Luddes första cup

Illustrationer av Jens Ahlbom

SAGA Egmont

Luddes första cup

ISBN: 9788711504949

1. e-bogsudgave, 2017

Format: EPUB 3.0

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

lindhardtogringhof.dk

Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont

Bussen som svängde in på Tre Grisars kundpar-kering var stor och röd.

Hela Rävinge IF:s nittiolag hade väntat länge.

Utom Henry förstås.

Rävarnas tränare Hugo tittade på klockan och suckade.

– Har Henry försovit sig nu igen? Och Boston-Gurra också!

– Hjälp, hjälp, skrek Lillen. Nu har vi ingen målvakt.

Han tittade på klockan och suckade:

– Synd att min pappa är på sjön. Annars kunde han ha hoppat in. Han har jättelånga armar.

Lillen brukade ofta tala om sin pappa när de andra killarna i laget hörde på. Han ville inte att hans pappa skulle bli helt bortglömd, bara för att han inte sett en enda träning eller match sedan Rävarna började spela i augusti förra året. Många andra pappor var med. Alldeles för mycket, tyckte somliga.

Men i samma ögonblick som busschauffören stängde av motorn kom Boston-Gurra cyklande på en tandem med Henry där bak.

– Jag behöver inte trampa. Cykeln går av sig själv, skrek Henry som hade sin fotbollsväska i famnen.

Hugo visslade förtjust och gick fram och sparkade på tandemcykelns framdäck.

– Juste hoj!

Boston-Gurra såg lycklig ut.

– Den fick jag när jag gick i pension vid nyåret. Om jag inte hade varit en så viktig del av Rävarna IF, nämligen assisterande tränare, kunde jag ha cyklat ända till Hudiksvall.

Alla i laget skrattade. Boston-Gurra pratade jämt så fint, men så hade han också varit studierektor i Rävingeskolan.

– Cykla till Hudiksvall. Då hade ni inte varit framme förrän nästa påsk, fnissade Ramona, Luddes mamma. Hon hade ryggsäck och toppluva och karta i handen.

Ludde själv hade inte sagt någonting på minst en timme, fast han var glad och spänd inuti kroppen. Ludde pratade aldrig i onödan, inte ens när viktiga saker skulle hända. Som nu.

Han skulle åka på sitt livs första fotbollscup och han brydde sig nästan inte alls om att hans mamma hade en så gammal mössa. De andra mammorna var barhuvade.

Men Ramona hade faktiskt inte åkt med en fotbollsbuss förut, så hon kanske inte kände till att där fanns både varme och toalett. Man kunde till och med fälla ryggstödet på stolen bakåt med en liten spak.

Alla pojkarna i laget gick i Rävingeskolan, några i 1 a och några i 1 b. Men Henry gick i tvåan fast han bara var sju år som de andra. Henry bodde hos sin farfar Boston-Gurra, därför att hans föräldrar omkommit i en olycka när Henry var liten.

Äntligen kom Ludde på något smart att säga.

– Tur, sa han till Lillen, att cupen är just nu på påsklovet. Annars hade vi ju inte kunnat åka, för då hade vi gått i skolan.

Lillen himlade sig.

– Det är ju därför det heter påskcupen, sa han. För att det är på påsklovet.

Nu hoppade busschauffören ner på marken. Hon var liten och hade långt svart lockigt hår och solglasögon.

– Skall ni stiga på någon gång? frågade hon. Vi skall åka långt.

Hugo log mot henne.

– Jag fattar vinken, sa han och sedan vände han sig mot laget:

– Jag ställer mig här i dörren och sätter ett kryss i min lista för var och en som stiger in i bussen.

Men väskorna får ni först slänga in i bagageluckan, grabbar.

– Jag är ingen grabb, mumlade Ramona när hon kastade in sin svarta sammetsbag med gula tofsar i bagageluckan. Hon kastade en orolig blick efter den, för hon hade köpt den när hon tågluffade i Indien. Ingen annan i Rävinge hade en sådan väska, kanske inte någon annan i hela Sverige.

Alla gjorde precis som Hugo sa. Det brukade bli bäst.

Plötsligt var bussen nästan full.

– Men var är Boston-Gurra nu då? ropade Hugo.

Inget svar.

Hugo gick in i bussen och höll mikrofonen nära munnen medan han viskade med hemlig röst:

– Är det någon som sett Boston-Gurra?

– Han är och köper snus, föreslog Babsan, Stures mamma.