig för om han skulle ingå en pakt mot fransmännen eller fortsätta sin fars vänskapspolitik.

Napoleon hade faktiskt föreslagit tsar Paul, hans far, att Frankrike och Ryssland skulle dela på världen, men när Bonaparte sedan förkastade vänskapspakten skrev den ryske suveränen att han verkade vara »en av de värsta tyranner som historien upplevt».

Efter nederlaget vid Austerlitz, när den tjugoåttaårige tsar Alexander lett sin armé som dess överbefälhavare och sett den bli fullständigt tillintetgjord hade all hans dådkraft övergivit honom. Ensam hade han ridit iväg från slagfältet, suttit av och kollapsat under ett äppelträd där han gett vika för häftig gråt.

Trots att han försökte ursäkta sig själv genom att skjuta skulden på österrikarna led ryssarna ännu ett förödande nederlag vid Friedland.

Det var då Alexander till det ryska folkets häpnad undertecknade en »vänskapspakt» med fransmännen i vilken han lovade att delta i kontinentalblockaden mot England.

Detta hade gjort honom oerhört impopulär hos ryska folket som inte kunde tåla en hel rad nederlag efter alla Katarina den storas segrar.

Föregående år, 1811, hade Alexander lyssnat på sina underlydande och vägrat att skicka soldater att kämpa för fransmännen, och dessutom hade han vägrat att stänga ryska hamnar för neutrala handelsfartyg för att upprätthålla blockaden mot England.

– Jag kan inte låta bli att tänka, hade en känd brittisk general sagt till hertigen i London, att om det skulle bli en krigisk uppgörelse mellan Ryssland och Frankrike så blev nog Ryssland en munsbit för Napoleons armé!

Hertigen hade känt sig böjd att hålla med honom, men nu när han själv befann sig i Ryssland började han hysa vissa tvivel.

Dagen innan hade tsaren visat honom ett brev från greve Rostopchin, Moskvas guvernör. Han hade funnit innehållet ytterst övertygande. Guvernören hade skrivit:

Ert rike har två mäktiga försvarare – vidsträckta områden och klimatet. Härskaren över hela Ryssland kommer att bli formidabel i Moskva, fruktansvärd i Karzan och oövervinnlig i Tobolsk.

– Sluta tänka på krig, Blake, utropade nu prinsessan Katarina. Jag vet något som är betydligt intressantare att tala om!

Hertigen, som nu stod framme vid sängen, visste precis vad ett sådant samtal innebar, men i stället för att ge sig inför hennes läppars inviter svarade han:

– Jag tror det är dags för er att återvända till ert eget rum.

– Men det är ju ingen brådska!

– Jag tänker bara på ert rykte.

Prinsessan skrattade, ett lågmält, musikaliskt skratt.

– Ni är den enda man jag känner som är omtänksam – eller är det kanske så att jag tråkar ut er?

Det rådde ingen tvekan om att hon utgick från att detta var något helt otänkbart, och hertigen svarade nu med en ytterst liten glimt av sarkasm:

– Hur skulle jag kunna vara så oartig?

– Ni är mycket stilig, mon chèr, sa prinsessan, vilket alldeles för många kvinnor måste ha talat om för er. Jag älskar stiliga män – och ingen är väl en mer lockande älskare än ni…

Sedan hade hon gått över till franskan som om det var lättare för henne att uttrycka sig på det språket när hon talade om kärlek.

Franskan var överklassens språk i S:t Petersburg, och fransk kultur det förnämsta. När hertigen anlänt hade någon sagt:

– Allting är oätligt vid en middag om det inte tillagats av en fransk kock, ingen klänning är tillräckligt elegant om den inte kommer från Paris – ändå finns det ingen i hela den här stan som inte ser ner på Bonaparte och beklagar Lord Nelson!

– Ni är mycket vacker, Katarina! sa hertigen nu på franska. Men jag tycker ändå att ni borde lämna mig för resten av natten.

Prinsessan åstadkom ett förtrytsamt litet ljud. Sedan böjde hon sig fram för att visa upp sina nakna brösts utsökta former varefter hon lade sin hand på hertigens.

– Ni är alltför allvarlig, sa hon. Låt oss i stället vara glada och njuta av varandra. När allt kommer omkring – vad betyder egentligen Ryssland för er?

– En allierad, svarade hertigen. Även om det är en något vacklande sådan.

Katarina skrattade lågt och sa sedan:

– Berätta nu vad ni vill veta om er »allierade» så ska jag ge er de rätta svaren.

– Det är jag säker på, svarade han. Jag undrar bara vad de uppgifterna kommer att kosta mig!

Katarina skrattade igen. Hon var väl medveten om att hertigen visste precis varför hon valt just honom – varför hon flirtat så oblygt med honom ända sedan han hade anlänt till Vinterpalatset och varför kvällen innan en lönndörr öppnats i hans rum och hon helt oväntat dykt upp på tröskeln.

Men detta sista var inte helt med sanningen överensstämmande. Hertigen hade väntat henne även om han inte gjort det precis så som hon arrangerat sin entré.

– Ni vet förstås, hade lord Castlereagh sagt till honom i London, att tsaren engagerar de vackraste kvinnorna i S:t Petersburg för att spionera på vår ambassadör och alla andra sändebud vi skickar till Ryssland.

Han hade sett leendet i hertigens ansikte och tillagt:

– Fast jag förstår ju att det inte är någon nyhet för er, Welminster.

– Jag medger att det är något som har hänt i det förflutna, svarade hertigen. Men eftersom jag har hört talas om hur vackra kvinnorna är vid S:t Petersburgs hov så är den här uppgiften verkligen något jag ser fram emot!

– Men var försiktig! varnade utrikesministern.

– Med vad då? frågade hertigen. Med att avslöja statshemligheter som jag misstänker redan är kända i Ryssland eller med att förlora mitt hjärta?

– Det sistnämnda är något som jag inte ens har tagit med i mina kalkyler, svarade lord Castlereagh en aning ironiskt.

Hertigen hade väntat sig en förtrollerska, men han måste ändå ge tsaren en eloge för hans val av prinsessan.

Nu råkade det vara så att hertigen redan visste en hel del om Katarina Bagration. Hon var halvt ryska, halvt polska och hade gift sig när hon var tjugo med en general som var betydligt äldre än hon själv.

Eftersom hon hade kungligt blod i ådrorna hade hon och hennes make tillträde till de högsta kretsarna inom det ryska hovet. Hon var både utsökt vacker och mycket intelligent, och spår av en avlägsen mongolisk stamfader gav henne en lätt air av orientalisk mystik som gjorde henne annorlunda än alla andra vackra kvinnor.

Det var tsaren som hade beordrat sin utrikesminister att använda denna lockande och förtjusande unga kvinna som spion.

Hertigen kände till vad som hänt vid Katarinas första uppdrag. Hon hade blivit ombedd att göra sig bekant med greve von Metternich, Österrikes delegat i Dresden som de ryska diplomaterna i Wien ansåg var av betydligt större betydelse än hans ungdom och oerfarenhet kunde tyda på.

Greve von Metternich, som då närmast var en okänd ung man, beskrevs i Kremls hemliga arkiv som förtrolig vän till kejsaren av Österrike och den som i första hand bar ansvaret för Thugots fall.

Prinsessan Katarina, ung och vacker men med en listig hjärna bakom det barnsliga ansiktet, hade besökt legationen i Dresden, och när lakejen öppnade dörren råkade just greve von Metternich passera genom hallen.

Han väntade på en av de kungliga kurirerna som var på väg med allvarliga nyheter.

Inramad av solskenet fick han i den dunkla hallen plötsligt syn på en utsökt vacker liten gestalt. Prinsessan bar en av de florstunna, nästan genomskinliga muslinsklänningar som var på modet just då, och där hon stod i silhuett mot solljust syntes hennes figur som en klassisk marmorstaty.

Greve von Metternich stod som trollbunden. Efteråt sa han till en av sina vänner som hade berättat det för hertigen:

– Hon var som en underbart vacker, naken ängel!

I det ögonblick blev den unge österrikaren och den ryska hemliga agenten kära i varandra.

Deras passion var så häftig och allt uppslukande att hela Dresden talade om den.

Hertigen hade lärt sig att spara på all information han fick om människor, i synnerhet inom diplomatvärlden, och så fort han blev presenterad för Katarina i Vinterpalatset mindes han sig ha hört att hon tre månader efter att hon träffat greve von Metternich kom underfund med att hon väntade barn.

Det hade tisslats och tasslats en hel del om saken, och spekulationerna om vad som skulle hända hade varit åtskilliga.

Hertigen erinrade sig också att det kommit en befallning från tsaren som ville skydda sin vackra agents rykte till varje pris. Slutet på visan var att barnet överlämnades till greve von Metternichs tålmodiga och ytterst förstående hustru. Helt utan samvete för det kärleksbarn han var far till kunde greven ogenerat fortsätta sin förbindelse utan att riskera att det blev någon skandal utåt.

Tio år senare var hertigen säker på att Katarina till följd av sina framgångar hos den förnämste diplomaten i Europa utvaldes av tsaren till att vinna ännu en triumf, nämligen över honom själv.

Han var säker på att det inte förbigått den effektiva ryska hemliga polisen att han var oerhört kräsen när det gällde kvinnor och att han var den mest eftersökte ungkarlen i England. Hans kärleksaffärer kunde ha fyllt många hyllmetrar i de diplomatiska arkiven.

Samtidigt fann han Katarinas erfarenhet och hennes sofistikerade kärlekskonst mycket angenäm. Hertigen var själv mycket hänsynslös när det gällde hans egna intressen.

Om han blivit uppsökt av en kvinna som inte attraherade honom eller av en, som inte tilltalade hans kräsna smak när det gällde kärlekskonsten, skulle han inte ha dragit sig för att kasta ut henne ur sängen och låsa dörren om sig. Men Katarina hade tilltalat honom sensuellt, och i likhet med många andra män hade han funnit hennes kropp oemotståndlig.

Medan den passion de kände för varandra slog ut i full låga i den stora förgyllda sängen i det franskinspirerade rummet som var fyllt av ovärderliga tavlor som Katarina den stora hade låtit skaffa från Frankrike tänkte hertigen att hon var kvintessensen av allt det som utgjorde kultur.

När hon fångat greve von Metternichs hjärta hade hon varit mycket ung, och kanske hade han varit hennes första älskare efter att hon gift sig. Men nu, tänkte hertigen, hade hon slagit ut i full blom och blivit en kvinna som både väckte en oerhörd beundran och en häftig fysisk åtrå.

Hertigen var road av deras orddueller, provokativa och humoristiska, även när hon använde all sin kvinnliga list för att göra honom till sin slav.

Nu när han betraktade henne med sina grå ögon lutade hon sig bakåt mot kuddarna, och med sina små händer drog hon upp lakanet över sin nakenhet ända till hakan.

Det låg något ungdomligt och blygsamt i rörelsen, ändå var det samtidigt en medvetet förförisk handling, och hertigen uppskattade det som ett rent artisteri.

– Vad tänker ni egentligen på när ni inte »arbetar», Katarina? frågade han.

Ett kort ögonblick betraktade hon honom tveksamt, sedan försökte hon inte ens låtsas omedveten om den verkliga meningen bakom hans ord.

– Just nu tänker jag bara på er, sa hon mjukt. För det finns ingen anledning att tänka på mig själv just nu!

Det var ett svar som avslöjade subtiliteten hos henne, tänkte han. Vem annan än sig själv skulle hon tänka på när hon inte agerade på tsarens order? Hennes passionerade ryska natur var ett allt uppslukande subjekt.

Hertigen kastade en blick på den guld- och diamantprydda klockan som stod på spiselfrisen. Det var bara en av hundratals vackra ur som prydde de stora rummen i Vinterpalatsets tre våningar. Uren hade ingått i Peter den stores kollektion.

– Klockan är fem, sa han. Om fyra timmar har jag lovat att äta frukost med tsaren. Till dess har jag tänkt sova, Katarina.

Det fanns en bestämd klang i hans röst som gjorde att hon förstod att det inte skulle löna sig att diskutera med honom. Hon log i stället och reste sig upp ur sängen som om hon varit helt omedveten om sin nakenhet och gick bort till den stol över vilken hon slängt den spetsnegligé hon haft på sig när hon kommit in i rummet.

Hon hade visserligen fött ett barn, men hennes krop var fortfarande en naken ängels, precis som Klements von Metternich hade beskrivit den.

Insvept i negligén stack hon sina små fötter i ett par pärlbroderade sammetstofflor.

– Sov gott, min älskade engelsman! sa hon. Jag ska räkna timmarna tills jag får kyssa er igen!

Hon gav honom ett blixtrande leende som gjorde hennes ansikte än mer förtrollande och gick sedan rakt genom rummet och vidrörde panelen i den bortre väggen. Den gled upp, och utan att se sig om steg hon in i den mörka öppningen. Sedan gled panelen igen bakom henne.

Hertigen satt orörlig ett ögonblick men lade sig sedan i sängen och slöt ögonen. Fast han upptäckte att den sömn han åstundat undflytt honom.

Hans hjärna arbetade fortfarande, och återigen tänkte han inte på Katarina och den eld de tänt hos varandra utan på Ryssland och Frankrikes Grand Armée, så oerhört imponerande med sina 600.000 man.

Samtidigt tänkte han på att en tredjedel av soldaterna var ovilliga tyska tvångsenrollerade från besatta områden.

Det första han fått veta när han kom till S:t Petersburg var att Alexander blivit fullständigt häpen när han hade fått höra att Napoleon var på väg mot Rysslands gamla heliga huvudstad. Han hade aldrig kunnat drömma om att kejsaren verkligen skulle försöka marschera mot Moskva, och tanken på det oundvikliga blodbadet skrämde honom.

Från rysk synvinkel var det enda goda i hela historien att inte tsaren själv skulle leda de ryska arméerna, tänkte hertigen.

Hans rykte som militär ledare hade blivit så skamfilat att också nu varje motgång tillskrevs honom. Eftersom hans syster blivit desperat hade hon tillskrivt honom på ett sätt som ingen annan skulle ha vågat:

För guds skull, bestäm Dig inte för att själv ta kommandot. Ingen tid får förloras, för nu gäller det att ge arméerna en ledare som de har förtroende för. När det gäller Dig kan Du inte inspirera dem till några stordåd.

Egendomligt nog hade Alexander lyssnat till hennes vädjan och lämnat armén.

Han hade rest tillbaka till Moskva och sedan till S:t Petersburg. Överallt hörde han kritik av Överkommandot, och överallt ropades det på Kutuzov vilkens blotta namn hade en magisk makt över folket.

Alexander hade emellertid ingen tilltro till general Kutuzov. Han betraktade honom som en figur från ett annat sekel, men ändå beslöt han sig för att böja sig för folkets vilja och sa till hertigen vid dennes ankomst:

– Folket vill ha honom! Jag har tillkallat honom. Själv tvår jag mina händer när det gäller hela den här affären!

Hertigen förstod att han kände sig sårad över att bli mer eller mindre satt ur spel till förmån för en sextiosjuårig general som var lat, fräck och okunnig när det gällde modern krigföring.

Andra personer i palatset informerade emellertid hertigen om att Kutuzov trots sina brister hade det sunda förnuft som lång erfarenhet ger.

– Han är långsam men ihärdig, sa en äldre statsman. Trög men skarpsinnig, okänslig men slug.

All denna information vidarebefordrade hertigen i kod med en kurir till London.

Han hoppades med ett av sina gäckande leenden att premiärministern och utrikesministern skulle vara i stånd att få ut något av det.

– En sak med Ryssland är att det oväntade alltid händer, sa han till sig själv, och det är åtminstone inget enformigt liv man behöver leva här!

Egentligen njöt han av det hela på sitt eget ganska cyniska sätt, och med den tanken i huvudet somnade han.

*

Klockan nio blev hertigen insläppt i tsarens privata våning.

För att komma dit fick han gå som han själv tyckte flera mil genom de vackraste rum han sett i hela sitt liv. Ändå hade han varit förberedd på det mesta, för historierna om S:t Petersburgs skatter och byggnadernas skönhet hade det berättats mycket om i London.

Det var den extravaganta kejsarinnan Elisabet som låtit riva det ursprungliga Vinterpalatset av trä, byggt av Peter den store, och hennes favoritarkitekt Bartolomeo Rastrelli hade på åtta år uppfört ett nytt med 1050 rum, 117 trappor och 1786 dörrar.

Kejsarinnan Katarina beställde när hon kom till makten ett sommarpalats som skulle utkonkurrera Versailles, och i S:t Petersburg hade hon lagt ytterligare tre byggnader till det enorma Vinterpalatset som vi känner som »Eremitaget».

Mellan de två byggnaderna låg gårdar som var uppvärmda på vintern och där sällsynta fåglar fladdrade omkring bland träd och buskar.

Kejsarinnan hade instruerat sina sändebud i Paris, Rom och London att hålla utkik efter konstfynd, och de köpte in många fina verk av stora konstnärer som Rembrandt, Tiepolo, Van Dyck och Poussin åt henne.

Hertigen kastade bara hastiga blickar på dessa magnifika konstverk, för hans tankar var fortfarande upptagna av Bonapartes framryckning i Ryssland.

Det skulle vara en tragedi om alla dessa konstverk skulle gå förlorade för eftervärlden, tänkte han för sig själv.

När han slutligen kom fram till tsarens privatvåning saluterades han av vaktposterna som utgjordes av grenadjärer från det Gyllene Gardet, utvalda på grund av sin längd från alla regementen som förde det ryska björnskinnet. De var verkligt imponerande i vita byxor och benkläder, svart vapenrock med guldgaloner på ärmuppslag och krage, korta skört, kantade i rött och guld samt framtill patronväskan broderad med den ryska dubbelörnen.

Hertigen fann att tsaren väntat på honom. Lång, ljushårig och ovanligt stilig som denne var kunde man lätt förstå att det ryska folket betraktat Alexander som en slags sagokung som kommit för att rädda dem ur deras armod.

När han vid tjugofyra års ålder varit på väg till sin kröning hade ändå något ljushuvud i St. James sagt:

– Framför sig hade han män som mördat hans farfar, han eskorterades av män som mördat hans far och bakom sig hade han män som inte ett ögonblick skulle tveka att mörda honom själv!

Hertigen hade hört från en av tsarens närmaste vänner att Alexander, när han fått vetskap om faderns grymma död brustit i gråt.

– Jag är inte tillräckligt stark för att regera, hade han snyftat till sin hustru. Låt någon annan få ta min plats i stället…

Hertigen hade börjat undra om inte visionen av tsar Pauls misshandlade kropp spökade i tsarens drömmar. Han var väl medveten om att ryssarna kunde lida svåra själskval på ett sätt som kanske inte män av andra nationaliteter var i stånd till.

Han hade känt tsaren personligen i några år, och han var medveten om att han ofta var deprimerad och led av en inre plåga som säkert bara skulle förvärras med åren.

Som han borde ha väntat sig såg tsaren denna morgon mycket bekymrad ut och talade på ett sätt som nästan var hysteriskt.

– Dåliga nyheter – mycket dåliga! sa han efter att ha hälsat på hertigen.

– Vad då för nyheter, ers majestät? frågade hertigen.

– Att Bonaparte fortfarande marscherar mot Moskva!

Tsaren lät som om han knappast var i stånd att uttala orden. Han suckade och tillade:

– Gudarna vet om det är sant. Ärligt talat så verkar ingen veta vad som egentligen är på gång.

Hertigen blev inte alls förvånad över detta konstaterande. Kommunikationerna mellan armén och tsaren var närmast obefintliga.

De slog sig ner för att äta frukost. Medan de åt citerade tsaren hela tiden stycken ur bibeln i stället för att tala om vad som hände med trupperna under Kutuzovs ledning. När hertigen betraktade honom förvånat förklarade han:

– I går fick jag reda på att min barndomsvän prins Alexander Golitzen är en förrädare!

– Men det är väl ändå omöjligt! utbrast hertigen som också kände prinsen.

– Jag försökte låta bli att tro på det som berättades för mig, sa tsaren med dämpad röst, men min informatör säger att han håller på att bygga ett nytt palats där han ska kunna ta emot Napoleon.

– Men ni tror väl ändå inte på sådana rövarhistorier? frågade hertigen.

– Jag begav mig genast iväg till Golitzen och frågade honom rakt på sak varför han börjat bygga ett palats i så dåliga tider.

– Vad svarade han då? frågade hertigen.

– Prinsen svarade: »Ers Kejserliga majestät behöver inte frukta en invasion om ni bara tror på den gudomliga försynen».

Hertigen höjde på ögonbrynen men sa ingenting, så tsaren fortsatte:

– Sedan sträckte sig Golitzen upp till en bokhylla och tog ner en tjock bibel. Den gled emellertid ner på golvet och öppnade sig på den sida där psalm 46 finns…

Tsaren gjorde en konstpaus, och hertigen sa:

– Jag är rädd att jag inte minns just den psalmen.

– »Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden», reciterade tsaren.

Hans röst hade djupnat och lät imponerande när han tillade:

– Golitzen övertygade mig om att detta, att bibeln föll upp just där, var ett tecken från Gud!

– Jag hoppas prinsen hade rätt, sa hertigen torrt.

– Det är jag säker på! sa tsaren. Hela natten har jag läst bibeln och mediterat över Gud och vår situation. Jag tror att vi ska bli räddade.

Hertigen hade svårt att låta bli att säga att ryssarna sannerligen behövde hjälp av den Allsmäktige eftersom de inte hade mycket att hoppas på från sin armé.

Innan han lämnade England hade han sett en rapport från dr Clarke, en engelsman som besökt vapenfabriken i Tula några år tidigare, det vill säga 1810, och blivit häpen över den inkompetens han sett prov på där.

I hans rapport stod följande: