Översättning Annika Preis
SAGA Egmont
Hemsökelsen
är översat från engelska av Annika Preis efter
Affliction
Copyright © 1992, 2017 Fay Weldon og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711739747
1. e-bok version, 2017
Format: EPUB 2.0
SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com
”Annette”, sade Spicer till sin hustru, ”jag kan tyvärr inte följa med dig till mödravårdskliniken i kväll. Du får ursäkta.”
”Men varför inte, min älskling?” frågade Annette.
”För att jag har viktigare saker att ta itu med.”
”Vad kan vara viktigare än vårt barn?”
”Jag till exempel”, sade Spicer, lämnade resten av frukosten och åkte till sitt arbete utan att ens ropa hej till Susan (tretton år), Annettes dotter i hennes tidigare äktenskap eller till Jason (elva år), sin egen son i sitt förra äktenskap. Han kysste inte heller Annette adjö som han annars brukade göra. Tio års vana hade brutits och äktenskapets växlar lades om.
Annette fortsatte med sina hushållsgöromål och ringde efter en timme upp Spicer på kontoret. Spicer var direktör på Horrocks & Sons, Wine Imports, grundad 1793. Han var en lång och välväxt man på trettionio år med breda axlar och kantig haka och fick ofta höra att han var lik filmstjärnan Harrison Ford. Annette var smärt, blond och finlemmad och fick ibland höra att hon påminde om Meryl Streep. De matchade varandra perfekt.
”Er fru är i telefon, mr Horrocks”, sade Spicers sekreterare Wendy.
Wendy var en kraftig och alldaglig hockeytjej i trettioårsåldern som bodde hemma hos sin mamma. Hon var vänlig och effektiv.
”Hur kunde du vara så elak mot mig i morse”, sade Annette. ”Om du bara visste hur ledsen jag blir skulle du inte göra det! Jag är i sjätte månaden och ditt dåliga humör är inte bra för barnet.”
”Jag sitter i ett möte”, sade Spicer och lade på luren i sin ända så att det surrade tomt i Annettes öra. Annette och Spicer var de första i Bella Crescent som skaffade mobiltelefon och alla andra hade nu nya, lättare modeller. Annette ringde till kontoret igen.
”Sitter Spicer verkligen i ett möte eller säger han bara det?” frågade hon Wendy.
”Mr Horrocks säger bara det”, sade Wendy, ”men han är mycket upptagen. Revisorerna ska komma.”
”Har Spicer verkat lite, ja, irriterad på sista tiden?” frågade Annette.
”Nej, han har varit som vanligt”, sade Wendy. ”Ett riktigt solsken, faktiskt. Glad och pratsam. Vi tycker allihop att det ska bli så roligt med den lilla. Om hon föds på juldagen blir hon en liten Stenbock.”
”Jag vet ingenting om sådant där”, sade Annette.
”Inte jag heller”, sade Wendy. ”Det är mr Horrocks som säger att hon kommer att bli en liten Stenbock. En liten Get.”
”Ojdå”, sade Annette.
Wendy sade: ”Ska jag säga att ni har ringt om han får en stund över?” Och Annette sade: ”Nej, gör inte det. Jag kan vänta till i kväll” och lade på luren, men inte förrän hon hörde, eller tyckte att hon hörde, Wendy säga: ”Ibland är jag faktiskt glad över att jag inte är gift.”
Annette ringde sin vän Gilda. Gilda var i åttonde månaden och bodde fyra hus bort på The Crescent. Folk brukade säga att hon liknade Ginger Rogers och faktum var att hon hade varit dansare en gång. Gilda och Annette gjorde research på frilansbasis för samma tevebolag. Gilda höll för tillfället på med heraldiska djur och Annette med myten om Europa som våldtogs av Jupiter i tjurhamn.
”Hej, Gilda”, sade Annette.
”Vad är det?” frågade Gilda. ”Jag hör på rösten att någonting är på tok. Är det okej med barnet?”
”Det är ingen fara med barnet”, sade Annette, ”men Spicer vill inte komma på pappakvällen på kliniken och han verkar arg på mig och jag vet inte varför.”
”Det var inget konstigt med honom när vi åt middag i tisdags”, sade Gilda. ”Han var faktiskt både snäll och omtänksam. Tror du att han kan ha problem på jobbet?” ”Hans sekreterare sa någonting om att revisorerna skulle komma, men så vitt jag vet är allt som det ska. Vinsten är väl mindre, men så är det väl överallt?”
”Det beror på hur mycket mindre den är”, sade Gilda, vars man Steve var journalist och arbetade för Maxwellgruppen och därför inte längre kunde vara säker på att få behålla jobbet. Om man skulle placera Steve i ett rollfack fick det bli som Woody Allen. ”Spicer är mycket beskyddande, Annette. Han kanske försöker skydda dig från dåliga nyheter fast han tar ut det på dig för att rädda sig själv.”
”Det känns inte som om det var det”, sade Annette. ”Det känns som om det var värre.”
”Spicer har väl inte skaffat sig en ny sekreterare? Han har väl fortfarande Wendy kvar?”
”Ja”, sade Annette, ”och jag tror inte att det är någonting sådant. Vårt samliv fungerar bra. Förutom att … ”
”Förutom vad då?”
”Förr pratade vi alltid en massa när vi älskade, som ett slags löpande kommentar till varandra, men dom senaste veckorna har han inte velat att jag ska prata. Faktum är att han lägger handen över munnen på mig om jag säger någonting. Du spelar väl inte in det här på telefonsvararen?”
”Nej”, sade Gilda.
”Jag vill bara veta det för att jag egentligen inte alls vill tala om så här personliga saker. Det känns illojalt och tänk om Steve skulle lyssna på din telefonsvarare och höra mig diskutera mitt sexliv med Spicer!”
”Jag är din bästa vän”, sade Gilda. ”Du har all rätt i världen att tala med mig. Tänk bara på allt jag har berättat för dig.”
”Sanningen är att det känns som om Spicer skumpade omkring i mörkret, i fullständig tystnad, och som om det inte hade ett dugg med mig att skaffa. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är inget fel på det egentligen, det är ganska fint, men det är annorlunda. Det är blint och stumt. Bara det inte fortsätter för länge, så.”
”Det kanske är barnet som är problemet”, sade Gilda. ”Men det var ju Spicer som ville att jag skulle bli gravid”, sade Annette. ’”Ett barn för att knyta ihop alla lösa trådar’, sa han. ’Ditt barn, mitt barn och vårt barn.’ Det lät så rätt att jag slutade skydda mig och så blev det bingo med lilla Gillian. Så det kan ju inte vara det.”
”Spicer kanske ville ha en pojke.”
”Men det var ju jag som så gärna ville veta om det skulle bli en pojke eller en flicka. Spicer ville bli överraskad. Men det känns så konstigt om sjukhuset vet vilket kön det ska bli och inte talar om det för föräldrarna, som om det vore ett slags spel. Nej, jag tror inte att det handlar om barnet. Fast det är förstås sant att jag i morse frågade Spicer vad som kunde vara viktigare än barnet och att han svarade: ’Jag, till exempel’, men jag tror att det bara var för att det lät så bra, kort och bitskt, du vet.”
”Det låter som om du ägnade dig mer åt fostret än åt Spicer och som om han inte gillar det”, sade Gilda. ”Jag måste sluta nu, Annette. Min andra telefon ringer.”
Annette lagade en extra god middag till Spicer den kvällen och satte parfym bakom öronen. Spicer tyckte om att hon hade parfym. Annette insåg att hon hade glömt parfymen de senaste månaderna.
Spicer kom hem sju och femtioett istället för klockan sex, som han brukade. Annette ansträngde sig för att inte förebrå honom eller fråga var han hade varit. Han kom heller inte med några ursäkter för sin försening, för att inte tala om förklaringar.
”Jag ber om ursäkt för att jag ringde till kontoret”, sade Annette. ”Jag vet att du hellre ringer hem själv. Det är bara det att jag kan bli lite galen om jag blir orolig på morgonen.”
”Jag ser att du har öppnat vår St. Estephe 1985”, sade Spicer.
”Jag har lagat en extra god middag”, sade hon. ”Oxrulader. Det vet jag att du tycker om. Så jag tänkte att vi skulle kunna njuta riktigt och dricka vårt bästa vin.”
De satt i vardagsrummet. Annette hade letat fram några ljus och putsat ljusstakarna. Det milda ljuset fick de tunga, grå draperierna att skimra behagligt. Hon hade arrangerat rosor i en vas, röda och vita. Rummet såg så vackert ut.
”Jag trodde inte att gravida kvinnor borde dricka alkohol”, sade Spicer.
”Ett och annat glas gör ingen skada”, sade hon.
”Jag trodde att du skulle vara på kliniken”, sade han. ”Skulle du inte dit?”
”Det var pappakväll, så det var ingen större mening att gå dit om du inte kunde följa med. Fast Steve följde med Gilda. Så jag har haft tid att laga någonting extra till oss. Och eftersom Susan och Jason är på bio får vi en stund för oss själva. Ska vi äta nu?”
”Jag förstår inte varför du har gjort oxrulader”, sade han. ”Jag äter inte fläsk- och nötkött. Det är emot min livsstil.”
”Sedan när då?” frågade hon. ”Och vilken livsstil?” men han svarade inte. Han var inte på humör att skämta.
”Utan köttet ser det lite futtigt ut med färskpotatisen och sockerärtorna”, ursäktade sig Annette när hon lade upp maten på makens tallrik.”
”Det behövs inte mycket för att hålla mig igång”, sade Spicer. ”Frukt och grönsaker och lite linser ibland. Om du bara såg till att hålla fruktskålen fylld skulle jag kunna ta för mig när jag vill så slapp vi dom här formella familjemåltiderna som ingen är intresserad av, för att inte tala om små intima måltider på tu man hand. Det måste vara lika prövande för dig som för mig.”
Och Spicer log vänligt mot Annette, reste sig och gick in i vardagsrummet. Där slog han inte upp tidningen som han annars alltid brukade göra efter middagen utan satte sig med en bok med titeln ”På jakt efter fadern” med ett psykedeliskt mönster i rött och orange på omslaget, och började läsa koncentrerat.
Annette dukade av. Barnet sparkade. Annette kastade en tallrik över rummet. Den gick sönder. Annette gick in i vardagsrummet och slet boken ur handen på Spicer och kastade den i brasan.
”Vad i helvete är det med dig, Spicer!” tjöt hon.
Spicer betraktade lugnt sin hustru och vände bara ett par gånger blicken mot brasan där boken brann. Han kunde ha räddat den om han ville, men det ville han inte.
”Titta bara på dig!” sade Spicer. ”Ta en titt på dig själv i spegeln och fråga dig vad som är på tok och försök lugna ned dig. Du är ju helt galen.”
”Men vad har jag gjort?”
”Det är inte ditt fel”, sade Spicer. ”Du kan inte rå för det. Det inser jag. Men vad säger du om dagens lilla show? Först ringer du mig på kontoret och försöker störa mig där, eftersom du inte står ut med att jag flyr från dig för bara någon timme. Och sedan ringer du min sekreterare och försöker vända henne mot mig. Du sitter halva förmiddagen i telefon med Gilda och talar om ditt sexliv – jag åt lunch med Steve, det verkar förresten som om han kan bli friställd. Du är fullkomligt självupptagen och illojal. Jag uppskattar inte att du diskuterar våra privata angelägenheter med din lesbiska väninna. Jag undrar vad hon har för hållhake på dig? När jag kommer hem sent är du inte ens tillräckligt intresserad för att fråga var jag har varit. Du har stänkt på dig parfym så att jag vet att du på ditt kalkylerande sätt har bestämt dig för att ligga med mig i natt. Du har bett om ursäkt för att du ringde till kontoret, vilket alltid är någonting, men sedan följer du upp det med en kommentar om hur upprörd jag har gjort dig, bara för att ge mig dåligt samvete. Du öppnar en flaska St. Estephe 1985 utan att rådfråga mig – du är så maktlysten att det till och med går ut över vinet – och utan minsta tanke på ditt barns hälsa, vilket är ännu värre. Du har så kluvna känslor inför den där lilla varelsen att det skulle förvåna mig om du lyckas bära lilla Gillian tiden ut. Du åker inte till kliniken, sågar av den gren du själv sitter på bara för att kunna anklaga mig eftersom det är ännu ett sätt att kontrollera mig genom att göra mig ansvarig för dina handlingar, och du kan inte avhålla dig från ett extra litet tjuvnyp genom att påpeka att Steve följde med Gilda. Stackars Steve, han verkar inte ha någon egen vilja. Du måste ha mig helt för dig själv, så du skickar iväg ungarna på bio utan att fråga dom vad dom vill, för att inte tala om att jag kanske skulle vilja träffa dom. Du lagar oxrulader fast du mycket väl vet att det enda kött jag kan äta numera är kyckling eller lite fisk och du kokar sönder sockerärtorna så totalt att det bara måste vara medvetet. Sedan krossar du porslin, kommer in hit när jag sitter och läser i lugn och ro, sliter boken ur handen på mig och kastar den i brasan. Räcker det för att förklara vad som är på tok? Börja för Guds skull inte gråta så att du oroar barnen. Dom är redan tillräckligt störda.”
”Jag är så ledsen, Gilda”, sade Annette.
”Vad är det nu som har hänt?” frågade Gilda. ”Vad är klockan?”
”Hon är över nio”, sade Annette. ”Förlåt att jag ringer så tidigt. Men jag måste få prata med någon.”
”Barnet har sparkat hela natten så jag har inte kunnat sova”, sade Gilda. ”Jag hade precis somnat.”
”Jag har inte sovit alls”, sade Annette. ”Jag har vridit mig i fasa. Det är det enda sätt jag kan beskriva det på.” ”Berätta”, sade Gilda. ”Här kommer Steve med en kopp te till mig. Tack, Steve. Du är så snäll mot mig. Okej, Annette, fortsätt nu. Förlåt om jag sörplar.”
”Jag har ett slags svart hål inom mig”, sade Annette. ”Det är svart och tomt som rymden och allting sugs in i det och försvinner.”
”Ett svart hål”, sade Gilda. ”Det var så jag kände det när min första man Jackson lämnade mig och jag inte kunde betala hyran. Jag tror att det du talar om är ångest och inte rädsla. Vad är det som gör dig orolig?” ”Tanken på att leva utan Spicer”, sade Annette. ”Han sa fruktansvärda saker till mig i går kväll och jag älskar honom och ska föda hans barn. Hur kunde han bara? Sedan gick han och lade sig i gästrummet och sov hela natten. Han sa att han inte vågade sova bredvid mig eftersom han var rädd för att jag skulle skada honom. Han sa att jag var galen och förtärdes av mitt hat mot män.” ”Vad hade du gjort?”
”Jag slog sönder ett par tallrikar”, sade Annette. ”Och så kastade jag den bok han läste i brasan.”
”Då får du ju vänta dig något slags reaktion”, sade Gilda. ”Om man beter sig som en galning blir man kallad galen.”
”Det var han som drev mig till det”, sade Annette. ”Han vägrade äta den middag jag hade lagat. Och han kom hem sent och ville inte tala om varför. Och jag låg ensam i sängen hela natten med huvudvärk och ett svart hål i bröstet, men sedan måste jag ha dåsat till för när jag vaknade hade Spicer gått till jobbet utan att säga ett ord till mig och utan att skriva en lapp.”
”Du sa att du inte hade sovit alls”, sade Gilda.
”Det här är allvarligt, Gilda. Hans röst lät annorlunda. Jag kan inte förklara det. Jag är livrädd.”
”Jag tycker inte att det låter så allvarligt”, sade Gilda. ”Han ringer säkert under förmiddagen och ber om ursäkt.” Exakt halv elva ringde telefonen. Wendy kopplade in Spicer.
”Jag hoppas att du mår bra, Annette”, sade Spicer. ”Du sov när jag gick. Du var så vacker när du sov att jag inte ville väcka dig. Jag hoppas att jag inte gjorde dig ledsen i går. Det verkar som om jag fick sådana där ryck numera.”
”Du gjorde mig mycket ledsen”, sade hon.
”Men du mår bättre nu? Är det glömt?”
”Javisst”, sade hon.
”Jag älskar dig djupt”, sade han. ”Ingenting av det här är ditt fel. Du kan inte rå för att du är som du är mer än jag.”
”Det var vänligt sagt”, sade Annette.
”Pauline ringde precis. Hon och Christopher vill att vi ska gå med dom på operan i kväll. Jag sa ja. Det är väl okej, va? Dom ger Figaro.”
”Det låter härligt”, sade Annette. ”Mozart är alltid balsam för nerverna.”
Det blev tyst ett ögonblick.
”Det där var väl inte ett tjuvnyp, va?”
”Naturligtvis inte”, sade Annette. ”Hur skulle det kunna vara det?”
”Det skulle kunna antyda att du behövde lugna nerverna, vilket betyder att du inte har tänkt glömma och förlåta. Men det spelar ingen roll. Då träffas vi alltså på Coliseum halv åtta och äter efteråt. Ta på dig någonting extra vackert, för min skull.”
”Ja, det är klart”, sade Annette. ”Det gör jag väl alltid? Vet du om att du har ett fantastiskt minne, Spicer? I går gick du igenom allt jag hade sagt och gjort i tur och ordning, för att hitta fel på mig. Det var inte bara gräsligt utan också ganska imponerande.”
”Jag har inte tid att prata längre nu, hur gärna jag än skulle vilja”, sade Spicer. ”Jag har ett möte. Men, jovisst har jag gott minne. Det beror på Saturnus, som är i sextil med min Måne men tyvärr också i kvinkuns med din Sol.”
”Vad är det du talar om?”
”Bry dig inte om det”, sade Spicer. ”Det är inte din värld. Jag måste gå nu. Puss och kram.”
”Puss och kram”, sade Annette.
”Du hade alldeles rätt, Gilda”, sade Annette. ”Spicer har ringt. Det svarta hålet är borta. Det som hände i går var en engångsföreteelse och ingenting att bry sig om. Man skulle kunna säga att det var lite emotionellt vrakgods som sköljdes upp av äktenskapets tidvattensvåg. Efter tio år finns det ju en hel del som kan flyta upp till ytan.”
”Så poetiskt”, sade Gilda.
”Tack. Jag är så lättad”, sade Annette. ”Och vi ska på operan. Jag vet inte vad det var som irriterade Spicer och jag lär aldrig få veta det, men det spelar ingen roll.”
”Jag vet vad det kan vara och jag kan bara be om ursäkt”, sade Gilda. ”Jag hade tänkt ringa till dig. Jag berättade lite av det du hade sagt om Spicer och dig i sängen för Steve och han skvallrade för Spicer när dom åt lunch, och det får jag veta först nu! Jag vägrar tala med honom hur många tekoppar han än kommer med. Det var ett förtroende.”
”Det där vet jag redan, fast jag inte brydde mig om att säga någonting”, sade Annette. ”Spicer nämnde det. Steve ville nog bara hjälpa oss.”
”Steve vill att alla ska vara lyckliga”, sade Gilda. ”Det är hans stora problem.”
”Nu är det hursomhelst gjort”, sade Annette. ”Det störde honom, det gjorde det. Men det verkar som om allt möjligt störde honom numera.”
”Vad menar du med numera? Hur länge har numera pågått?”
”Ett par, tre veckor. Jag vet inte riktigt”, sade Annette. ”Så vitt jag vet kan det ha pågått i ett par, tre år. Hur skulle jag kunna veta det? Spicer klagar hela tiden över att jag är okänslig. Men hur ska jag kunna ana mig till saker som han inte berättar?”
”Steve förväntar sig att jag ska läsa hans tankar och tala om för honom vad han känner”, sade Gilda.
”Om jag talar om för Spicer vad han känner blir han galen”, sade Annette. ”Han säger att han inte vill känna att jag sitter inne i huvudet på honom, så jag försöker hålla mig utanför. Jag tar ingenting för givet. Jo, Gilda … ”
”Vad då?”
”Har du hört ordet kvinkuns? Spicer använde det i går kväll.”
”Nej.”
”Det hade inte jag heller. Jag slog upp det. Det är en astrologisk term som betyder att planeterna befinner sig hundrafemtio grader ifrån varandra i sin omloppsbana, en aspekt som innebär stress och inre spänningar, särskilt i en relationskarta.”
”Det kan ju ingen människa veta”, sade Gilda.
”Det var ett konstigt ord att använda i ett vanligt samtal”, sade Annette. ”Och så var det någonting som kallas sextil. Det är en god aspekt, men den gäller bara honom, inte honom och mig.”
”Bli inte paranoid nu, Annette”, sade Gilda. ”Om du börjar oroa dig för varenda småsak tröttar du ut dig. Spicer kanske bara försöker få fram era horoskop till din födelsedag.”
”Spicer skulle aldrig göra någonting sådant”, sade Annette. ”Han avskyr all sådan där rappakalaja. En religion för dom svagsinta. Läbbigt. Och jag håller med. Dessutom … ”
”Vad då?”
”Jag önskar att Spicer inte hade ringt exakt halv elva. Det känns som om han hade räknat ut det och satt och stirrade på klockan. Hon får svettas till halv elva, sen ringer jag. Han ringde inte så fort han kom till kontoret och han väntade inte till efter lunch. Det är vid dom tiderna han brukar ringa. Men det här var inte bara närsomhelst utan på sekunden.”
”Nu svamlar du, Annette!” sade Gilda. ”Halv elva är lika mycket när som helst som något annat klockslag. Det råkade bara bli exakt på sekunden.”
”Du har väl rätt”, sade Annette. ”Men jag känner mig orolig igen. Det ligger något bakom som jag inte förstår. Det känns som om vad som helst skulle kunna bryta fram, tränga sig rätt ut ur bröstet som ödlan i filmen ’Alien’.”
”Vilken gräslig tanke”, sade Gilda. ”Det kan inte vara bra för barnet.”
Annette lade sig på den äktenskapliga sängen med kompresser över ögonen.
”Mamma?”
”Hej, Susan.”
”Mår du bra? Jag kommer med en kopp te till dig.”
”Tack ska du ha.”
”Du har väl inte gråtit?”
”Nej, det är klart att jag inte har. Ögonen sväller upp när man är med barn.”
”Isch! Ni borde byta tapeter härinne. Dom här är trista.”
”Spicer och jag vill ha det så här”, sade Annette.
”Varför? Det är åttiotalstrist. Smutsbrunt.”
”För att Spicer och jag satte upp dom här tapeterna tillsammans första veckan vi flyttade in”, sade Annette. ”Vi hade inte råd med några hantverkare.”
”Det är därför mönstret inte stämmer”, sade Susan. ”Inga av dom små blommorna stämmer. Det är ett slarvjobb och det har det varit från början.”
”Om det är slarvigt är det för att du och Jason kröp runt fötterna på oss och fick oss att snubbla”, sade Annette. Eller du stapplade förstås omkring på två ben. Det var Jason som kröp. Vi tycker om det så här. Det är ett minne av hur det började.”
”Det är fint”, sade Susan.
”Dessutom skulle väggarna följa med om vi försökte ta ned dom”, sade Annette. ”Vi skulle bli tvungna att spackla om hela rummet. Dom här tapeterna var för tunga redan när vi satte upp dom för tio år sedan och dom är ännu tyngre i dag.”
”Det är vetenskapligt omöjligt”, sade Susan.
”Nej då”, sade Annette. ”Dom har sugit till sig njutning och konkubin salighet.”
”Vad sa du?” frågade Susan.
”Glöm det”, sade Annette.
”Jag ska slå upp det”, sade Susan.
”Gör inte det”, sade Annette.
Telefonen ringde. Annette sträckte ut handen. Det var Gilda.
”Annette? Stör jag?”
”Nej. Inte egentligen”, sade Annette.
”Jag tror att jag vet vad det beror på”, sade Gilda.
”Vad då?”
”Din roman”, sade Gilda. ”Han är avundsjuk för att du ger ut en roman.”
”Varför skulle Spicer bli avundsjuk på en roman?” frågade Annette. ”Det är inte ens en riktig roman. Det är bara en lång novell. Jag skrev den på skoj. Barnen började bli stora och jag hade inte så mycket att göra och jag fick lite tid för mig själv. Och det tar ju flera månader tills den kommer ut. Nej, det kan inte vara det!”
”Steve tror att det kan vara det”, sade Gilda. ”Steve säger att boken kanske handlar om Spicer.”
”Naturligtvis handlar den inte om Spicer”, sade Annette. ”Om den handlar om någon är det väl mina föräldrar, och inte ens det egentligen. Nej, det är fånerier. Det var ju Spicer som gav mitt manus till Ernie Gromback. Det var Spicer som ville att det skulle ges ut. Jag hade bara tänkt lägga det i en låda och glömma det. Känner du förläggaren Ernie Gromback?”
”Alla känner Ernie Gromback”, sade Gilda. ”Jag vet minst ett dussin människor som har fått herpes av honom.”
”Det har ingenting med saken att skaffa”, sade Annette. ”Förresten är jag säker på att det inte är sant.”
”Spicer kanske tog för givet att Ernie Gromback skulle refusera ditt manus och avskräcka dig från att skriva romaner för all framtid.”
”Men Ernie Gromback refuserade inte min bok, och varför skulle Spicer vilja avskräcka mig från att skriva romaner? Det kan ju ge oss lite pengar.”
”För att han är den sortens man som behöver en kvinnas totala uppmärksamhet”, sade Gilda. ”Med eller utan pengar.”
”Ibland verkar det som om du egentligen inte tyckte om Spicer”, sade Annette.
”Du frågade vad jag ansåg och jag talade om det”, sade Gilda. ”Om du inte vill veta vad jag tycker kan du låta bli att fråga.”
”Bli inte sur nu, Gilda”, sade Annette. ”Det orkar jag inte med just nu. Om någon ska vara sur borde det vara jag. Du berättade för Steve vad jag sade om Spicers och mitt sexliv och det verkar som om ni fortfarande diskuterade det.”
”Steve och jag blir ju så ledsna när du och Spicer har problem”, sade Gilda. ”Det är klart att vi talar om det. Det skulle vara för hemskt om det skulle hända någonting. Spicer och Annette passar så bra ihop. Det är en sådan rytm i namnen. Ni är viktiga för så många av oss här. Det hoppas jag att ni inser.”
”Spicer och jag har inga sådana problem”, sade Annette. ”Vi har ett mycket lyckligt äktenskap. Jag tycker bara inte om att se honom på så dåligt humör utan att veta varför. Märkvärdigare är det inte.”
”Okej, okej”, sade Gilda. ”Mycket nöje på operan!”
”Parfym!” sade Spicer i foajén på Coliseum, och nafsade henne i axeln. ”Jag tycker bättre om dig som du är.”
”Du bet mig!” sade Annette.
”Jag visar dig ömhet med husbondens självklara rätt”, sade Spicer. ”Jag trodde att det var så du ville ha det.”
”Det är lite offentligt bara”, sade Annette. ”Och oväntat. Faktum är att jag har parfym för min egen skull och inte för din.”
”Det oväntade är livets krydda”, sade Spicer. ”Hejsan, Pauline, hejsan Christopher! Du ser strålande ut, Pauline. Hur är det i arkitektbranschen numera?”
”Stillestånd”, sade Pauline och Christopher. ”Hur är det i vinbranschen?”
”Strålande tider”, sade Spicer.
”Hur mår barnet?” frågade Pauline Annette.
”Prima liv”, sade Annette. ”Och jag mår utmärkt och är full av energi.”
”Det är för att det är ett efterlängtat barn”, sade Pauline. ”En dag kommer vi att få tid och råd att skaffa oss ett. Men inte än. Framtiden är helt enkelt för osäker. Alla vi känner har blivit arbetslösa eller gått i konkurs. Men Mozart kommer att bli som balsam för nerverna. Civilisationen faller samman men kulturen lever för evigt.”
”Du milde”, utbrast Annette. ”Där kommer Ernie Gromback och Marion. Vad gör dom på operan?” ”Söker den kultur dom båda eftersträvar och behöver”, sade Spicer. ”Vet du vad dom påminner mig om? Bob Hoskins och hans tecknade fåstmö i ’Roger Rabbit’. Han är kort och tjock och vulgär och hon är hans ideal. Det är så att man inte tror att det är sant.”
”Hon är allas drömbild”, sade Christopher. ”Men jag tycker att du är lite hård mot Ernie Gromback. Han kanske är lite folklig, men han är en hyvens prick och det sägs att han har näsa för en bra roman. Andra misslyckas, men han blomstrar.”
”Dessutom är han vår gäst”, sade Pauline.
”Hej Ernie, hej Marion!” tjöt Spicer glatt. ”Vad roligt att se er här!”
”Vilken överraskning”, sade Annette. ”Jag visste inte att ni var operaälskare. Sist jag träffade dig sa du att du var marxist, Ernie.”
”Marx har svikit oss alla”, sade Ernie. ”Nu finns bara New Age kvar. Marion glider in i det och jag glider efter henne. Det finns pengar att hämta där. Har inte Pauline sagt att vi skulle komma, Annette? Jag bad henne säga det.”
”Jag talade med Spicer och utgick ifrån att han skulle tala om det för Annette”, sade Pauline. ”Han brukar vara pålitlig. Vad skulle jag göra annars? Chris fick inte logen förrän i sista minuten och väntade sig att jag skulle fylla den i sista minuten. Så jag kunde bara delegera. Jag arbetar faktiskt också, ska ni veta. Så varför ska alla hacka på mig?”
”Okej, okej, okej”, sade alla. ”Mozart kommer att lugna ned oss!”
”Gilda!”
”Herregud, Annette!” sade Gilda. ”Jag trodde att du var på operan. Hur är det med dig?”
”Jag är på operan”, sade Annette. ”Det är halvtid, eller vad man nu kallar det. Hör på mig nu, Gilda. Jag oroar mig för att jag kanske har glömt strykjärnet på i sovrummet och båda ungarna är ute. Skulle du kunna gå över och kolla? Nyckeln ligger under rosenkrukan.”
”Du är omöjlig”, sade Gilda.
”Varför tycker alla det?” frågade Annette. ”Helt plötsligt. Eller är det bara det att jag inte har märkt det förut?”
”Jag menar att ha nyckeln under rosenkrukan”, sade Gilda. ”Ingenting annat. Alla människor glömmer strykjärn. Jo, det är klart att jag går över. Vad har du på dig?”
”Min gula sidenklänning med en bronsfärgad sidenschal som mer eller mindre döljer att jag är på smällen. Och så silverörhängena. Det är okej. Faktum är att jag är riktigt snygg. Pauline kom direkt från kontoret i grå dräkt så jag kände mig för uppklädd först, men sedan dök Ernies Marion upp i röda ridbyxor och vit spetsblus och svart ridhjälm till diamantörhängena och då kände jag mig för enkel. Vilket förmodligen innebär att jag är precis som jag ska.”
”Är allt bra med Spicer?” frågade Gilda.
”Det vet jag inte. Jag vet faktiskt inte. Han sa att han inte tyckte om att jag hade parfym och jag var så dum att jag sade att jag hade satt på mig den för min egen skull och inte för hans. Det var inte sant. Jag blev bara så överraskad. Men jag tror att han tog illa upp för han satte sig så långt från mig han kunde och vi brukar alltid sitta tillsammans. Om vi kan. Vi brukar till och med hålla varandra i handen. Och sedan irriterade Ernie Gromback honom med att prata om böcker och hur försäljningen av inbundna böcker sjönk och pocketavtal och så vidare och sedan började han diskutera ’Lucifette Fallen’, vilket gjorde det ännu värre.”
”Vad började han diskutera?” frågade Gilda.
’”Lucifette Fallen”’, sade Annette. ”Det är den förbaskade boken jag har skrivit. Vänta medan jag stoppar in mer pengar … Dom tror att jag är i damrummet. Det kan ta hur lång tid som helst därinne. Det är för att alla har sina finaste kläder på sig. Ernie sa att han ville skjuta på utgivningen till så nära förlossningen som möjligt, i mitten av december eller så.”
”År det bra eller dåligt?” frågade Gilda.
”Det har jag ingen aning om. Jag sa att det lät snuskigt kommersiellt i mina öron, för jag trodde att det var vad Spicer ville att jag skulle säga, men han sa att om man hade gett sig in i leken fick man leken tåla och att jag borde slå så mycket mynt av barnet som möjligt och att jag alltid kunde få värkar mitt i en teveshow för att få maximal uppmärksamhet i medierna.”
”Var han sarkastisk?” frågade Gilda.
”Det vet jag inte”, sade Annette. ”Det vet jag faktiskt inte. Jag förstår mig inte på honom längre. Jag kan alltså inte säga om det är bra med honom eller inte. Jag vet bara att jag inte mår särskilt bra och att det är därför jag pratar med dig. Det är för nervigt alltihop. Nu måste jag faktiskt till damrummet. Meddetsamma. Var snäll och kolla strykjärnet. Det är säkert ingen fara. Jag känner mig bara lugnare om jag vet att du kollar.”
”Jag vet, jag vet”, sade Gilda. ”Det är klart att jag gör, Annette.”
”Har dom lagt om enkelriktningen eller kör den här taxin längsta vägen hem?” frågade Spicer.
”Dom har lagt om enkelriktningen”, sade Annette.
”Det har du inte den ringaste aning om”, sade Spicer. ”Du vill bara att allting ska vara så enkelt och trivsamt som möjligt. Men det spelar ingen roll. Ge mig din hand. Du har alldeles rätt. Mozart är som balsam för nerverna. Såg du anslagen om en konsert med indisk musik? Nej, det gjorde du förstås inte. Du trivs väl bäst med den gamla västerländska tonskalan och förstår dig inte på indisk musik. Men jag ska försöka gå på den, om jag får tid och du kan släppa mig ur sikte ett par timmar.”
”Är du säker på att ingenting är på tok, Spicer?” frågade Annette.
”Det är fruktansvärt irriterande att hela tiden höra dig fråga om någonting är på tok”, sade Spicer. ”Jag kan inte skratta och prata varenda sekund, fast jag vet att du vill det. Lustigkurren Spicer som livar upp varenda fest! Du lägger inte märke till mycket omkring dig, va? Varken enkelriktade gator eller indisk musik eller förändringar hos mig.”
”Vilka förändringar?”
”Alla människor förändras”, sade Spicer. ”Och det är normalt att en partner ser sådant hos den andra om hon inte är hopplöst självupptagen. Då kan det förstås kännas som både en överraskning och ett hot.”
Två tårar rann nedför Annettes kinder.
”Kära nån då”, sade Spicer. ”Åh, du milde, du milde, du vet precis hur du ska vrida om kniven! Hur många år har jag fått stå ut med det här?”
”Det måste väl vara något med mitt horoskop som gör mig så omöjlig”, sade Annette.
”Ett skämt rymmer ofta en djup sanning”, sade Spicer.
”Jag har inte minsta lust att skämta”, sade Annette. ”Och hur kommer det sig att du så plötsligt har blivit intresserad av indisk musik och astrologi? Det sårar mig. Det får mig att känna mig utanför.”
”Herregud”, sade Spicer, ”har jag inte rätt till minsta lilla privatliv? Inget utrymme för egna intressen? Min egen smak? Måste man dela allt? Minsta gemensamma nämnare? Det är ett utmärkt sätt att förstöra ett förhållande. Och jag tror knappast att det är det du vill, Annette. Du har för mycket att förlora. Nu har vi ju faktiskt haft en trevlig kväll på operan och din beundrare Ernie överöste dig med en massa fånigt tjatter hela kvällen så du behöver väl inte se fullt så dyster ut? Varför sitter du i baksätet på en taxi och lipar när du har allt en kvinna kan önska sig? Jag vet att du är gravid men du behöver ju inte ta ut det på andra.”
”Förlåt mig, Spicer”, sade Annette.
”Hur var andra akten?” frågade Gilda. ”Jag har inte talat med dig på flera dagar. Var har du varit?”
”Jag har bara haft mycket att göra”, sade Annette. ”Du vet hur det är. Jag försöker bli klar med myten om Europa, men jag somnar hela tiden. Jag kommer faktiskt inte ihåg mycket av operan, Gilda. Jag var för orolig för vad Spicer tänkte och tyckte för att kunna koncentrera mig.” ”Det verkar vara gräsligt slöseri med biljettpengarna”, sade Gilda.
”Jag tycker det är så hemskt när Spicer är arg på mig”, sade Annette.”Jag kan inte koncentrera mig på någonting.”
”Han verkar vara arg på dig ganska ofta”, sade Gilda. ”Numera.”
”Han var inte särskilt snäll i taxin hem”, sade Annette. ”Men sedan har det varit bra. Det har det faktiskt. Han har varit riktigt rar, och på gott humör. Jag kan nästan säga vad jag vill utan att tänka mig för först. Nästan. Utom … ”
”Utom vad då?”
”I lördags varnade han mig för att det var fullmåne och sa att jag måste vara försiktig i trafiken.”
”Vad är det för märkvärdigt med det? Alla möjliga människor säger sådana saker”, sade Gilda.
”Men inte Spicer”, sade Annette. ”Inte i vanliga fall. Jag slog upp det i mitt lexikon över skrock och där stod det att man med viss rätt kunde hävda att fullmånen kunde ge upphov till galenskap. Månen påverkar tidvattnet och eftersom den mänskliga kroppen till nittio procent består av vatten kan fullmånen mycket väl ge minimala förändringar i vattentrycket på hjärnan.”
”Försöker du säga att Spicer är galen?”