Illustrerad av
Eva Eriksson
Saga Egmont
En ettas dagbok
Copyright © 1982, 2017 Viveca Lärn og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711504970
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
Idag hände det något mycket märkvärdigt. Det är därför jag har börjat skriva i denna nya dagbok som är gul. Egentligen hade jag tänkt vänta tills jag börjar skolan om tre dagar. Det är tyvärr omöjligt.
Idag har jag blivit skriv-maskins-ägare. En skriv-maskins-ägare är en person som äger en skrivmaskin och det gör jag. Jag gick gatan fram och tänkte på en viktig sak. Jag tänkte på att Roberta aldrig mer ska få låna mina tuschpennor, eftersom hon inte sätter på locket på dem.
Roberta är nio år och jag har känt henne i nio dagar. Hon är nyinflyttad. En dag när det regnade var hon utelåst. Då ringde hon på hos oss och bad att få en smörgås.
”Det var värst”, sa min mamma.
Men när jag gick gatan fram fick jag syn på en container. En trevlig full container som jag genast klättrade upp i. Jag hade det härligt, tills en gubbe skrek att jag skulle ge mig iväg och det på momangen.
När han hade gått hittade jag många intressanta saker: en skrynklig termos (blå). En tidning med smet (gul). En halv moped (grön). Och det bästa: en rosa skrivmaskin. Brigitte står det på den. Jag kan nämligen läsa, men det kan många som börjar i ettan.
Mamma tvättade Brigitte med djungelolja för att jag inte ska få pest.
Det fattas en bokstav i min skrivmaskin. Det där randiga djuret kan jag inte skriva om. Men det finns så många andra trevliga djur. Gula marsvin till exempel.
Nu undrar nog en och annan hur jag kan få in min gula dagbok i skrivmaskinen. Det kan ni gärna undra.
Ettor är små kryp med benen i kors, säger Roberta. Hon har berättat massor av hemska saker om skolan. Man måste äta all mat på tjugo minuter. Man måste ha mockasiner och tala högt. Man måste snyta sig själv. Om man behöver gå på toaletten, ska man räcka upp en hand.
”Går det över då?” frågade jag Roberta.
Hon bara stönade. Förut bodde Roberta med sin mamma och pappa och lillebror Fridolf i ett eget stort hus på andra sidan torget. Men nu bor Roberta och hennes mamma i samma uppgång som jag. Roberta har randigt brunt hår och små gröna ögon och hon vet allt om skolan.
”Stackars Mimmi”, säger hon. ”Tänk att du ska börja i ettan. Det är otur, för du får Rakel Karlsson till fröken och hon har ingen häl. Och så är hon så sträng, att du inte får vrida huvudet så här mycket ens.”
Och så vrider Roberta så lite på sitt huvud att det knappt märks.
”Vad gör Rakel Karlsson om man vrider på huvudet?” frågar jag.
”Du skulle bara veta”, säger Roberta och spärrar upp sina gröna ögon.
Men veta får jag inte.
Ibland är Roberta snäll. Idag fick jag följa med henne och hennes mamma och bada. Jag fick låna Robertas gamla badring, eftersom jag bara kan simma med en fot i botten.
Min mamma säger att jag ska strunta i vad Roberta säger om skolan, för i skolan är allting roligt.
”Ho ho ho”, skrattar min pappa då. ”Varför slutade du då mitt i en termin och liftade till Rom?”
”I Första Klass är allting roligt”, säger min mamma och blänger.
Sen satte hon sig på balkongen och badade fotbad. Jag satt bredvid och räknade bilar. Då kände vi en härlig doft av lasagne och störtade ut i köket, så bubblorna sprutade om mammas tår. För sent.
”Jag trodde ni hade ätit”, sa pappa.
Lasagne är hans hemliga last. Så mamma och jag gick till gatuköket och jag fick min älsklingsrätt: ostburgare med rosa räksallad.
”Det får inte bli en vana”, sa min mamma.
”Det får inte bli en vana”, sa min pappa när vi kom hem och han såg min mat.
De är mycket ängsliga att roliga saker ska bli vanor.
”I skolan får du vänja dig vid vanor”, säger Roberta. ”Lever varje dag.”
Varför säger hon det, när hon vet att jag avskyr lever? Detta är mat jag tycker om: ostburgare, räksallad, bläckfisk, popcorn, musslor, lasagne, rädisor, filmjölk och glögg.
I morgon börjar skolan.
Klockan tio skulle vi vara i skolan. Nervös och nybadad och eländig var jag.
Vad hände vid frukosten?
Mamma hällde ut mjölk på bordet. Hon hällde kaffe i sockerskålen. Hon lade in morgontidningen i kylskåpet och stoppade radion i ugnen. En grön strumpa hade hon på sig. Och en brun.
”Är du nervös på något sätt?” frågade pappa till slut. ”Det är väl inte du som ska börja skolan.”
Sen ilade han iväg till posten med brödsmulor i mustaschen.
”När jag började i första klass hade jag vita knästrumpor …” började mamma och såg drömmande ut.
”Det heter inte första klass. Det heter ettan!” skrek jag.
Hon såg förvånad ut.
Skolan var stor och platt och gul. Den luktade skumt inuti. Mammas näsborrar började darra som på en häst.
”Å precis så här luktade det …”
”… när jag började i första klass”, viskade jag och tryckte hennes hand.
Nästan alla höll sina mammor eller pappor i handen. Utom Björn som stod med händerna i fickorna och tummarna utanför och såg säker ut. Björn känner jag från lekis. Och det var fler därifrån i högen som väntade i korridoren utanför ettans klassrum. Linda och Janna och Jorma. Men jag suckade när jag tänkte på Anders, min bästis i lekis. Han har flyttat till Stockholm nu. Jag har fått kort från honom. Han går på Skansen varannan dag och på Gröna Lund varannan dag. Om det blir någon tid över åker han upp i Kaknästornet. Så han har inte tid att gå i skolan.
Men plötsligt pep Linda: ”Det är fröken, hon som kommer nu.”
Jag tittade på mina skor. Jag ville vänta så länge jag kunde med att se på Rakel Karlsson.
Roberta hade beskrivit henne precis: ”Rakel Karlsson har långt svart rakt hår, stor näsa, gula tänder och ingen häl, men säg inte det till din mamma.”
Till slut måste jag titta upp. Dörren till klassrummet var öppen nu och därför flödade hela korridoren av solsken. Och mitt i solen stod en gyllene fröken och log. Hon såg ut som en ängel. Hon hade kort gult ulligt hår som stod som en sky kring huvudet. Hon hade vit sjömansklänning och små tjocka snälla ben i gula sandaler. Hon hade fräknar på händerna och var mycket, mycket liten.
Min mage blev helt snurrig när vi fick gå in och sätta oss var vi ville. Mina fötter var kalla, men händerna heta. Jag tittade på mamma. Hon stod ordentligt vid väggen i blå strumpor och tittade på den stora gröna tavlan.
Välkomna Till Ettan Önskar Stina Svensson stod det.
Jag var rädd att min mamma skulle ropa någon dum sak, men det gjorde hon inte.
Men fröken ropade. Upp oss. Det heter så.
”Björn Axelmyr!!!”
”JAA”, skrek han.
Så fortsatte det. Men min röst låste sig såklart.
”Är inte Mimmi här?” sa fröken igen och tittade runt.
”Jo här!” sa jag och alla skrattade högt (mamma med – det ska jag tala med henne om sen, tänkte jag). Alla skrapade med sina stolar och så kom rektorn in. Han hade glasögon och talade och talade om lever och om lever och om lever igen. Roberta hade fel om Rakel Karlsson, men rätt om lever.
Roberta kom hem till mig och vi drack fyra glas saft var (fast hon drack fem). Hon får inte dricka saft hemma, för hennes mamma är tandläkare.
”Varför hittade du på det där med Rakel Karlsson?” frågade jag.