Den gula badrocken

Copyright © 1967, 2017 Gun Årestad og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711741283

1. e-bogsudgave, 2017

Format: EPUB 2.0

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

lindhardtogringhof.dk

Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont

Första kapitlet

Lena stannade halvvägs ner i trappan till vardagsrummet. Det var något obekant med rummet. Något som fattades kanske. Morgonsolen som brukade falla in genom de låga fönsterna i torpet i glittrande knippen över trasmattorna var där inte. Men det hade varit mulet förr än i dag.

Trollet! Den svarta katten låg inte på sin vanliga plats på braskudden framför den öppna spisen. Lena kallade på honom men han kom inte springande.

Ett fönster i vardagsrummet stod öppet.

Det var alltså genom det Trollet hoppat ut, tänkte Lena. Men vem hade lämnat fönstret öppet? Torpet låg tillräckligt ödsligt inne i skogen för att varken hon eller Jan ville lämna några vägar in öppna nattetid. Och även om alla dörrar stått på vid gavel skulle inte Trollet gett sig i väg på morgonen innan han fått sin grädde. Han var en stadskatt, med bestämda, bekväma vanor. För att säga som det var: Trollet var en lat katt.

Lena hade skämt bort honom. Precis som hon om sommaren brukade skämma bort Jan och tvåårige sonen Peter med att duka fram frukost på verandan innan hon väckte dem. Men det öppna fönstret och Trollets försvinnande oroade henne. Frukosten fick vänta. Först måste hon hitta Trollet.

Hon slängde regnkappan över axlarna och gick ut i skogen. Det var vått i gräset och det droppade från träden. Det var sommarens första riktigt dystra morgon. Skogen låg tung och ruvande. Lena skyndade ner mot sjön där vännernas tre sommarhus låg samlade. De var de enda grannarna på nästan en halv mils avstånd. Så hade de också funnit en ostörd idyll som ingen av dem ville undvara på sommaren.

Där låg husen nu och liksom kurade ihop sig i det kyliga morgondiset. Lena stannade och tittade på dem. Lars och Brita Sellemans lilla gula. tegelvilla. Byggd efter ingenjör Sellemans sinne för det enkla och rejäla. Henrik och Kaisa Barkes spanskinspirerade länga med väggen mot söder översållad av djupröda klängrosor. Huset såg lustigt ut mot den äktsvenska bakgrunden av granskog. Men det var så naturligt att Henrik som i affärer rest mycket utomlands hade tagit med sig intryck hem som han inte gärna ville släppa. Han hade alltid tyckt om att pynta sin tillvaro litet utöver det vanliga. Och vad bevisade det bättre än Kaisas utsökta garderob? När Henriks firma började få vind i seglen fick Kaisa smycken och kläder som kom folk att tänka på en prinsessa som gick in och ut i sagorna i den ena utstyrseln mer förtrollande än den andra. Det förvånade vännerna att hon sålde sin lilla läckra röda sportbil i våras. För Kaisa tycktes trivas med den lyx Henrik kunde unna henne.

Vid sidan om Barkes låga länga reste sig Svenne och Cecilia Göranssons timrade tvåvåningshus som en mörk skugga. På ena gaveln satt ett torn som tycktes ditplacerat efteråt av någon med sinne för det dramatiska. Det hörde liksom inte ihop med den timrade stugan och Svennes stora ateljéfönster mot norr. Men om man kände Cecilia förstod man att tornet hörde ihop med hennes hem lika självklart som skorstenen. Cecilia hade varit en ganska framgångsrik skådespelerska tills för litet mer än två år sedan. En konstnär av den självförbrännande sorten enligt henne själv. Men när hon fick Göran kände hon plötsligt och till allas förvåning att moderskapet inte kunde förenas med hennes krävande konstnärskap, så hon lämnade teatern och blev hemmafru. Tonårsdöttrarna Viveka och Edna hade däremot fått växa upp i skuggan av sin mors uppoffrande yrkesnit, vilket de aldrig försummade att framhålla. Men det var nästan för mycket sagt att Cecilia hade lämnat teatern. Hon gjorde dramatik av livet så fort ett tillfälle bjöds. Och det var inte mycket som inte Cecilia kunde åstadkomma ett tillfälle av. På somrarna brukade hon krydda livet med en förälskelse. Man är vackrast och gladast på sommaren, brukade hon säga, så då skall man passa på att njuta av tillvaron. Denna sommar var det skådespelaren Hans Hoffe som utvalts till objekt för Cecilias speciella lilla nöje. Att hans söta fru Gina också var gäst i det Göranssonska hemmet tycktes inte göra äventyret mindre spännande. Och det kunde ju i och för sig vara förklarligt. Svenne hade skaffat sig åtminstone en kompensation: han målade Ginas porträtt. Och det tycktes fascinera honom.

Lena gick närmare husen och kallade på Trollet. Men han tycktes inte ha valt grannarna som mål för sin utflykt. Och det hade han inte heller haft mycket glädje av i den tidiga morgonen. Ingen i de tre husen syntes till. Det enda som rörde sig var några underkläder som flaggade från ett streck intill Göranssons garage. Cecilia hade tydligen glömt att rädda dem undan regnet.

Lena och Jan brukade vara morgonpiggast. Någon gång gick Henrik upp och gav sig ut på sjön att fiska. Men i dag låg hans båt uppdragen vid sjökanten. Han hade rest in till stan på söndagskvällen för att han hade en affärsuppgörelse som väntade tidigt på måndagsmorgonen, Och Kaisa hade rest till stan på måndagens eftermiddag för att gå till doktorn.

Plötsligt var det som om de tre husen flöt samman till en tavla, en orörlig, nästan skrämmande stilla tavla, tyckte Lena. Som om jag ser den så för sista gången, tänkte hon och kände sig underligt beklämd och orolig på samma gång. Här låg vännernas stugor samlade till en leende sommaridyll, men denna morgon var det som om ett hot hängde som ett moln över dem — ett hot om att idyllen skulle kunna slås itu.

Det är det regntunga, dystra vädret, sade Lena nästan högt för sig själv. Hon vände av in mot skogen igen och försökte muntra upp sig med att tänka på den gångna lördagens glada fest hemma hos Svenne och Cecilia. Fast glädjen hade blivit naggad i kanten emellanåt förstås …

Cecilia älskade att ordna fester. Därför föll det sig gärna så att vännerna träffades i det timrade huset med torn på bridge och dans och trivsamma pratstunder. Och i lördags hade Hans fyllt år och Cecilia hade tagit tillfället i akt att hylla honom med en så storslagen fest att ingen kunde ta miste på syftet: värdinnan ville lägga ner hela sin kärlek i den till föremålets ära.

Att Cecilia med sitt sprakande temperament och eldfängda repliker var centrum på både sina egna och andras bjudningar var man van vid. Men i lördags hade Kaisa stulit intresset. Hennes lilla glittrande person hade knappast för en sekund vikit från Hans sida.

Kaisa hade alltid påmint Lena om en rokokoherdinna, alltid omedvetet inställd på att behaga alla. Men på lördagskvällen var det bara Hans hon brydde sig om att vara ljuv mot.

Gina hade tittat efter Hans och Kaisa när de försvann ut i hallen och man hörde ytterdörren slå igen. Hon hade gått fram till fönstret och tittat ut. Hennes långa vita fingrar snodde nervöst gardinvolangen. Och man hade hört ett ljud som mest liknade en snyftning.

— De gick … sade hon bara och vände sig om. Hennes bleka ansikte under den korpsvaria luggen verkade blekare än vanligt.

— Och månsken har de också, hade Lars sagt med ett bullrande skratt. Brita ryckte honom i armen för att hindra honom att säga något mer.

Men det hade hon inte behövt göra. Cecilias plötsliga utbrott tystade alla andra.

— Ni får tänka vad ni vill, skrek hon och rusade ut i hallen, men jag ska se till att den månen lyser förgäves!

Hon ryckte upp dörren som om hon väntat att någon skulle hålla emot och slängde igen den efter sig som om hon önskat att någon skulle stå i vägen för den.

Utanför fönsterna sköt hennes pastellgröna organdiklänning förbi som en vild raket.

Alla stod stilla på sina platser, som en film som stoppats. Henrik var den förste som rörde sig. Han reste sig nästan mödosamt ur fåtöljen och gick fram till Gina. Han klappade henne på axeln, en tröstande, litet generad klapp.

— Cecilia vill spela teater, sade han långsamt, och hon måste ha några som vill spela med. Låt de där muntergökarna hållas!

Det var Svenne som skrattade först. Han skrattade så länge att de andra småningom slutade bara för den skull. Och den tryckta stämningen hotade att återvända om inte ytterdörren i det samma slagits upp.

Det var Hans som kom in i rummet. Han hade ett roat leende som lättade alla. Gina valde att gå bort till grammofonen och lägga på nya skivor. När den första som spelades visade sig vara ”What is this thing called love?” var det ingen som kunde låta bli att skratta. Och den gången var skratten mer som leenden.

Lena hade tittat på Henrik och undrat för sig själv vad han tänkte. För Kaisa och Cecilia dröjde. Vad hände där ute i den blå sommarnatten? Lena väntade sig nästan att få höra Cecilias gälla röst skrika något dramatiskt, något som skulle ge eko ut över sjön. Men det var tyst. Skrämmande tyst.

Hans och Gina dansade med varandra. Henrik hade gått tillbaka till sin fåtölj och kaffet och konjaken. Brita och Lars slöt sig till Lena. De bildade en liten osäker grupp, osäker om vad man skulle göra.

Så gick någon äntligen i ytterdörren igen. Lena såg att Hans stelnade till men fortsatte att dansa med Gina. Henrik tände en ny cigarrett.

Cecilia och Kaisa kom in i rummet. De svepte in som två stolta skepp i en absolut jämnbredd som inte ämnade låta den ena komma före den andra till målet — vilket det nu kunde vara. Hade en strid utkämpats mellan dem där ute i sommarnatten så hade ingen varken förlorat eller segrat. Men båda ville ge intryck av att vara segraren.

Lena stannade till vid ett ljud och glömde lördagen. Det sista hon såg framför sig var Ginas bleka ansikte när de skildes. För då hade Cecilia seglat upp vid Hans sida och tagit hans arm, som om det vore hon och han som var värdfolket som tog adjö av sina gäster. Och Gina tycktes uppslukas av mörkret längre in i hallen.

Men nu kunde Lena tydligt höra ett ljud som måste vara en katts jamanade. Och Ginas bleka ansikte löstes upp som i en dimma.

— Trollet! ropade Lena och tittade sig omkring.

Hon hade kommit fram till klippstupet vid den delen av sjön där man någon gång, när man ville ha besväret att gå så långt och ta sig ner för klipporna, badade. Hon tittade in mot skogen och ropade. Men det var inte därifrån jamandet kom hörde hon nu.

Det var nere från stranden under stupet. Hon gick ditåt och lutade sig framåt och tittade ner. Där var Trollet. Han sprang oroligt runt Lenas gula badrock som låg på stranden.

Varför låg den där? Jovisst, Kaisa hade fått låna den i går eftermiddag. Hon och Lena hade druckit kaffe på verandan på torpet innan Kaisa skulle resa in till stan. Det hade varit nästan tryckande varmt och Kaisa hade föreslagit att de skulle ta ett bad. Hon hade fått låna badkläder av Lena för att slippa gå hem och hämta, eftersom hon hade ont om tid innan hon skulle åka.

— Trollet! Kom hit!

Men den svarta katten kom inte. Han fortsatte att jama och springa runt badrocken. Lena kände en ängslig liten ilning. Hon stirrade på den gula fläcken därnere. Den såg olycksbådande ut, övergiven i den våta sanden och nu med en svart katt, gnällande, springande runt.

Jag måste gå ner och hämta Trollet, tänkte Lena och började försiktigt klättra ner en bit längre bort där klipporna var något tillgängligare.

Hon stannade halvvägs ner. Hjärtat kändes som om en ishand kramat det. Hon lutade sig bakåt och tog med båda händerna stöd mot klippväggen. Det snurrade för ögonen. En gul fläck snurrade runt, runt. En svart fläck snurrade än fortare. Den gula fläcken höjde sig och sänkte sig. Nej, den rörde sig inte. Men ändå hade den fått liv.

Det låg något under hennes gula badrock.

Hennes vita badmössa stack fram ur rocken också. Och den var inte tom.

Hon kom äntligen ner på stranden. Trollet hade slutat jama. Han hade satt sig vid sidan om badrocken som om han äntligen fått ro. Lena hade kommit för att upptäcka det han redan upptäckt.

Det var Kaisa som låg i badrocken. Under hennes huvud hade sanden färgats röd.

Lena tittade som förhäxad upp mot stupet. Hon har fallit, tänkte hon. Fallit, fallit …

Fallit, fallit … slog böljorna mot stranden. En fågel skrek till ovanför hennes huvud.

Hon lyfte upp katten och började springa längs sjökanten. När hon kom fram till det vanliga badstället vek hon av upp mot skogen och in på stigen som ledde till torpet, och nu kom tårarna.

Jan stod på verandan och fick se henne komma springande. Han hade kaffekannan i handen och satte ner den på bordet. Lena släppte Trollet och slängde sig i Jans armar.

Nu grät hon inte tyst längre. Hon skakade av vilda snyftningar. Jan lyfte upp henne i famnen och bar in henne i vardagsrummet. Han lade henne på soffan, men hon flög upp och skrek:

— Lägg mig inte här! Stå inte där! Gör något! Kaisa har fallit ner för klippstupet. Hon ligger på …

Jan tog henne om axlarna. Hans grepp var kanske hårt för att lugna ner henne. Men hon skrek ännu högre. Det var som om hans händer borrat sig igenom henne.

— Hon är död! Hör du … Hör du … Jan, gör något.

— Jag går hem till Henrik, sade han bara och släppte henne.

Då kom Lena ihåg. Henrik var i stan. Kaisa skulle också varit i stan. Varför hade hon inte rest? Vad hade hänt?

Hon kände något röra sig mot hennes ben. Trollet. Han jamade bevekande.

— Grädden, snyftade Lena. Ge honom den, Jan.

Automatiskt gick hon fram till fönstret. Det var här Trollet hoppat ut.

— Vem glömde stänga fönstret? sade hon till Jan som fortfarande stod kvar på golvet, orörlig. Det var inte lätt att ge en katt grädde nu.

Han kom bort till henne och tog i fönsterposten. Hans panna fick några djupa veck.

— Det här har inte glömts öppet, sade han långsamt, det har brutits upp av någon …

— Vem? sade Lena bara.

— Vi har inte tid att fundera över vem som bröt upp fönstret, sade Jan. Det har hänt det som är värre.

Jan stod redan i dörren.

— Följer du med? Peter sover fortfarande.

Hon nickade. Benen ville inte bära henne, men det kändes bättre när Jan tog henne under armen.

När de kom fram till husen tog Jan av mot Barkes länga. Henrik är inte hemma, tänkte Lena oupphörligt som för att trösta sig. Det var outhärdligt att tänka på att tala om vad som hänt för Henrik.

Det kommer att regna igen, tänkte hon omotiverat. Det blir regn länge nu.

De tre husen låg tysta, till synes ännu försjunkna i sömn. Men rörde det sig inte bakom ett av fönsterna hos Göranssons? Lena ryckte till. Varför gör jag det? tänkte hon. Varför skrämmer mina vänners hus plötsligt mig? Hon tittade mot fönstret och såg Cecilias gamla mor Beata Stolmér skymta bakom gardinen. Lena vinkade inte. Hon tog bara hårdare om Jans arm.

Jan ringde på klockan vid Barkes dörr. Signalen ljöd spröd på andra sidan och tycktes slukas upp av tomheten. Det är ingen hemma, tänkte Lena, det hörs. Och Kaisa kommer aldrig mer att vara hemma. Hon kommer aldrig mer att stå i dörren, leende och välkomnande som hon alltid brukade göra med båda armarna utsträckta. Dörren verkade tillsluten för alltid.

Jan suckade. Han ryckte uppgivet på axlarna och drog iväg med Lena mot Göranssons hus.

— Vi går till Svenne och ringer. Vi måste få kontakt med Henrik.

De behövde inte ringa på Göranssons dörr. Fru Stolmér öppnade innan. Tydligen hade hon följt dem med ögonen hela tiden. Hon tittade nyfiket på dem och log förbindligt. Som vanligt hade hon sin stora vidbrättade solhatt på sig, fast hon väl ännu inte varit ute.

— Så tidigt uppe? Har ni något särskilt på hjärtat?

Lena tryckte Jans hand. Han förstod. Det var bäst att tala med Svenne och Cecilia först. Fru Stolmér skulle inte kunna bära den hemska nyheten ensam.

— Vi vill gärna tala med Svenne, sade Jan en aning stelt.

Beata Stolmér sträckte litet förnärmat på halsen. Hon fingrade nervöst på sitt mångradiga halsband och gick utan ett ord uppför trappan.

Det var inte Svenne som först kom ner. Det var Cecilia, Hon vädrade tydligen katastrofluft och hade till och med försummat att borsta tillbaka sitt rödbruna hår. Det stod i en flammande sky omkring hennes ivriga ansikte. När hon lutade sig över trappräcket och frågade vad som stod på kände Lena för första gången motvilja mot henne.

— Be Svenne komma också, sade Jan lugnt.

I detsamma hördes Svenne hosta lätt i övre hallen. Han kom långsamt nerför trappan. När han gick förbi Cecilia gäspade han ljudligt.

Lena såg Jan och Svenne gå in i vardagsrummet. Själv stod hon bara kvar och tittade liksom förlamad på Cecilia.

— Det har hänt något förfärligt, sade hon. Kaisa har fallit ner för klippstupet och ligger död på stranden.

Det var Svenne som ringde efter provinsialläkaren. Denne hade i sin tur tagit kontakt med polisen. När bilen svängde upp framför Göranssons hus och läkaren och polismannen steg ut tittade Jan på Lena och hon uppfattade att Cecilia och Svenne också gav varandra en blick. Polisen. Ingen hade tänkt på honom i sammanhanget.