En diktsamling av Karin Boye
AB Svenska Ljud Classica, 2014
Ingenstans
Valborgsnatt
Ni ropar på människor
Kerub
Den stunden
Nattens djupa violoncell
Ja visst gör det ont
En stillhet vidgades
Du är fröet
Kunde jag följa dig
Blonda morgon
Mogen som en frukt
Avsked
Nu vet jag
Min hud är full av fjärilar
Trädet under jorden
Ögonen är vårt öde
Bekännelse
Bön till solen
Unga viljor viner
Porten
Idyll
För den stora förödmjukelsens timme
Bål
Osårbar
Kunskap
Martall
Munnarna
Havsbön
Den vägen är smal
Ökenvandraren
Din värme
Legend
Evighet
Fragment ur Alkman
Goethe: Salig längtan
Rilke: Ängeln
Rilke: Den siste greven av Brederode räddar sig..
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.
Ur alla marker springer bäckar och källor.
Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror
dess sakrament.
Och rymderna svämmar över av heliga floder.
Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta
av vita exstaser.
Men ingenstans, ingenstans...
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.
Sent omsider står jag vid ödenas berg.
Runtomkring som ovädersmoln
skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,
svartvingade,
fosforögda.
Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.
Stannar jag fredlig här vid foten av berget,
då rör mig ingen.
Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,
själv blott ett vilset öga.
Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.
För den som tar de stegen
blir livet saga.
Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.
Själv intet,
själv förlorad i stormen
slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.
Ni ropar på människor av stora mått. Vad ger stora mått åt en människa?
Att bli till intet och glömma sig själv för det som är större än hon.
De obotfärdiga ropar. De själva skulle växa till jättar
den stund de böjde sina knän i skuggan av de väldiga tingen.
Men höj era röster tills gudarna vaknar, tills nya gudar reser sig och svarar!
När ingen frågar efter människor mer, då står era människor här.
Också du, som våndas under allas klander,
också du är kallad till din plats bland keruberna -
med lejonfötter, med solvingar,
med vördnadsbjudande människohuvud:
djur-ängel.
De ropar efter dig: "Oren, oren!"
Därför att de aldrig drabbades av renhet.
Låga, samla dina gnistor ur vråarna,
ässjan väntar, och hammaren som smider dig till blixt
skall lära dig blixtens snabba renhet
och ditt namn bland keruberna.
Ingen andlös sommarnattshimmel
når så långt in i evigheten,
ingen sjö, när dimmorna lättar,
speglar sådan stillhet
som den stunden -
då ensamhetens gränser plånas ut
och ögonen blir genomskinliga
och rösterna blir enkla som vindar
och ingenting mer är att gömma.
Hur kan jag nu vara rädd?
Jag mister dig aldrig.